Är du debuterande författare eller har ni aktuella debutanter på ert förlag? Läs mer här om hur du gör för att skicka in och vilka kriterier som gäller.

Vår definition av debutant: En författare kan debutera två gånger i sitt liv: som skönlitterär och som facklitterär författare.

Du kan även hitta debutantporträtt här, i bokstavsordning A-Ö.

De senaste debutanterna

My Westerdahl. Fotograf: Tim Kristensson.

Jag blev bantad från fyra års ålder på vårdens inrådan. Jag var så rädd, skrämd och avskydd för min tjocka kropp att jag fortsatte gå på olika dieter upp i vuxen ålder. 

Mina viktresor höll i max några år, men alltid kom alla kilon tillbaka igen. Jag trodde att det berodde på min dåliga karaktär, att det var mig det var fel på. 

Min avsky mot min kropp höll i sig fram tills jag kom i kontakt med intuitivt ätande. Jag hade trott att det var matreglerna som var min räddning, när det visade sig att dieterna var roten till matkaoset. 

Min relation till maten transformerades från ångestladdad till balanserad och lugn. Jag påbörjade en resa mot kroppsacceptans, att förstå vetenskapen bakom mänsklig metabolism och insikten om att trots mina insatser, kunde jag inte förändra min vikt på det sättet jag önskade.

Kroppen kommer alltid att kämpa emot en viktnedgång, det är så kroppar fungerar. Det var alltså inte mig det var fel på, det var ren biologi som gjorde det svårt för mig att bli mindre. 

Alice Valentin. Fotograf: Emma Rosas Hott

Jag är född 1984 och uppvuxen i Farsta i Stockholm. Är utbildad socionom och  arbetar som skolkurator på ett gymnasium – ett jobb som jag älskar. Skrivandet har alltid funnits med på en kant, främst som hobby och uttrycksform.

Efter flera sommarsemestrar i Åhus drog min fantasi igång och skapade en historia jag inte kunde släppa taget om. Samtidigt letade jag runt bland böckerna på ungdomshyllan, efter en bok till min egen tonåring, och slogs av att utbudet av kortare böcker med en åldersadekvat story hade kunnat vara större. Det resulterade i min ungdomsroman om sjuttonåriga Emilia som, förutom att brottas med familje- och kärleksproblem, kommer över en gammal dagbok som hon börjar nysta i. Jag hoppas att boken, med sin snabba story på enbart 124 sidor, även kan locka ovana läsare. Jag har själv haft svårt med läsningen som ung och vet vilken gåva det är att lära sig att tycka om att läsa. Böcker får idag konkurrera med den snabbare underhållning som våra mobiler kan ge oss och därför tror jag att tröskeln in till böckernas härliga värld ibland behöver sänkas. Jag hoppas att ”Det sista spåret” kan bidra till det och att jag får möjlighet att fortsätta skriva. För de som föredrar det, kommer boken även som ljudbok med fantastiska Tova Leining som inläsare. 

När jag inte skriver hittar ni mig i skogen på en hundpromenad, i en hängmatta med en bok, målandes på en vägg eller stånkandes i löpspåret. Alltid on eller off, precis som livet levs bäst enligt mig!

Det sista spåret

Det sista spåret

Elin Östberg. Fotograf: Sofia Svensson Hagnell

Jag heter Elin Östberg och är utbildad socionom och bibliotekarie. Nu debuterar jag som författare. Jag är uppvuxen i södra Sverige men bor sedan 20 år tillbaka i Jämtland. Jag är gift och har två barn och två Jämthundar.

Sedan jag flyttade till Jämtland har miljön här med höga berg och djupa skogar varit en inspiration. Jag har alltid tyckt om att läsa och har länge varit intresserad av litteratur för barn och ungdomar, framför allt fantasy. Deltagande i kurser på folkhögskola i folkmusik och skrivande har lett till att jag har börjat skapa egna låtar och berättelser. Mitt skrivande utvecklades när jag studerade litteraturvetenskap. Det förfinades när jag tog stöd av en redaktör på det förlag som nu ger ut min debutroman.

För några år sedan inspirerade min släkting Linnea mig till att börja skriva min debutroman. Jag ville skriva en berättelse som visar henne och andra barn som drabbas av sjukdom, mobbning eller andra svårigheter, att de är starkare än de kanske tror.

Lucy Elizabeth Cajliden. Fotograf: Mathilda Henriksson

Mitt namn är Lucy Elizabeth Cajliden. Jag är född 1966 i England och flyttade till Sverige som åttaåring med mamma, pappa och fyra syskon. Flytten som barn påverkade mig en hel del och trots att jag trivdes bra i mitt nya hemland kände jag mig både rotlös och rastlös som tonåring.

Resor och äventyr lockade och mycket har jag hunnit med, bland annat bott på kibbutz i Israel, arbetat på en fårfarm i Australien och backpackat i Asien. Numera har jag rotat mig väl och trivs bra i Halmstad vid havet med de vackra stränderna.

Familjen betyder allt för mig. Jag bor med min man Peter och har tre vuxna barn, Hannah, Tenny och Lucas. Mina intressen och hobbys är många. Att skriva, simma, virka, resa och läsa spanska är några av dem. Målet är att ständigt utvecklas och aldrig stagnera. Och så är det viktigt att njuta av livet. I min profession som sjuksköterska har jag lärt mig att livet kan vara skört och vår tid är begränsad. Utnyttja tiden väl!

Det du önskar ska du få är min debutroman.

Sanna Nässén. Bild: Sebastian Nässén.

Det bästa skrivrådet jag har fått är att om man vill vara författare så ska man skriva. Det kan låta banalt, men för mig har det varit en ögonöppnare. Det kan vara så lätt att man bara är författare i sitt eget huvud, man fastnar i idén om att skriva och ger inte skrivandet plats i livet på riktigt.  

Kraschen med stort K i mitt liv kom 2016 då jag fick cancer. Det ledde till att jag äntligen började skriva, som jag länge hade velat. Jag skrev om mina upplevelser, alla mina andra idéer fick vänta, för nu hade jag en massa saker som jag ville säga. 

Jag ville ändå inte att det skulle vara en dagbok, så jag valde formen av autofiktiv roman, för att kunna få frihet att göra historien mer stringent och mer tillgänglig för fler. Det är utmanande att hitta tillräcklig distans för att kunna göra det. Därför tog det några år för boken att hitta den form den har nu. 

Min bok handlar om att ställas ansikte mot ansikte med döden. Men också om att känna livet i sig på ett helt nytt sätt. 

Jag dör hela tiden

Jag dör hela tiden

Elin Karlsson. Foto: Ninja-Li Einarsson Stahre

Under åren som socionom har jag lärt mig mycket. Det allra viktigaste är kanske insikten om att det alltid blir fel när jag inbillar mig att jag vet. När jag tror att jag på förhand vet hur någon är eller vad som har hänt. Med åren har jag förstått att varje situation måste mötas med ett öppet sinne. En annan viktig lärdom är att ingenting är på bara ett sätt. Även den värsta våldsutövaren har positiva sidor och även barn som är rädda för sina föräldrar älskar dem. Ingen är bara elak, och ingen är bara snäll. Dessa insikter dyker gång på gång upp i mitt skrivande. Inte minst i min debutbok Lennon och jag. Det är en spänningsbok om relationer för åldern 9 – 12 år. Boken ställer bland annat frågan: Vad vet man egentligen om andra människor? 

Till vardags arbetar jag med socialt arbete i en akutverksamhet. Jag bor i småländska orten Nybro tillsammans med min familj. De senaste tre åren har jag studerat kreativt skrivande på Linnéuniversitetet och har en konstnärlig kandidatexamen i ämnet. 

Lennon och jag

Lennon och jag