Är du debuterande författare eller har ni aktuella debutanter på ert förlag? Läs mer här om hur du gör för att skicka in och vilka kriterier som gäller.

Vår definition av debutant: En författare kan debutera två gånger i sitt liv: som skönlitterär och som facklitterär författare.

De senaste debutanterna

Alice Johansson och hennes mamma Johanna Krebs har skrivit en gemensam fantasyroman. Foto: Patrik Svedberg

Min dotter Alice var elva år när hon upplevde den stora skräcken för första gången. Den man känner när skolbiblioteket är utläst och man redan kan den egna hyllan på sina fem fingrar. Och trots det är man ändå inte tillräckligt gammal för de lite tyngre och blodigare böckerna i vuxenhyllan.

– Mamma, sa hon, jag har absolut ingenting att läsa. Jag har läst ALLT. Vad ska jag göra? Det är ju jättelänge tills jag blir stor.

Hon kunde inte dölja paniken och jag led med henne. Kom själv ihåg hur det hade varit.

– Tja, vi får väl skriva en egen bok, svarade jag.

Tanken hade faktiskt legat och grott hos mig ett tag. Ända sedan jag fick den där konstiga bilden om svettiga gympaskor i neonfärg på näthinnan från ingenstans. Först blev hon arg och tyckte att bokbristen var alldeles för allvarlig att skoja om. Sedan skrattade hon, för ingen kan väl komma på något så dumt som att skriva en egen bok. Det tog några veckor innan hon kom tillbaka och frågade hur vi skulle göra det.

Viskaren

Viskaren

Tänk dig att vara en helt vanlig tonåring och få en sjukdom som gör dig blind. Det är vad som hänt Emma, som precis har anlänt till en lägerskola för att lära sig anpassa sig till de nya förutsättningarna. Hon tillhör en av få lyckliga som fått en ledarhund, Santos. Fast Emma vill inte ha någon hund. Läs mer »
Debutanten Lisa W Lindblom. Foto: Fotograf Marianne, Skellefteå

Mitt namn är Lisa W. Lindblom och jag bor i Skellefteå, men är uppvuxen i fjällbyn Klimpfjäll utmed Vildmarksvägen. Omgiven av de vackra och vilda fjällvyerna, läste jag massor och fastnade tidigt för fantasyberättelser där en tidig favorit blev Missne och Robin. Intresset fick växa till sig när jag flyttade till Umeå för mina universitetsstudier, då stadsbiblioteket i Umeå hade fler fantasyböcker att erbjuda och jag fick lära känna författare som Neil Gaiman, Terry Pratchett och Elizabeth Moon.

Skrivandet följde med mitt läsintresse och har utvecklats från barndomens imitation av mina favorithistorier, till att hitta och utforska min egen berättarröst. Brokblodet är den första berättelse att växa fram ur den processen och det har tagit tid att hitta fram till målet, med en spännande och utmanande väg att färdas längs. Precis som de vindlande fjällvägarna som jag fortfarande älskar så.

Brokblodet

Brokblodet

Vardagen i borgen på slätten slås sönder när soldaten och halvalven Vironia Aransdotter får besök av någon från hennes förflutna. Likt en vind blåser han in med dåliga nyheter och hon får i uppdrag att söka efter en försvunnen person. Någon som stått henne nära. När hon reser till sitt hemland utvecklas snart uppdraget till något mycket större. Läs mer »
Debutanten Matilda Gunnarsson Rathsman. Foto: Josephine Örtenfelt

När jag var sjutton år fick jag en skrivmaskin av min lillasyster i julklapp. Ja, en sån här riktigt retro som säger ”pling” när det är dags att byta rad. Nu kan du skriva en bok, sa min syster. Ja, sa jag med den här jag-är-oövervinnerlig-rösten som man har när man är sjutton, det ska jag. Vi har alltid lekt väldigt mycket, jag och min syster. Vi brukade bygga upp fantasivärldar som vi när som helst kunde hoppa in i och ut ur. Vi brukade känna oss odödliga. Nu skulle hon flytta hemifrån och börja på ett basketgymnasium. Att skriva blev ett sätt för mig att fortsätta leka. När jag satt i min systers gamla rum och skrev på skrivmaskinen kunde jag låtsas att hon var där. Att vi lekte igen. Jag är varken oövervinnerlig eller odödlig. Men jag skrev en bok. Och lekarna kommer alltid finnas kvar, Cornelia. Alltid.

Tidsfördriv

Tidsfördriv

My ska dö om ett år. Precis som alla andra har hon vetat ända sedan hon var liten vilken dag hon ska dö på. För My kommer den dagen bara lite tidigare än för de flesta andra. 18 år är inget speciellt långt liv. Varje kväll, precis innan hon somnar, får My en syn. Så är det för alla, och synen visar det sista man kommer att se innan man dör. Läs mer »

Rebecca Romero. Foto: Aspetegs foto

Jag har spottats ut av en annan människa. Blivit spottad på. I många år levde jag med en man som misshandlade mig psykiskt och fysiskt. Själv gjorde jag länge allt för att dölja detta faktum, även efter det att jag äntligen frigjort mig från hans grepp. Men till slut insåg jag att minnena höll på att gröpa ur bitar av mig, mindre och mindre fanns kvar. Jag var tvungen att göra något. Så jag skrev, skrev och skrev. Tills jag blev färdig. Jag undrade ett tag om jag någonsin skulle bli det, eller om jag någonsin skulle bli hel. Men det blev jag, och det är jag. I processen har jag lagt ett gigantiskt pussel av minnen; skärvor av mig som behövde få finnas, få höras. Till slut har jag så tvättat rent mina sår med mitt eget spott. Jag har skrivit berättelsen om den osynliga bur som var mitt hem. Nu lever jag äntligen mitt eget liv. Långt borta från alla sorters burar.

Den osynliga buren

Den osynliga buren

Det här är min berättelse om den destruktiva relation som jag kämpade länge för att bli fri från. Om den man som jag trodde skulle bli mitt livs kärlek, men som visade sig bli mitt livs värsta mardröm. 

Rebecca träffar David och tillsammans upplever de himlastormande passion. Men snart börjar gråa moln skymma de rosafärgade skyarna. Läs mer »

Debutanten Henrik Lenngren. Foto: Peter Holgersson

”Skriv en saga”, sa min skånska lågstadielärarinna som pratade om ”målln” istället för moln och som behärskade konsten att krita på griffeltavlor utan att rispa djupa fåror i våra öron och själar. Fram växte historien om Mix och Trix, två detektiver som drev byrån ”Skumma polarna” och som gjort det till vana att skugga Jätten och Tjockskallen. En osammanhängande berättelse, ska villigt erkännas, även om den ibland plockas fram som godnattlitteratur när döttrarna rotar i bokhögen.  Med snirklig handstil, markerat i rött, fick jag ändå omdömet: ”Bra och spännande!” – och det väckte något inom mig. 

Sedan dess har jag skrivit, mest för mig själv men också för andra. Som frilansskribent har min byline flimrat förbi i en och annan tidning genom åren.

Nu har jag skrivit en bok om min stora passion i livet: Vasaloppet. Ur 90 personers perspektiv har jag velat skildra det magiska, mytiska och historiska. Men jag ser det också som en slags ”kokbok” med recept för alla som vill ta sig an äventyret.

Vasaloppet : 90 kvinnor och män i fäders spår

Vasaloppet : 90 kvinnor och män i fäders spår

Vasaloppets själ, det magiska, mytiska och historiska, genom nittio ögonpar.

2022 firar Vasaloppet 100 år. Närmare 600 000 personer har sedan det första Vasaloppet åkt skidor från Sälen till Mora. Resan är sig aldrig lik. Ibland utsätts de åkande för vattenfyllda stråk, iskanor och spösnö i bitande sydostvind. Läs mer »

Debutanten Johanna Ekne. Foto: Bengt Flemark

Jag har som så många andra alltid drömt om att skriva, men livet kom emellan som det så ofta gör. Jobb och barn och disk och sådant. Men så hände det något som i grunden var ångestfyllt men visade sig ha en silverkant. För två år sedan drabbades jag av bröstcancer och när man får en sådan diagnos och har rätt försäkring får man en hög pengar, no questions asked. Så när cancern dragit sig tillbaka tog jag ledigt en sommar och gick Litterära konsulters skrivkurs. Det bästa jag gjort! När jag började skriva på allvar lossnade någonting, efter drygt ett år håller jag nu min debutroman i handen och nästa är på gång. Jag skriver böcker om relationer för det är det som intresserar mig mest. Relationer mellan människor är ju grunden för hela vår existens: mellan kärlekspartners, i familjer, mellan vänner och kollegor. Där finns alltid något spännande att spinna vidare på. Så jag fortsätter, att skriva är livet! Jobbigt ja, frustrerande så in i norden, men nu finns det liksom ingen annan väg.

Närmare mig

Närmare mig

Lisa är gift med den charmige Mattias och de har två fina barn. När de flyttar in i sitt drömhus borde lyckan vara total. Men det är något som skaver, Lisa känner sig osynlig både hemma och på jobbet. Varför får Mattias leva precis som han vill medan Lisa förväntas ta ansvar för barn och hem fast hon också jobbar heltid? Lisa blir alltmer frustrerad och till slut gör hon uppror. Läs mer »