Är du debuterande författare eller har ni aktuella debutanter på ert förlag? Läs mer här om hur du gör för att skicka in och vilka kriterier som gäller.

Vår definition av debutant: En författare kan debutera två gånger i sitt liv: som skönlitterär och som facklitterär författare.

De senaste debutanterna

Ann Johansson debuterar som författare. Foto: Patricia Falck

Dröm inte bara dina drömmar, låt dem gå i uppfyllelse också har varit mina ledord.

Sagt och gjort, det blev Åsa folkhögskolas skrivarlinje vid fyrtionio års ålder. Har läst sedan jag var barn. Prövade olika saker såsom måleri, keramik men förstod att skrivandet var mitt uttryck först vid trettio års ålder. Jag har bland annat publicerat historiska texter i Björnlunda hembygdsförenings krönikor. Lite andra texter har det också blivit. Situationer och händelser under livets gång kan sätta startknappen till en ny berättelse. Personernas livsöden i denna bok har kommit till nu och då, när som helst under dygnets timmar. Deras berättelse ville bli nedskriven.

Har arbetat som förskollärare och vandrarhemsvärd.  

Över huden stilla är min debutroman.

Över huden stilla

Över huden stilla

Nu är det den förbannade frysen det handlar om, det är den hon tänker på innan de skiljs åt. Man måste trycka till dörren en extra gång för att den ska stängas ordentligt. Hur många gånger har han inte kommit ut i köket och upptäckt vattnet i en liten pöl på golvet? För att han inte tryckt till dörren! Som Gretel har irriterat sig över hans tankspriddhet och glömska. Läs mer »
Johannes Daun. Foto: Hannah Nilsson

I mitt yrke som historiker har jag fått brottas med frågan hur man bäst beskriver och förstår människors handlingar i det förflutna, i lägen då källorna inte räcker till. En del av lösningen ligger i fiktivt historieberättande, t.ex. historiska romaner. För även om personerna och intrigerna är påhittade så kan de med större djup illustrera en viss tid och dess förutsättningar.

På så vis skildrar jag i min kollektivroman De rotlösa hur människor under Sveriges industrialisering och urbanisering på 1800-talet lyftes in i ett delvis nytt samhälle, där en annan regelbok gällde mellan olika klasser och generationer såväl som mellan kvinnor och män.

Efter att som historiker ha publicerat ett tjugotal artiklar, bokkapitel och böcker om framförallt svenskt 1800-tal, tog jag således steget 2021 och debuterade skönlitterärt med den historiska kollektivromanen ”De rotlösa”.

De rotlösa

De rotlösa

På övervåningen i Lindströms hus finner vi ”de rotlösa”, de som sökt sig till staden för sitt uppehälle. Vi får bland annat följa den ryggskadade arbetskarlen Olof och hans nyinflyttade dotter Greta, den unge spinneriarbetaren August samt det gifta paret, Valter och Wilhelmina, och deras sjuka barn. Läs mer »
Sogand Sasanpour. Foto: Emily Dahl

”Är de elaka mot dig därute, min kyckling?”

”Bara när Frank ente e me, men han e nästan allti me.”

Kim och Frank är bröder. Fru Darija är deras mamma. De bor i kvarteret Linjalen på Södermalm.

Historien började med Kims tunna röst och hans drömska blick. Även med tankar om flykt och jakt. Kim ritar. Han ritar det som inte syns. Det är hans flykt, sedan blir magisk röka det. Skrivandet är min.

Jag har skrivit i hemlighet. Skyddat det som något bräckligt. Fru Darija skrev små sagor, men hon slutade med det. Hon bevarade hemligheten. Hon höll pennan i handen. Blodet strömmade fram i ådrorna och löste upp propparna. Det var såhär det kändes att vara frisk och omtyckt av sin kropp, tänkte hon. När en person som behöver skriva ner orden inom sig inte gör det, uppstår en stumhet. Kanske är tårarna som Kim ser längst bak i fru Darijas ögon alla de oskrivna orden.

”Du måste slå, du måste slå först, sårom fattar.” Han smällde näven i handflatan flera gånger. ”Såhära, såhära, såhära.”

Jag skrev inledningsvis att historien började med Kim. Den började med storebror Franks nävar också.

Hennes söner

Hennes söner

Fru Darija och hennes familj rör sig i skuggorna runt den riktiga staden. De bor i kvarteret Linjalen på Södermalm i Stockholm. Sönerna och maken är inte som andra. På kvällarna sitter fru Darija vid köksfönstret och fantiserar om de som passerar där nere och om att lämna och göra om. Yngsta sonen Kim som är på väg att bli vuxen ritar det som saknas. Läs mer »

Debutanten Ulrika Rolfsdotter. Foto: Thron Ullberg

Att debutera känns som en äkta askungesaga. Jag växte upp i Ådalen, vid Ångermanälven, ett landskap med stora kontraster. Det är höga berg och djupa dalar, mörka skogar, svarta vatten. Bländande idyll möter ond, bråd död. Som Twin Peaks möter Änglagård, brukar jag säga. Vid nitton års ålder flyttade jag därifrån men har alltid återvänt till min hembygd i mitt skrivande. Som barn skrev jag kortnoveller men jag hann bli 30 år innan jag skrev de första orden i min debutroman. Att det skulle bli en deckare var självklart eftersom jag alltid älskat gåtor och mysterier.

Sedan arton år tillbaka bor jag i Gävle och har två barn. Fram tills i höstas har jag arbetat som socionom och psykoterapeut, och min huvudkaraktär Annie Ljung är socionom. När jag inte skriver är jag helst ute i naturen eller i någon form av träning. Jag frossar också i kriminalserier på Netflix, och hämtar mycket inspiration till mitt skrivande därifrån.

Rovhjärta

Rovhjärta

Rovhjärta är den första delen i en tät och suggestiv spänningsserie som utspelar sig i Ångermanland – en drabbande kriminalroman inspirerad av folktro, historiska mordfall och 1600-talets häxprocesser.

Annie Ljung har byggt upp ett nytt liv som socionom i Stockholm, långt från hembyn Lockne. Läs mer »

Debutanten Jenny Clevström. Foto: Særún Hrafnkelsdóttir Norén

”Sluta aldrig skriva.” Så stod det på uppsatserna som kom tillbaka i skolan.

Och jag skrev. Dagbok. Dikter. Rapporter. Analyser. Mer dagbok. Om hur jag inte var på rätt ställe.

Jag sadlade om. Utbildade mig till reporter – långt bort. På
artiklarna jag fick tillbaka lyste det: ”Du kan inte skriva på
engelska.” Tills det vände och stod: ”Sluta aldrig skriva.”

Och jag skrev. Om människor, stora händelser: presidentval,
börskrascher. Men jag behövde få ihop världarna.

Jag flyttade hem och började skriva för ett företag. Livet sprang på. Jag sprang på.

Två fina barn kom. Hus kom. Men fast det var mer än jag kunde önska, skrev jag inte längre. Inte så som jag gjort. Tills kroppen sa stopp. Tills den sa du ska inte vara en tunn månskära. Du ska vara hela du.

Då skrev jag en bok. Och lusten återvände.

Så ett vet jag: jag ska aldrig sluta skriva.

Kirskålsgrannar

Kirskålsgrannar

Kärlek, konkurrens och vackra trädgårdar på den skånska landsbygden.

Pommie Dahl är bygdens trädgårdsstjärna med Österlens mest prunkande rosor och tätaste lavendel. Men när trädgårdscelebriteten Frank Blumer flyttar in i huset bredvid, hotas plötsligt hennes ställning. Läs mer »

Tony Fischier. Foto: Matilda Berg Fischier

På min väg har jag träffat alla upptänkliga människor.
Unga och gamla. Varma och kalla. Onda och goda. Trygga och trasiga. Glada och bittra. De flesta var nog lite av varje.
Och alla har de haft något att berätta.
Jag har träffat dem som fångvaktare, som journalist, som musiker, genom släkt och vänner.
Och jag har lyssnat på dem.
Det är en ynnest. Att kunna lyssna och vilja skriva. Att kunna plocka upp, blanda, sila och återanvända en snutt av alla de där människorna, ge en portion av sig själv och sedan skapa någonting nytt.
Det var väl det jag insåg med tiden, att de bästa böckerna var de som innehöll riktig människa. Att det egentligen inte var det dödande skottet eller örfilen, det hårda ordet eller kyssen som betydde någonting, utan snarare vad som hände inom de där människorna som tog emot och gav. Någonting som väckte känslor som man kunde känna igen. Det är väl det som är konstens essens.
Det är just de böckerna som har en framträdande plats i min välfyllda bokhylla. De som är skrivna av författare som har lyckats lägga in människan där mellan bladen.
Det är något att sträva efter, att förtjäna en plats där.

Mannen som försvann

Mannen som försvann

Kvinnan var kanske i tjugofemårsåldern. Hon hade mörkt och vågigt, axellångt hår. Hennes ögon var öppna och uttorkade och hade en grå hinna. Över kvinnans bröstkorg hade någon i ohyggliga, blodiga bokstäver skurit in: KILROY WAS HERE  

Bokhandelsbiträdet Hans Arnesson räddar en fyraårig flicka från att drunkna i Hamnkanalen. Läs mer »