Under en varm sommardag i Sheffield fick jag en idé. Jag och min flickvän, som dagen efter skulle bli min fästmö då jag friade i Liverpool, var på plats i denna engelska industristad för att bland annat titta på det svenska damlandslagets sista gruppspelsmatch i sommarens fotbolls-EM. Ett försnack som handlade om motståndarlagets magsjuka planterade ett litet frö, som sedan växte i takt med att jag vattnade det genom att smattra på mitt tangentbord. Hade jag vetat då hur svårt det skulle vara, hur många gånger jag skulle köra fast och tvivla, så tror jag inte att jag hade börjat. Nu när jag vet hur roligt det är tror jag aldrig att jag kommer sluta.

I och med mitt arbete som skådespelare så är jag van att arbeta med text. Men det har alltid varit någon annans text, inte min egen. Den har gången fick jag bestämma precis allting själv: vem som ska säga vad och när, vad karaktärerna tänker och vad som ska hända i nästa mening. Det var både underbart och läskigt. Underbart för att det var en sån frihet att styra berättelsen i den riktning jag ville, och för att det krävs så lite för att ge den liv. Inga scenografier eller ljusriggar, bara mina idéer och ett dokument. Läskigt för att det inte finns något att skylla på. Om någon inte gillar det kan jag inte gömma mig bakom dramatikern, regissören eller ensemblen. Och det kändes nytt och ensamt. Desto mindre ensamt blev det när samarbetet med förlaget inleddes. Äntligen fick jag bolla texten fram och tillbaka med någon annan än mig själv. Det gav mig verkligen en knuff att ta det hela i mål.

Att jag valde att skriva för slukaråldern trodde jag till en början var en slump, men jag förstår nu att det beror på att jag själv upptäckte läsandet ordentligt i den åldern. Jag har under skrivandets gång återvänt till mina gamla favoritböcker från mellanstadiet och förstår i efterhand hur mycket de fortfarande inspirerar mig. Och även om jag är fotbollsintresserad nu, är det ingenting mot vad jag var i den åldern. Eftersom berättelsen kretsar kring fotboll kändes det helt rätt att låta huvudpersonerna var i åldern jag själv var när mycket i mitt liv handlade om den där runda bollen och lagkamrater.

Nu återstår bara att låta boken möta läsaren. Också det känns ovant. Jag är van att titta min publik i ögonen, att befinna mig i samma rum när berättelsen framförs. När jag själv läser uppskattar jag dock känslan av att vara själv med min upplevelse. Och det ska ungdomarna som läser min bok också få vara, själva med sin upplevelse. Jag lovar att de ska slippa applådera åt mig när de är klara. Och jag kommer inte behöva memorera hela boken utantill. Bara en sån sak!

Gothia kupp

av Paulsen, Vilgot

• Förlag: Ordalaget Bokförlag
• Utgiven: 2025-05-06

"Boken vänder sig både till bokslukare och sportintresserade... Bra och välskriven, även för en vuxen... Författaren lyfter många intressanta frågor."

Monica Lindgren, SVT Go'kväll

 

Sommaren är här, och snart drar Gothia Cup igång. Läs mer »