Mitt namn är Cecilia Svärdsén.
Det här är min historia.

Skrynkliga lappar med gripande ord som genom åren samlats i en låda.
Skulle de någonsin kunna bli en bok?
Åren gick och det blev aldrig rätt tillfälle.
Hem och barn, skilsmässa, rättegång, vårdnadstvist och heltidsarbete parallellt med att försöka hinna med allt annat som livet erbjuder.

Mitt i allt träffar jag min stora kärlek. Vi flyttar från Stockholm till en mindre stad och jag säger upp mig som mentor i förskoleklass.

Lapparna med gripande ord ligger fortfarande och skaver i kökslådan.

Men det kom en vändning. Ingen rolig sådan i och för sig.
In på akuten för misstänkt stroke. Tack och lov visade det sig bara vara en ansiktsförlamning som var stressrelaterad.
Sjukskrivning och nu var tiden på min sida.

Jag tog upp lapparna ur lådan som följt med mig under åren.
Jag började lägga pusslet.

Lapparna skrevs över i ett Word dokument, minnen blossar upp och texten började ta form.
Svårast var att välja bort partier, det kändes förargligt men nödvändigt.

Med stöd av familjen och positiva hejarop skrev jag mitt manus.

Det är svårt att greppa historien även om stora delar av huvudkaraktärens berättelse är min egen.

Jag har alltid varit duktig i kommunikation i tal och skrift men författare var aldrig något jag tänkt på. Men jag visste att jag hade en viktig historia att berätta.