ANNONS

Recension: Stormfågel av Lena Ebervall och Per E Samuelson

Lena Ebervall & Per E Samuelson Foto: Peter Knutson

Conny Palmkvist läser en ny bok (Stormfågel av Lena Ebervall och Per E Samuelson) om den omdebatterade Jane Horney, och finner en imponerande research som ger en mer sann bild av hennes öde en sen natt i januari 1945.

De odödliga historierna skapar odödliga människor. Naturligtvis. Raoul Wallenbergs öde förblir förseglat, eftersom källorna torkat ut, och de som kunde prata inte gjorde det. Ur mörkret skapas sedan myter och tillrättalagda sanningar för all evighet. 

Jane Horney tillhör samma grupp ouppklarade öden. Få människor är väl mer diskuterade och skrivna om än henne? Nej, låt mig specificera det. Få människor har det skrivits så mycket lögner och halvsanningar om. Det tros och antas och förmedlas i all hast, ofta med grova generaliseringar. De egenutnämnda experterna är många. Ett lågvattenmärke var när den danske riksantikvarien Vagn Dybdahl skrev en text om henne i danska Politiken på 1980-talet, och utmålade henne som en lycksökerska och erotoman (hans ord). Det var ett av de sista inläggen i Danmarks försök att helt sänka personen Jane Horney, genom förtal och nedsättande utvikningar. Jag vet att det låter som en överdrift, men den danska historiebeskrivningen runt denna kvinna är så förfalskad att den inte hade hållit för en slarvig kioskroman. 

Den mer genomarbetade litteratur som finns på området är skriven av Stellan Olsson i hans Jakten på Jane Horney, och den danske författaren Erik Nörgaard, som alltså gick tvärtemot de flesta av sina landsmän när han försökte ge en ärlig bild av henne för tre decennier sedan. Men ingen av dem når förstås ända in i mål de heller. Janes dunkla öde nästan förbjuder det.

Men nu kommer det alltså en ny bok om henne, skriven av Lena Ebervall och Per E Samuelson. De ska berätta historien om Jane Horney på ett nytt sätt som ska klargöra händelserna, och författarna har flera intressanta verk bakom sig, så som Bombmannens testamente och Ers Majestäts olycklige Kurt. Man har valt att kalla det här roman, men en sann sådan. 

Jane levde ett hektiskt liv. Var gift med Herje Granberg under en tid, och följde då med som redaktörens hustru när han blev korrespondent i krigets Berlin. Äktenskapet sprack och hon återvände till Sverige, och till Danmark, där hon allt eftersom drog till sig den danska motståndsrörelsens blickar genom sina möten med tyskarna. Orsakerna till kontakterna var många, och olika, men summan av dem blev att hon fick en dödsdom utfärdad över sig flera gånger av danskarna. Författarna till Stormfågel följer henne, och centrum i alltihop blir kärlekshistorien till Jörgen Winkel, som här utmålas som himlastormande. Jag vill protestera, men kan låta det vara. Deras bild av Winkel är inte min egen. 

Prövningen de ställs inför är så klart densamma som för oss andra. För att verkligen belysa ett ämne som diskuterats i det oändliga, och som gått från hand till hand mellan den svenska och danska regeringen under årtionden, måste man naturligtvis presentera något nytt. 

Det gör de också. De har gjort en imponerande research, där de lyfter fram historien om Willy Jensen (de har ändrat hans riktiga namn). De berättar denna sidostory på ett mycket konkret och korrekt sätt, där Jensen långsamt ser sig nödgad att göra sig av med de personer han samarbetat med i Danmark innan han flydde till Sverige i januari 1944. Flera av hans kontakter var tyska och direkt farliga att förknippas med när kriget vände och de allierade fick övertaget. 

Vad göra? Jensen börjar sakta men säkert ta livet av folk genom att manipulera den danska motståndsrörelsen till ett flertal likvidationer, och sedan skriva falska rapporter. Han utmålar individerna som farligare än de var. Jag har i flera år sysslat med just Jensen och kan bekräfta att deras teori är helt riktig, utan överdrifter. Snarare var han värre än så i verkligheten. Men med det sagt, det som presenteras här bör vara helt nytt för de flesta läsarna. Jag är imponerad. Ebervall och Samuelson väver snyggt ihop Janes liv med Jensens, och tvingar dem långsamt på en kollisionskurs som slutar med Janes död. 

ANNONS

Men här finns också lite att fundera över, som med alla böcker. När man gör anspråk på att skriva den sanna historien på ämnet och till slut ge Jane upprättelse är det bästa kanske inte att förpacka historien som en ibland lite utsvävande roman där allt inte är lika underbyggt.

Jag pratar om Jane Horney, som människa. Personen Jane kastas i boken ibland som en vante mellan händelserna. 

Jag får känslan att författarna fått uppfattningen att hon var en aningslös donna, en person som förälskade sig till höger och vänster för att hon inte kunde låta bli. Tonen blir då onödigt lättsam och allvaret under de stunderna biter sig inte fast i mig.

Jane Horney var inte en person man drillade eller satte sig över hur som helst, inte en fnittrande flicka som klippte beundrande med ögonlocken mot karlarna hon träffade. 

Hon var en av krissituationen i Sveriges mest tongivande personer genom sitt arbete för den svenska militära underrättelsetjänsten och hon gjorde mer för informationsinhämtningen än många andra svenska agenter under de här åren. Det var med livet som insats. 

Och riskera allt gjorde hon ju, betalade det ultimata priset. Hennes öde brukar återberättas i fem olika versioner, som bearbetats genom åren. Vi kan döpa versionerna efter platsen där det påstås att hon dog: Laröd, Höganäs, Simrishamn, Miatorp och Sydamerika. Alla har något som talar för dem, och här har författarna valt att gå på den linje runt Höganäs som den danska regeringen levererade under åren mellan hennes död 1945 och den svenska polisutredningen 1957. 

TIPS: Senaste numret av Magasinet Boktugg ute nu!

Hitta alla tidigare utgåvor av Magasinet här!

De håller sig med andra ord till versionen som bygger på att en dansk militär order ledde till Janes död. Ordern ska ha kommit till efter Jensens tjat och den svartmålning han stod för tillsammans med bland andra Arne Sejr och Erik Westenholtz Kjaer. Jag misstänker dock att detta med en militär order är en sanning som inte kommer att stå sig i många år till. 

Sedan undrar jag över Willy Jensen, som de gott kunde kallat för sitt riktiga namn. Jag förstår väl varför de lät bli, släktingar kan bli upprörda, han är inte dömd och så vidare. Men bevisningen är blytung, och rättegången som hölls mot honom skulle fällt honom om inte motståndsrörelsen klivit in och tagit på sig morden och därmed gjort dem förbjudna att utreda efter kriget. Den lögnaktiga historieskrivningen lär inte korrigera sig själv eller ges upprättelse när avslöjande attentatsmän döljs bakom alias. Man kan väl inte hänga ut huvudpersonen helt naket, och låta en av konspiratörerna komma undan med en varning? 

Men kanske surar jag i onödan. Det är en riktigt bra bok. Läs den för dess målande partier, när man sänkt tempot, och för den innovativa forskning man gjort om Jensen och intrigerna efter kriget. Gestaltningen är förödande vacker på sina platser, och författarna gör ett engagerande arbete med kärlekshistorien mellan Jane och Winkel, om än aningen skönmålad. Den får leva som ett ljussken på den tidens mörka himmel. 

Människan Jane Horney är dock svårare att fånga, som påpekat. Kanske syns hon inte tillräckligt i just dessa källor som i huvudsak verkar utgöras av Leifer-fallet och SÄPO och MUST:s omfattande akter på Jane Horney (2 500 sidor). 

Eller så har man medvetet valt en annan väg. För så är det med ämnet Jane. Varje författare väljer vad de ska tro på, och gräver sedan där. Det får vi acceptera, och respektera. Gott så. 

Ämnet är dessutom oerhört komplicerat. Ta till exempel Vagn Dybdahl, som jag nämnde inledningsvis. I sin text i Politiken går han surt åt kritikerna av det danska riksarkivet. Folk har påstått att vi döljer saker, menar han, och att vi gömmer materialet om Jane Horney! Men vi har inget! Jag kontaktade arkivet 20 år senare och letade efter kapten Schous vittnesmål, som är en av de viktigaste källorna till Janes sista dygn. Vi har det inte, svarade de igen. 

Okej. Här sitter jag nu ändå, och läser de hemligstämplade dokumenten som de påstår inte finns. Avfotograferade, suddiga. Likväl, de existerar. Vi ska alla vara medvetna om hur en del av Danmark på ett motbjudande sätt stretat emot forskningen av Jane Horney för att kunna skydda sin tillrättalagda bild av motståndsrörelsens likvideringar. Till priset av vad? 

Det är 75 år sedan. Det vore väl förbannat om något skulle vara så hemligt fortfarande.

Nå, oavsett. I skenet av detta blir Ebervall och Samuelsons bok än viktigare eftersom de vågar blotta en punkt många försökt skydda i årtionden. De har gjort ett imponerade arbete, som utan tvekan kommer att placera romanen tillsammans med standardverken på ämnet. 

Porträttet av Jane själv tror jag man kan bygga vidare på.

Vem hon egentligen var, under allt som påståtts. 

Jag tror hon hade tyckt om att vi inte ger oss. 


❤ Gillade du den här artikeln? Vi hoppas det.
Kanske fick du lite kunskap eller tips eller bara ett gott skratt… I så fall har vi lyckats. Som du märkte slapp du betalvägg, eftersom vi vill välkomna nya läsare och göra det enkelt för trogna boktuggare. Om du gillar det vi gör och har möjlighet tar vi gärna emot ditt bidrag. En slant som tack för en bra artikel, via smidig kortbetalning25 kr eller 150 kr eller välj annat belopp. Du kan även swisha till 123-483 18 71klicka här för QR-kod. Stötta den hårdast arbetande lilla redaktionen i landet.
Är du författare eller jobbar i branschen? Då ska du prenumerera på INSIDER Basic eller Business och läsa Skrivtugg och Analysbrevet.
Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email
Dela på print
Conny Palmkvist

Conny Palmkvist

Conny Palmkvist är författare, spökskrivare och journalist. Han har skrivit åtta romaner och bland annat tilldelats Helsingborgs Dagblads kulturpris och Umeå novellpris.

conny@boktugg.se

Relaterade nyheter