ANNONS

Julkalender 2019: Juvelerkvists ljuvliga jul – del 10

Familjen Juvelerkvists ljuvliga jul är Boktuggs Julkalender 2019. Foton: iStock. Montage. Boktugg.

Familjen Juvelerkvist befinner sig mitt i den svenska bokbranschens hjärta. Frågar du dem själva utgör de den svenska litteraturens hjärta och förvaltare av dess arv. Men allt ska förändras under några dramatiska veckor fram till jul …

Berättelsen om familjen Juvelerkvist är fiktiv. Eventuella likheter med nu levande eller döda personer (samt zombies) och verkliga företag, platser, varumärken och böcker är rena tillfälligheter.

Märta Elsa Juvelerkvist, född 20 augusti 1919 i Motala, död 1 december 2019, var en svensk författare känd för sin bästsäljande bokserie Härskarsläkten som utgavs 1947-1977. Gift med bokhandlare Helmer Juvelerkvist, mamma till översättaren Margareta Juvelerkvist.

Övrig familj: svärson Carl Axel Juvelerkvist, författare och språkvetare, barnbarnen Sofia Juvelerkvist, deckarförfattare och Hans Juvelerkvist, journalist och författare samt barnbarnsbarnen Jonathan Juvelerkvist, författare och Matilda Juvelerkvist, förlagspraktikant.  (Wikipedia).

10.

Sveavägen 56. Hasse Juvelerkvist tog ett djupt andetag innan han gick fram till receptionen för att anmäla sig.

”Har du bokat möte?” frågade en mörkhårig kvinna med glasögon.

”Ja, min mamm … manager har gjort det åt mig”, sa Hasse och räddade ansiktet.

”Vad bra, vem är det du ska träffa?”

”Eh, jag minns inte riktigt. Jag tror det var Anders eller Anna? En förläggare.”

”Jaha, det är ju rätt många som jobbar här. Men vilket förlag var det?”

Hans minne var plötsligt som en anteckningsbok. En alldeles ny anteckningsbok som väntade på de första anteckningarna. Helvete! Tänk!

”Det borde ha varit Forum. Eller Albert Bonniers.”

”Okej, låter namnet Anders Ålander bekant, eller Anna Gedda?”

Han undrade om han hört rätt eller om det var skrivkrampen som satt sig i hjärnan den här gången.

”Anders tror jag.”

”Han är förläggare på Albert Bonniers förlag, jag ringer på honom. Vem kan jag hälsa ifrån?”

”Hans Juvelerkvist.”

Hennes ögon spärrades upp bara en aning för mycket och hon tittade på honom. Det var klart att de visste. Alla i förlagsbranschen kände till hans stora förskott. Vad hade han inbillat sig egentligen, att de skulle ha glömt bort det på bara några år? Även om det gått ett decennium. Förlagsfolk var som elefanter, de glömde aldrig.

”Hej Anders, du har besök. En Hans Juvelerkvist. Har du inte skrivit in det i din kalender? Men vad bra, du hinner ta emot honom … ja, jag säger till honom.”

Det var naturligtvis fel, det var bara att ta manuset och gå därifrån. Men till hans förvåning sa hon:

”Anders hade tydligen missat ert möte men han har en kvart innan nästa möte så han skyndar sig ner.”

”Åh, tack.”

”Förresten, jag måste fråga …”, sa hon.

Nu kom det. Förskottet. Eller kanske hade hon läst boken och gillat den? Det fanns faktiskt de som tyckte att boken var bra. Hans okänsliga syster hade sagt att det måste ha varit de som inte läst ut den. Och framför allt de som inte kommit längre än till sidan femtio.

”Visst.”

”Är … eller var Märta Juvelerkvist din mamma?”

”Nej, min mormor”, svarade han och undrade om han verkligen såg så sliten ut. Till och med Sofia hade ju sagt att han såg utvilad och vältränad ut med sin solbränna.

”Förlåt … jag menar mormor såklart … det ser jag ju att du inte fyllt sextio än … jag beklagar sorgen, det var verkligen fruktansvärt. Hon är … var en av mina favoritförfattare.”

”Ingen fara. Ja, det var en chock för oss alla.”

”Skriver du också?”

”Ja … det är därför jag är här. För att presentera min nya bok för en förläggare.”

”Aha, vad dum jag är. Titta, där kommer ju Anders.”

Hans hade förväntat sig en äldre man men killen som klev ut i receptionen och räckte fram handen mot honom var inte äldre än Jonathan.

“Hej, Anders Ålander. Ursäkta om jag missat dig i kalendern, men jag har inget minne av det. Jag känner ju igen namnet. Är det din dotter som skriver alla deckare? Sofia Juvelerkvist? Och din syster Margareta är väl översättare? Jag har inte riktigt koll på släkten, men jag har ju läst om den i tidningarna de senaste dagarna. Beklagar sorgen förresten.”

”Sofia är min syster.”

”Ja, vad sa jag? Dotter, haha. Jag menade förstås syster. Det kunde ju varit din mamma också”, sa förläggaren som verkade nästan lika nervös som Hasse även om han försökte dölja det med ett självsäkert leende.

”Vi hade visst inte så mycket tid på oss?” frågade Hasse.

”Nej, just det. Följ med mig, vill du kaffe, te eller något annat?”

En stor cognac skulle sitta fint, tänkte Hasse men skakade på huvudet. Nu gällde det att pitcha boken på 60 sekunder.

”Okej Hans, berätta vad du har skrivit. För visst var det ett manus du hade med dig eller har jag rört ihop det också?”

”Nej, du gissar rätt. Jag har skrivit en bok om en helt magisk fisk som vandrar över världshaven.”

”Ah, spännande. Vi har ju gett ut en fiskbok som har sålt fantastiskt bra, jag har inte läst den än men alla här i huset säger att den är något alldeles extra. Så det finns en viss efterfrågan på det. Vilken fisk är det du har skrivit om?”

”Ålen.”

”Ålen?”

”Ja, ålen.”

”Jaha. Vår bok heter Ålevangeliet.”

”Min heter Ålbibeln. Eller det är ett arbetsnamn, det kanske …”

”… blir svårt. Jag tror inte att det finns plats för ett helt stim ålböcker. Inte ens två faktiskt.”

”Så du vill inte läsa mitt manus?”

”Nej, jag ska vara ärlig och spara dig lite tid. Vi ger ut många deckare och flera kokböcker. Men ålböcker? Det räcker med en. Men det finns säkert andra förlag som gör en annan bedömning. Tack för att du kom och lycka till.”

Innan Hans hunnit blinka och än mindre svara stod han i receptionen igen. Han var tvungen att ringa och kolla med mamma om han verkligen hade träffat rätt förläggare.

”Gick det bra?”

”Sådär. Men jag skulle behöva låna en telefon, går det bra?”

”Har du ingen mobil?”

”Jo, men inget svenskt simkort.”

Till slut fick han låna en mobiltelefon av en annan tjej i receptionen. Han slog numret till Margareta Juvelerkvist som svarade på en signal.

”Hej mamm … Maggan. Det är jag.”

”Varför kallar du mig Maggan?”

”Ursäkta, men jag ringer för att dubbelkolla mötesbokningen du gjorde åt mig. Jag står här hos Bonnierförlagen …”

”Varför är du hos Bonniers?”

”Jag tyckte du sa att jag skulle besöka Sveavägen, finns det fler förlag här?”

”Ja, förlaget där Matilda praktiserar. Bokförlaget Silverfisk. Du har väl inte presenterat din bok för någon på Bonniers hoppas jag?”

”Nää … inte direkt.”

”Gud vad pinsamt det skulle vara. Nej, gå genast därifrån och bort till Silverfisk. Där ska du träffa Pär Krabbe, han är senior förläggare för deras fackböcker.”

”Okej, jag går direkt”, sa han och avslutade samtalet.

Sedan skyndade han ut genom dörren och sprang längs Sveavägen till ett helt annat bokförlag. Silverfisk? Ja, det hade ju varit ett passande förlagsnamn för Ålbibeln, tänkte han och log för sig själv för första gången sedan familjemiddagen. Han tittade på armbandsklockan. Han var rätt säker på att han kommit in till Bonniers strax före klockan tio, men klockan visade halv nio. Vilket tidshopp. Sedan insåg Hans att han glömt ställa om den till svensk tid. På Santa Maria var det långt kvar till klockan elva då han hade nästa möte.

När Hans Juvelerkvist anmälde sig i nästa bokförlagsreception på Sveavägen 137, var klockan tjugo i elva, svensk tid och tjugo i nio på alla öar i Azorerna.

”Ursäkta att jag är sen”, sa han.

”Du har sju minuter på dig”, sa en välbekant röst bakom honom.

Fortsättning följer >>

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email
Dela på print
Sölve Dahlgren

Sölve Dahlgren

Sölve Dahlgren är journalist sedan 25 år tillbaka och författare till nio böcker. VD och chefredaktör för Boktugg.

solve@boktugg.se