ANNONS

Julkalender 2019: Juvelerkvists ljuvliga jul – del 23

Familjen Juvelerkvists ljuvliga jul är Boktuggs Julkalender 2019. Foton: iStock. Montage. Boktugg.

Familjen Juvelerkvist befinner sig mitt i den svenska bokbranschens hjärta. Frågar du dem själva utgör de den svenska litteraturens hjärta och förvaltare av dess arv. Men allt ska förändras under några dramatiska veckor fram till jul …

Berättelsen om familjen Juvelerkvist är fiktiv. Eventuella likheter med nu levande eller döda personer (samt zombies) och verkliga företag, platser, varumärken och böcker är rena tillfälligheter.

Har du missat tidigare avsnitt i följetongen? Du hittar alla på Julkalenderns samlingssida.

Märta Elsa Juvelerkvist, född 20 augusti 1919 i Motala, död 1 december 2019, var en svensk författare känd för sin bästsäljande bokserie Härskarsläkten som utgavs 1947-1977. Gift med bokhandlare Helmer Juvelerkvist, mamma till översättaren Margareta Juvelerkvist.

Övrig familj: svärson Carl Axel Juvelerkvist, författare och språkvetare, barnbarnen Sofia Juvelerkvist, deckarförfattare och Hans Juvelerkvist, journalist och författare samt barnbarnsbarnen Jonathan Juvelerkvist, författare och Matilda Juvelerkvist, förlagspraktikant.  (Wikipedia).

23.

Alla som någon gång jobbat i en bokhandel vet att den tjugotredje är dagen då du kan sälja nästan vilken bok som helst till desperata och stressade julklappsshoppare. Kunder som kommer in och frågar efter en bra bok till en nioåring, en som hatar att läsa och en som älskar historiska böcker.

Helmer Juvelerkvist njöt av att se hela sin familj springa runt i hans bokhandel. Han önskade att Märta hade fått vara där och uppleva det, men samtidigt insåg han att hennes tid var kommen. Hon hade gjort sin sista julhandel. Men hon hade varit stolt över att se hela familjen engagerad, det visste han.

Hon hade lämnat ett fint arv. Det var Helmer som övertalat henne att inte skänka alla pengar till bokhandeln utan istället stötta författare inom några genrer som var alldeles för bortglömda inom svensk litteratur. Avtalet om nollhyra innebar att bokhandelns framtid för evigt var säkrad. Om någon ville ta över den vill säga. Han studerade de unga familjemedlemmarna. Fanns det en bokhandlare i det här gänget?

Carl Axel var för klen, Helmer kunde inte se honom lyfta en kartong eller knappt mer än en handfull böcker. Dessutom var han författare, han älskade att sitta bakom sin skrivmaskin och sakta skriva sina böcker. Långsamt och eftertänksamt.

När Margareta var yngre hade Helmer haft förhoppningar, men så snart det visade sig vilken språkbegåvning hon var så kändes det naturligt att hon landade i att vara översättare.

Barnbarnen då? Sofia var författare och Helmer hade svårt att se hur hon skulle lämna den karriären för att ta över bokhandeln. I alla fall inte än på några år. Tydligen skulle böckerna nu också översättas och kanske skulle hon få åka på turné för att marknadsföra dem i USA.

Hasse trivdes i bokhandeln och Helmer var övertygad om att han skulle bli en duktig bokhandlare. Samtidigt var det uppenbart att hans författardrömmar levde trots debaclet med Ålbibeln. Så, nej det gick inte att hoppas på honom heller. Nu hade han ju dessutom åkt tillbaka till Azorerna efter bråket med sin mamma. Han hade lämnat ett brev till Helmer där han bad om ursäkt för att han inte kunde hjälpa till under slutspruten på julhandeln.

Återstod Sofias båda barn: Matilda och Jonathan. Helmer visste inte riktigt var han hade dem. Matilda var trevlig och ordningssam. Hon kunde säkert jobba i bokhandel och trivas med det. Men nu hade hon fått in en fot på det där Guldfisksförlaget. Nej, Bokförlaget Silverfisk hette de ju. Hade det inte varit bättre med guld än silver?

Och så Jonathan. Helmer log när han tänkte på pojken och alla hans skämt. Men han hade också en förmåga att prata med kunder som nästan ingen annan i familjen. Även när man trodde att han inte lyssnade så hade han faktiskt koll. Kanske var han lite lat, men så var väl alla ungdomar? Hela den där galna episoden med urnan. Det påminde honom om att den inte stod så bra där inne på lagret. Men han visste inte riktigt vad han skulle ställa den.


Margareta stod ute på lagret och letade efter fler anteckningsböcker då de började ta slut. Jonathan hjälpte henne men när han såg att mormor greppade en kartong och lyfte ner den blev han iskall inombords. Han ångrade ännu en gång att han och Helmer inte hade placerat kartongen med urnan på en bättre plats. Även om risken var minimal att någon skulle plocka ner just den lådan.

“Mormor, det är en sak jag måste berätta innan du öppnar den där kartongen”, sa Jonathan och Margareta ställde ner kartongen på bänken.

Och sedan berättade han hela historien om hur han hämtat ut urnan och glömt den i taxin. Hur han åkt till IKEA för att köpa en ny kasse och hur han hittat en skål som han sedan målat för att den skulle likna en urna och hur han slutligen fyllt den med aska från en trädgårdsgrill.

“Så du menar att den här kartongen innehåller askan av min döda mamma?”, frågade Margareta och såg misstänksamt på honom.

“Ja, jag vet det är hemskt. Du behöver inte öppna den. Jag lovar att jag ska ordna allting.”

Hon tog fram en kniv och skar upp tejpen på kartongen.


Hasse Juvelerkvist hade spänt fast säkerhetsbältet och tittade ut genom det lilla fönstret. Han var på väg hem. Ja, det kändes faktiskt som om han efter några veckor i Stockholm nu äntligen återvände hem. En liten del av honom skämdes över att lämna dem i sticket när bokhandeln hade sin kanske viktigaste dag på hela året. Men tanken på att behöva gå runt med mamma hela dagen gjorde att det ändå kändes rätt.

Han tänkte på hur han slagit in urnan, tejpat fast locket, rullat wellpapp runtomkring innan han tagit vanligt presentpapper och avslutat med ett vackert rött band med krusiduller eller vad det egentligen hette. Den som öppnade den julklappen skulle få en chock.

“Kan jag erbjuda te eller kaffe?”, frågade flygvärdinnan.

“Te, tack. Earl Grey.”


Margareta vek upp flikarna och tittade ner i kartongen. Hon skakade på huvudet.

”Men Jonathan, tänkte du verkligen att jag inte skulle hitta den eller?”

”Förlåt.”

”Tänkte du ha innehållet för dig själv eller?”

Hon lyfte upp en stor glasburk, inköpt på Ikea. Jonathan kände mycket väl igen den. Men den här burken var inte målad, den var fortfarande skinande blank. Genom klarglaset såg man innehållet tydligt. Små godsaker inslagna i godispapper. Han hade faktiskt sett den tidigare i veckan där den låg i kartong, inbäddad i små frigolitkulor som påminde om snö. Men vem hade bytt ut urnan mot en godisburk?

“Du är underbar Jonathan. Jag trodde nästan på dig där ett tag, du kanske skulle bli skådespelare. Du har så härliga hyss för dig, men du har en fin humor och så är du duktig på att improvisera. Kanske du skulle söka in till scenskolan”, sa Margareta och skrattade.

Han log oskyldigt och funderar på om han ska erkänna sitt prank med Akademien också. När hon ändå var på gott humör.

Men samtidigt undrade han var urnan tagit vägen. Hade Helmer tagit hand om den och ställt den på en bättre plats? Eller tänk om Hasse hade tagit med den och ställt den hemma i Margaretas och Carl Axels våning? Som en hämnd. Öppnas inte förrän på julafton? Tanken fick honom att rysa ännu en gång. Han måste fråga Helmer. Men samtidigt ville han inte oroa gammelmorfar … Dessutom skulle han avsluta sitt Akademieskämt som också hade gått alldeles för långt. Det var dags att ringa en vän.


Strax före stängningsdags ringde telefonen. Köerna hade lugnat ner sig något och Margareta hjälpte sin pappa Helmer att räkna kassan. Det var fortfarande en del kontanter även om de flesta numera betalade med kort och många frågade efter det där swischet.
Det var Matilda som svarade och hon såg förvånad ut, noterade Margareta.
“Carl Axel, det är till dig. Han ville inte säga vad han hette, det var visst något hemligt?”
Hennes morfar tog emot den trådlösa telefonen som Sofia köpt till Helmer två år tidigare. Han hade protesterat och tyckt att det var märkligt att inte telefoner kunde få sitta fast i väggen längre, men ganska snart hade han insett hur bra det var.

“Hej … ja, det är jag … Eh, jaha … jag förstår … mm … det var ju tråkigt, jag hade sett fram emot det … jag förstår … okej … God jul då!”

Han tittade på telefonen men överlämnade den slutligen till Matilda för att hon skulle kunna avsluta samtalet.

“Vem var det?”, frågade Margareta.

“Det var från Akademien. De har ångrat sig. Jag blir inte invald.”, sa Carl Axel och satte sig på stolen som stod bakom kassan.

“Vilken Akademi?”, frågade Sofia.

“Svenska Akademien. De ringde för några månader sedan och berättade att de tänkte offentliggöra mig som ny medlem på julafton. Men nu har de ångrat sig.”

“Vad märkligt”, sa Margareta.


“Ja, han sa att de hade räknat fel på stolarna. Det kan jag förstå, det har ju varit rörigt där med ledamöter som har hoppat av och inte hoppat av.”

“Vad tråkigt, jag förstår att du är besviken”, sa Matilda och la en hand på hans axel.

“Ja, det hade ju varit kul att gå på Nobelfesten”, sa Carl Axel och tittade på Margareta som kände skammen återvända. “Men, samtidigt är det kanske lika bra att slippa bli indragen. Det är ju alltid någon skandal runt Svenska Akademien. Nu kan jag fokusera på mitt författarskap. Dessutom har ju familjen fått en alldeles egen Akademi av Märta.”

“Men, det låter som en väldigt märklig förklaring. Hur är det möjligt att räkna fel på antalet ledamöter?”, frågade Margareta och Matilda kastade en blick på Jonathan som ryckte på axlarna.

Jonathan hade en vän, Linus, som jobbade på städbolaget som hjälpte till på Svenska Akademien. Det var Linus som först hade ringt från den ständige sekreterarens rum och försökt lura Jonathan att han blivit invald i Svenska Akademien.

“Linus, jag känner igen din röst. Du är rätt dålig på att förvränga den. Dessutom är det rätt osannolikt att de skulle välja in någon som inte är pensionär typ.”

Det var där och då som idén föddes. Han bad Linus ringa hem till morfar istället. Det lät som ett kul skämt men han hade inte tänkt igenom det. Nu var han bara lättad att det var över och att Carl Axel inte verkade ha tagit allt för hårt på det.

“Nähä, vad säger ni – är det inte dags att stänga för ikväll?”, frågade Helmer.


Det blev en uppesittarkväll hemma hos Margareta och Carl Axel Juvelerkvist. Bingolotto var på i bakgrunden men framför allt ägnade de sig åt att skriva julrim på paketen inför morgondagen.

Margareta hittade en julklapp till sig som stod på köksbordet när hon kom hem. Det var ett runt paket, väl inslaget. Kanske en vas eller en kastrull tänkte hon. Tillsammans med julklappen fanns ett kort från Hasse:

Det blev ett tråkigt avslut, därför väljer jag att åka tillbaka till övärlden. Jag tror det är bäst för oss båda. Hoppas att ni alla får en riktigt skön jul.
Varma hälsningar, Hasse.
PS. Den här julklappen är till hela familjen. DS

Margareta tog julklappen och placerade den under granen. Samtidigt ringde telefonen. Vem kunde det vara? Kanske Hasse som ville berätta att han kommit fram. Fru Pålsson svarade:

“Du har kommit till familjen Juvelerkvist. Vem söker du?”

Fortsättning följer >>

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email
Dela på print
Sölve Dahlgren

Sölve Dahlgren

Sölve Dahlgren är journalist sedan 25 år tillbaka och författare till nio böcker. VD och chefredaktör för Boktugg.

solve@boktugg.se