ANNONS

Julkalender 2019: Juvelerkvists ljuvliga jul – del 21

Familjen Juvelerkvists ljuvliga jul är Boktuggs Julkalender 2019. Foton: iStock. Montage. Boktugg.

Familjen Juvelerkvist befinner sig mitt i den svenska bokbranschens hjärta. Frågar du dem själva utgör de den svenska litteraturens hjärta och förvaltare av dess arv. Men allt ska förändras under några dramatiska veckor fram till jul …

Berättelsen om familjen Juvelerkvist är fiktiv. Eventuella likheter med nu levande eller döda personer (samt zombies) och verkliga företag, platser, varumärken och böcker är rena tillfälligheter.

Har du missat tidigare avsnitt i följetongen? Du hittar alla på Julkalenderns samlingssida.

Märta Elsa Juvelerkvist, född 20 augusti 1919 i Motala, död 1 december 2019, var en svensk författare känd för sin bästsäljande bokserie Härskarsläkten som utgavs 1947-1977. Gift med bokhandlare Helmer Juvelerkvist, mamma till översättaren Margareta Juvelerkvist.

Övrig familj: svärson Carl Axel Juvelerkvist, författare och språkvetare, barnbarnen Sofia Juvelerkvist, deckarförfattare och Hans Juvelerkvist, journalist och författare samt barnbarnsbarnen Jonathan Juvelerkvist, författare och Matilda Juvelerkvist, förlagspraktikant.  (Wikipedia).

21.

Några dagar hade gått sedan begravningen. Det var lördag förmiddag och hela familjen hade samlats på advokatkontoret tillhörande familjens advokat, Gustaf von Sax. Framför sig hade han inte ett kuvert som skulle sprättas som de gjorde i Melodifestivalen. Istället låg en bunt papper i en aktmapp på det stora mörka och välpolerade skrivbordet.

”Tack för att ni alla hade möjlighet att komma idag. Jag förstår att Märta nu vilar till havs och att ni alla fått möjlighet att säga farväl. Nu är det dags att höra vilka möjligheter Märta lämnar efter sig. Jag vill inleda med att säga att det verkligen är en möjlighet för familjen, även om jag tror att det är möjligt att beskedet överraskar en del av er”, sa Gustaf von Sax.

Är det möjligt att han börjar läsa någon gång, tänkte Jonathan men valde att svälja den kommentaren.

”Enligt lag så ärver Helmer Juvelerkvist allt som Märta ägde då hon gick bort. Han tar därmed över den mindre lägenheten som han nyligen flyttat till och bokhandeln samt alla kontanta tillgångar”, förklarade advokaten.

”Så pappa kommer att förvalta alla hennes litterära rättigheter?” frågade Margareta.

”Nej. Dem har hon överlåtit via ett gåvobrev.”

”Va?”

”Till någon utanför familjen?” frågade Hasse trots att han redan visste svaret på frågan.

”Ja, det kan man säga.”

”Var hon verkligen alldeles frisk i skallen när hon skrev det där gåvobrevet?” frågade Margareta.

”Ja, det kan jag lova att hon var. Märta visste exakt vad hon ville, jag var med när hon formulerade alla de där handlingarna och breven. Det var Gustaf också. Det var inget som helst fel på hennes intellekt”, sa Helmer lugnt.

”Men pappa, vem har hon gett bort alla rättigheter till? Inte till förlaget väl?”

”Nej, inte till någon person. För en månad sedan bildade hon och jag Helmer Juvelerkvists Skrivarakademi. Med i på slutet, inte i-e.”

”En stiftelse? Som förvaltar alla rättigheter till böckerna?”

”Ja, och alla eventuella filmer och sådant. Hon förtydligade att efter hennes död gör hon också det fritt fram att sälja både filmrättigheter och andra kommersiella rättigheter baserade på bokserien Härskarsläkten.”

”Så alla royalties från hennes böcker …”, sa Sofia.

”… går till stiftelsen. Därmed beskattas de inte utan att pengar fonderas och placeras i fastigheter eller aktier”, fyllde advokaten i.

Familjemedlemmarna tittade på varandra medan Gustaf von Sax plockade upp stiftelseurkunden och började läsa högt. Den förkunnade att syftet med stiftelsen var att avkastningen skulle återinvesteras i svenska författare. Årligen skulle ett pris delas ut i tre olika kategorier.

”Det första priset heter Helmer Juvelerkvists pris och ska delas ut till en bokhandel som utmärkt sig genom kvalitet och nytänkande, ett föredöme helt enkelt. Samma bokhandel kan inte vinna priset inom tio år”, sa Gustaf von Sax.

”Sa du inte att det skulle återinvesteras i svenska författare?” frågade Margareta.

”Jodå, det är väl ett indirekt sätt att göra det. Men de två andra priserna kommer att gå till författare. Det ena är uppkallat efter dig, det heter Margareta Juvelerkvists pris och ska gå till en svensk författare av romantiska romaner som utmärkt sig särskilt under de gångna tre åren.”

”Ett romancepris uppkallat efter mormor?” frågade Matilda och Jonathan log. Det var kanske inte romantik de förknippade Margareta med.

”Jaha, då ska jag alltså för evigt förknippas med kärleksromaner”, sa Margareta och snörpte på munnen.

”Därefter har vi då det tredje priset”, sa advokaten.

”Kan det vara uppkallat efter mig kanske?” frågade Carl Axel Juvelerkvist.

”Nej. Det heter Hans och Sofia Juvelerkvists pris och ska delas ut till en svensk fantasyförfattare som skrivit ett framstående verk under de gångna tre åren. Det kan även delas ut till författare av science fiction och andra genrer inom fantastik.”

”Vad kul, det kan behövas. Jag läste mycket science fiction när jag var ung”, sa Hasse.

”Och jag älskade ju Sagan om ringen och Narniaböckerna, jag läste faktiskt rätt mycket fantasy som barn och tonåring”, sa Sofia.

”Dessutom öppnar Märta för att Stiftelsen kan komma att utöka det med ytterligare ett pris uppkallat efter er ungdomar, Matilda och Jonathan. Men det endast om det bedöms att det finns tillräckligt med pengar att dela ut och ifall ni kan hitta en bra definition av vem som ska kunna få priset.”

”Var det allt?” frågade Carl Axel.

”Ja, det var allt. Vi har inte räknat samman alla tillgångar ännu men vi räknar med att det blir årliga intäkter för Stiftelsen i form av royalties. Dessutom kommer vi att ge Eva-Sigrid von Rosenstoltz i uppdrag att försöka sälja filmrättigheter samt ljudboksrättigheter till hela Härskarsläkten.”

”Men bokhandeln, hur ska den överleva?”, frågade Margareta. ”Helmer får ärva den men alla pengar går till Stiftelsen?”

”Märta ville egentligen att Stiftelsen skulle ge ett årligt driftsbidrag till bokhandeln men det är inte tillåtet. Så bokhandeln måste vi hitta en annan lösning för.”

”Jag tror jag har hittat en lösning”, sa Hasse och reste sig upp. Äntligen skulle han få tillfälle att visa sig handlingskraftig. Han skulle rädda bokhandeln undan konkursen.

”Hasse …”, sa advokaten men Ålbibelförfattaren höjde en hand och tystade honom.

”Jag har hittat en paragraf i köpeavtalet som Eva-Sigrid i alla fall anser innebär att bokhandeln har rätt till en tilläggsköpeskilling från den nya köparen av fastigheten där butiken ligger”, sa Hasse.

”Du menar att vi skulle få del av vinsten som den förra ägaren gjorde när de sålde?”

”Ja, förmodligen över femhundra miljoner kronor. En halv miljard. Det räcker för att driva familjens bokhandel i hundra år till. Kanske”, sa Hasse.

”Nu kanske man vill göra något annat för flera hundra miljoner kronor än att driva en bokhandel som går med förlust hela tiden”, sa Jonathan.

”Jonathan, nu är det inte dina pengar utan bokhandelns, eller Helmers pengar”, sa Sofia.

”Nej, det är faktiskt inte det”, sa Gustaf. ”Tack, Hasse för att du uppmärksammade oss på avtalet. Men faktum är att Märta hade koll på det där. Hon kontaktade mig för en tid sedan för att jag skulle ta kontakt med de förra ägarna och påtala att de var skyldiga oss pengar. De blev inte jätteglada, men när jag hotade med att stämma dem för avtalsbrott så valde deras advokater att ge med sig.”

“Så vi har redan fått pengarna?” frågade Hasse.

”Ja. Överföringen gjordes för fyra veckor sedan. Pengarna fanns på Märtas konto när Stiftelsen bildades och är i enlighet med hennes önskan också överförda dit.”

”Men skulle inte bokhandeln få pengarna?” frågade Margareta.

”Nej, det var Märta som ägde huset. Bokhandeln har alltid bara varit en hyresgäst. Men Märta var en skarp kvinna så hon förhandlade sig till en sänkt hyra i utbyte mot att de fick behålla tio miljoner kronor. Efter hennes död sänks hyran till en krona i månaden. Och den gäller så länge någon medlem i släkten Juvelerkvist är i livet och fortfarande villig att driva bokhandeln vidare”, sa Gustaf von Sax.

”Men släkten Juvelerkvist är inte så populär hos den nya ägaren”, sa Helmer.

”Nej, det var rätt sura miner när de insåg vilket avtal de hade skrivit på. Samtidigt drabbar det ingen fattig. Det är Svenska Akademien.”

”Åh, nej!” sa Carl Axel Juvelerkvist och Sofia blängde på Jonathan.

Fortsättning följer >>

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email
Dela på print
Sölve Dahlgren

Sölve Dahlgren

Sölve Dahlgren är journalist sedan 25 år tillbaka och författare till nio böcker. VD och chefredaktör för Boktugg.

solve@boktugg.se