ANNONS

Julkalender 2019: Juvelerkvists ljuvliga jul – del 22

Familjen Juvelerkvists ljuvliga jul är Boktuggs Julkalender 2019. Foton: iStock. Montage. Boktugg.

Familjen Juvelerkvist befinner sig mitt i den svenska bokbranschens hjärta. Frågar du dem själva utgör de den svenska litteraturens hjärta och förvaltare av dess arv. Men allt ska förändras under några dramatiska veckor fram till jul …

Berättelsen om familjen Juvelerkvist är fiktiv. Eventuella likheter med nu levande eller döda personer (samt zombies) och verkliga företag, platser, varumärken och böcker är rena tillfälligheter.

Har du missat tidigare avsnitt i följetongen? Du hittar alla på Julkalenderns samlingssida.

Märta Elsa Juvelerkvist, född 20 augusti 1919 i Motala, död 1 december 2019, var en svensk författare känd för sin bästsäljande bokserie Härskarsläkten som utgavs 1947-1977. Gift med bokhandlare Helmer Juvelerkvist, mamma till översättaren Margareta Juvelerkvist.

Övrig familj: svärson Carl Axel Juvelerkvist, författare och språkvetare, barnbarnen Sofia Juvelerkvist, deckarförfattare och Hans Juvelerkvist, journalist och författare samt barnbarnsbarnen Jonathan Juvelerkvist, författare och Matilda Juvelerkvist, förlagspraktikant.  (Wikipedia).

22.

På söndagskvällen den 22 december var alla familjemedlemmar hembjudna till Sofia Juvelerkvist som då gjort sin sista signering före jul. Eller rättare sagt, under måndagen skulle hon signera och hjälpa till i bokhandeln precis som resten av familjen lovat att göra för att Helmer skulle kunna slappna av.

”Hur många signeringar har du egentligen gjort nu i december?” frågade Margareta.

”Det blev arton stycken. Då har jag ändå avbokat ett par efter mormors död. Jag tror jag signerade nästan trehundra böcker”, sa Sofia samtidigt som hon ställde fram den stora köttfärspajen på bordet.

”Blir det inte fler?” frågade Hasse.

”Nej, vissa signeringar blir det inte mer än ett par enstaka böcker. Och boken kom ju ut i september så många har redan köpt den. Dessutom kommer det ofta fram folk som säger att de älskar mina böcker men att de brukar lyssna på dem i mobilen.”

”Jag hoppas verkligen att de köper pappersböcker vid signeringen imorgon. Vi har ju beställt hem tvåhundra exemplar av din nya bok och de flesta är kvar”, sa Helmer och skar två ostskivor till sin vörtbrödskiva.

”Tvåhundra? Varför beställer du hem så många på en gång? Det är ju likadant varje år. Om jag ska sälja så många får jag nog sätta mig på gatan utanför som Björn Hellberg brukar göra i Båstad”, sa Sofia och satte sig ner.

Samtalet flöt vidare. De pratade om bokhandeln och alla var redo för den årliga familjedagen. Sofia tyckte om den 23:e. Även om hon var det stora affischnamnet, den signerande författaren som skulle sälja flest böcker, så försökte hon hinna med att hjälpa till. Dessutom handlade en signering inte bara om att hon som författare bara skulle sälja sina egna böcker, även i andras bokhandlar försökte hon prata med kunderna och tipsa om andra böcker hon läst under året. Några dagar tidigare hade faktiskt en försynt dam lyssnat artigt när Sofia berättat om sin nya bok och när hon frågade om damen ville ha en bok signerad så svarade hon: ”Nej, jag skulle faktiskt leta efter en kalender för nästa år. Vet du var jag kan hitta dem?”

Hon lyssnade till hur mamma Margareta och Helmer berättade anekdoter från tidigare års julhandelsdagar. Berättelserna förändrades efterhand som åren gick. Växte. Hon undrade om hon själv skulle göra likadant, dramatisera minnena och lägga till detaljer som hon för länge sedan glömt om de var korrekta. Kanske skulle där trehundra sålda böckerna bli till femhundra. Hon var inte den som förde dagbok. Inte nu längre. Hon undrade om mormor Märta hade gjort det? Det vore en skatt att ta tillvara.

Plötsligt klingade det i ett av glasen och Hasse harklade sig.

”Först av allt vill jag passa på att tacka Sofia för middagen, jag har saknat din köttfärspaj med syltlök och kantareller och chili. Men jag vill också passa på att berätta att Ålbibeln kommer att ges ut 2020”, sa Hasse och lyfte sitt glas.

”Underbart, skål och grattis”, sa Sofia och höjde sitt glas precis som alla de andra runt bordet.

”Härligt, blev det Norstedts som tog den eller?” frågade Margareta när hon satt ner sitt vinglas på bordet igen.

”Nej, faktiskt inte. Den kommer ut på Kvistförlaget”, sa Hasse.

”Kvistförlaget? Det har jag aldrig hört talas om, är det nytt eller något litet smalt fackboksförlag?” frågade Carl Axel.

”Ja, det är helt nystartat. Det är mitt eget förlag. Jag har redan registrerat en domän och …”

”Eget förlag? Men, snälla Hasse, min son, vad har du gjort? Du kan inte bli egenutgivare. Du drar vanära över släkten! Du måste väl ändå kunna hitta ett riktigt förlag, ett litet. Men, nej. Du vet att det inte finns någon återvändo från egenutgivning”, sa Margareta och skakade på huvudet.

”Nu överdriver du väl ändå mamma?” frågade Sofia.

”Inte alls. Egenutgivningen hotar bokbranschens överlevnad. Vet du hur mycket skräp som ges ut när det inte finns någon kvalitetskontroll? Förlagen behövs för att säkra kvaliteten.”

”Men förlagen minskar ju sin utgivning och satsar hellre på kommersiella titlar som säkert säljer. Sånt som Sofias deckare. Nu menar jag inget personligt mamma, men det är ju inte stor litteratur”, sa Matilda.

”Det är okej. Jag har inga illusioner om att jag ska få Augustpriset”, sa Sofia och kände att det inte var rätt tid att ta strid för kriminalromaner som hon tyckte var ett bättre namn på den litteratur som bättre än någon annan skildrade samtiden. Och framför allt lästes av fler än de närmast sörjande litteraturkritikerna och litterära jurygrupper och några dussin till.

”Om en bok är tillräckligt bra för att bli utgiven så kommer den att bli det. Annars får man skriva om den tills den är tillräckligt bra”, sa Margareta. ”Se på Carl Axel, han tar inga genvägar utan kämpar på med sin skrivmaskin. Just nu har han ett manus som han skickar till ett förlag i taget.”

”Stor litteratur måste få ta tid. Även refuseringar”, sa Carl Axel och nickade instämmande.

”Det finns väl många stora författare som är egenutgivna”, sa Hasse.

”Nämn en som vi alla har hört talas om”, sa Margareta och höjde på ögonbrynen.

”Jan Guillou. Rent tekniskt är han faktiskt egenutgivare eftersom han startade Piratförlaget för att ge ut sina och Liza Marklunds böcker.”

”Nämen, nu får du väl ge dig. Han räknas inte, han hade ju gett ut flera böcker på Norstedts innan han startade sitt eget förlag.”

“Det har ju jag också.”

“Du skrev inte ens hälften av den boken”, sa Margareta. “Bara femtio sidor.”

Nu kände Sofia att det hela började spåra ur. Det började likna de bråk som familjen hade skakats av efter att Hasses bok kommit ut och floppat.

”Vilhelm Moberg började sin karriär som egenutgivare”, sa Hasse triumferande.

”Nej …”, sa Margareta osäkert och tittade på sin make som såg ut att leta i minnet.

”Jo, det stämmer faktiskt. Jag har läst att han tryckte upp sin första bok själv, men alla de viktiga stora verken är utgivna på riktiga förlag”, sa Carl Axel.

”Så fortsätt skicka ditt manus till andra förlag och om alla refuserar det så är det bara att lägga det i byrålådan. Din far har många manus som inte blivit utgivna. Det är en del av läroprocessen.”

”Jaha, så du tycker att man ska skriva tio manus och vara glad om ett blir utgivet. Som pappa?”

Nu stod Hasse upp. Han slängde den röda julservetten på tallriken och ansiktsfärgen hade fått ungefär samma färgton.

”Hasse, lugna dig. Att vara författare är ingen dans på rosor. Men du får inte bli så desperat att du blir egenutgivare”, sa Margareta.

”Nej, i värsta fall får man väl bli översättare. Då kan man alltid luta sig mot någon riktig författares berättelse”, sa Hasse och lämnade rummet innan Margareta hann protestera och köra sin vanliga monolog om att en översättare faktiskt var lika mycket författare eftersom hon förädlade och omvandlade texten till ett nytt språk. Vilket Sofia höll med om, en bra översättare var guld värd. Hon rusade efter Hasse ut i hallen där han redan börjat ta på sig ytterkläderna.

”Måste du gå?”

”Inte bara gå. Jag åker nu. Jag skickar vykort. Men god jul och tack för allt syrran”, sa han och kramade om henne innan han smällde igen dörren och försvann.


Den natten sov Hasse Juvelerkvist på en madrass i bokhandelns lager. Han la sig först i personalrummet men doften av kaffe var ingrodd i väggarna och höll honom vaken, inbillade han sig och därför gick han ut bland hyllorna med gamla böcker. Plötsligt föll hans blick på en kartong på en hylla.

I kartongen låg urnan med mormor Märtas aska. Plötsligt satt Hasse på en pall med returer och höll sin mormor i famnen och funderade över sina alternativ. Hade mamma rätt? Borde han slänga sitt manus och börja skriva något helt nytt? Eller skulle han bli egenutgivare, hon visste ju egentligen ingenting om bokbranschen. Hon var övertygad om att ljudböcker bara var en fluga som skulle gå över på samma sätt som tamagotchis.

Han pendlade mellan ilska och uppgivenhet. Han funderade över om han skulle åka hem och ställa urnan på den stora kakelugnen i salongen hemma hos Margareta och Carl Axel. Det skulle få henne att tänka på annat än Ålbibeln. Han log för sig själv över tanken på hur hon verkligen skulle flippa ut.

Hasse gick ut i bokhandeln och letade fram presentpapper. Han började slå in paketet med urnan med vana fingrar. Många timmars presentinslagning hade gjort honom till ett proffs. Men en sådan julklapp hade han aldrig tidigare slagit in.

Fortsättning följer >>

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email
Dela på print
Sölve Dahlgren

Sölve Dahlgren

Sölve Dahlgren är journalist sedan 25 år tillbaka och författare till nio böcker. VD och chefredaktör för Boktugg.

solve@boktugg.se