fbpx

Julkalender 2019: Juvelerkvists ljuvliga jul – del 9

Familjen Juvelerkvists ljuvliga jul är Boktuggs Julkalender 2019. Foton: iStock. Montage. Boktugg.

Familjen Juvelerkvist befinner sig mitt i den svenska bokbranschens hjärta. Frågar du dem själva utgör de den svenska litteraturens hjärta och förvaltare av dess arv. Men allt ska förändras under några dramatiska veckor fram till jul …

Berättelsen om familjen Juvelerkvist är fiktiv. Eventuella likheter med nu levande eller döda personer (samt zombies) och verkliga företag, platser, varumärken och böcker är rena tillfälligheter.

Märta Elsa Juvelerkvist, född 20 augusti 1919 i Motala, död 1 december 2019, var en svensk författare känd för sin bästsäljande bokserie Härskarsläkten som utgavs 1947-1977. Gift med bokhandlare Helmer Juvelerkvist, mamma till översättaren Margareta Juvelerkvist.

Övrig familj: svärson Carl Axel Juvelerkvist, författare och språkvetare, barnbarnen Sofia Juvelerkvist, deckarförfattare och Hans Juvelerkvist, journalist och författare samt barnbarnsbarnen Jonathan Juvelerkvist, författare och Matilda Juvelerkvist, förlagspraktikant.  (Wikipedia).

9.

Hans Juvelerkvist öppnade ögonen och kände fortfarande att han ville ligga kvar i sängen. Familjemiddagen som skulle bli hans revansch, återkomsten som författare, hade slutat i ännu ett nederlag. Mer än fyra års arbete var helt bortkastat. Sofia hade visserligen försökt övertyga honom om att förlagen skrek efter fler böcker om ålar, precis som branschen alltid gjorde när de hittade ett ämne som sålde. Harry Potter hade utlöst en ny vår för böcker om trollkarlar och när Twilight mot alla odds blev en succé så vaknade intresset för vampyrer bland bokförlagen och för all del filmbolagen.

Men kunde ålen verkligen jämföras med hunger efter en speciell diet eller förtrollningen i berättelser? Han tvivlade verkligen på det. Det knackade på dörren till hans rum.

”Hur känns det idag? Kan du inte äta frukost med mig och pappa ute i matsalen? Jag … fru Pålsson har gjort pannkakor”, sa Margareta Juvelerkvist.

”Okej, det låter gott. Jag kommer strax”, svarade han.

Kanske Sofia hade rätt. Hans första instinkt hade varit att kasta manuset i papperskorgen eller kanske åka tillbaka till Azorerna och sprida ut det i havet. Vilket egentligen vore mest symboliskt med tanke på att hela manuset fanns sparat på hans hårddisk. Det var väl bara hans gamla pappa som fortfarande skrev på maskin. Och kanske Jan Guillou, om han mindes rätt från någon intervju.

Hemma på ön fanns dock ett femtiotal fullklottrade anteckningsblock. Alla intervjuer han gjort. Kopior från olika böcker och avhandlingar han hade läst. Typiskt att någon annan hann före, som inte ens var författare utan en simpel journalist. Kunde inte journalisterna hålla sig till att skriva i tidningarna utan att behöva kräka ur sig böcker också? Det var ju knappast så att bagarna borstade bort mjölet och sedan gick ut i köket för att steka oxfilé? Eller var det en dålig jämförelse? Kanske snarare att en rörmokare inte skulle erbjuda sig att fixa jordfelsbrytaren eftersom det var elektrikerns jobb?

Sedan insåg Hans att det var orättvist eftersom han själv skrivit en del artiklar till tidningar genom åren. Men det var inte direkt så att han konkurrerade med journalisterna eftersom det alltid varit fattiga kulturtidskrifter. Om de hade råd att betala arvode var det aldrig tal om femsiffriga belopp och i vissa fall inte ens fyrsiffriga.

”Hans! Pannkakorna kallnar!”

Mammas röst. Deja vu. Så många gånger han hade legat här på sitt rum djupt försjunken i en bok och hon hade ropat. Han hade svarat “snart ska bara läsa klart det här kapitlet” och till sist hade hon slitit upp dörren och vrålat “Maten blir kall!”. Den här gången hade han ingen bok, bara sina egna tankar som plågade honom.

På väggen hängde fortfarande tidningsklippet som gjort mamma så enormt stolt. Hon hade låtit det sitta kvar även efter att ballongen spruckit och han hade stuckit.

Hans reste sig och gick ut till matsalen där pappa Carl Axel och mamma Margareta redan satt och smuttade på sina koppar. Kanske var det hennes dagliga kaffekopp? Pappa drack enbart te. Och enbart Earl Grey. Allt annat var fruktansvärda kopior, menade han.

”Trevligt att se dig på benen igen”, sa Carl Axel och tillade: ”Har du legat en vecka i sängen nu?”

”Va? Nej, det kan det väl ändå inte vara?”

Han visste att det inte var dagen efter familjemiddagen på kvällen den förste december. Det hade gått en eller två dagar, kanske mer? Dagar, kvällar och nätter hade flutit samman. Det var som ett töcken trots att han varken varit full eller haft influensa. Det kändes lite som den där skrivkrampen han drabbats av efter att ha skrivit på det första kontraktet.

”Det är den nionde december idag. Du har legat en vecka på ditt rum så det är på tiden att du kommer på benen och åker ner till förlaget och presenterar ditt manus. Jag har ringt till mina förläggare och de är redo att träffa dig”, sa Margareta samtidigt som fru Pålsson hällde upp apelsinjuice i hans glas och en isbit föll så att det skvätte ut gula droppar på den vita duken.

”Tack”, sa han och greppade glaset och tog en djup klunk.

”Varsågod”, sa Margareta, trots att det egentligen var fru Pålsson som han hade tackat, och lade sedan till: “Se till att du tar vara på chansen. Det är kanske din sista.”

”Tror du verkligen att det är lönt?”

”Bara för att det redan finns en ålbok så är väl inte din bok rökt”, sa Carl Axel och Hans försökte avläsa om pappan medvetet använt en ordvits.

De åt pannkakor under tystnad.

“Vad har jag missat då?” frågade Hasse.

”Menar du under dina år på Azorerna eller den senaste veckan?” frågade Margareta.

”Jag tänkte nog mest på de senaste dagarna.”

”Ja, du har missat fem arbetspass i bokhandeln så du får nog jobba alla dagar fram till jul nu för att ta igen”, sa Carl Axel.

”Är det inte dags att lägga ner den där bokhandeln nu, det är väl ingen som vill ta över efter morfar ändå?”

Margaretas mun blev till ett streck. Han hade svurit i kyrkan. Bokhandeln var helig för familjen, i alla fall fram till hans föräldrars generation. Han visste att Sofia aldrig skulle ta över, hon hade sin författarkarriär. Margareta hade mycket väl kunnat ta över, hon hade ju inte fyllt sjuttio ännu. Men, nej. Kanske Jonathan eller Matilda? De var ju faktiskt inte barn längre när han tänkte efter. Matilda måste ha fyllt tjugosex och Jonathan var två år yngre.

”Man kan inte lägga ner en bokhandel. Det är ett kulturarv som ska bevaras. Så länge familjen har pengar så ska den leva vidare”, sa Margareta.

”På tal om pengar, hur mycket är huset värt nu?”

”Vilket hus?”

”Det som bokhandeln ligger i?”

”Det är inget hus, det är en fastighet.”

”Okej, vad är fastigheten värd nu?”

”Den såldes faktiskt förra året, de nya ägarna betalade 750 miljoner kronor för den.”

”Där ser man. Lite mer än familjen fick när ni sålde den? Var det sju miljoner ni fick?”

Hasse visste att det var en tå som han inte borde trampa på. Bokhandeln hade varit i ekonomisk knipa på sjuttiotalet och behövde pengar. Mamma Margareta hade föreslagit att de skulle sälja fastigheten där bokhandeln låg och i utbyte kräva hyresfritt i tjugofem år. Det hade låtit som en fantastisk affär då och i flera decennier därefter.

”Ja, det var sju miljoner men betydligt mer i dagens penningvärde. Ungefär som ditt förskott”, sa Margareta, lade besticken på klockan fem och reste sig från bordet.

”Tack för pannkakorna”, sa Hasse och reste sig han också.

”Gå och duscha nu. Klockan tio ska du vara på Sveavägen och klockan elva på Riddarholmen. Sedan får du äta något på vägen så att du kan avlösa Matilda i bokhandeln klockan ett.”

”Men …”

”Inga men. Du är utsövd, du har legat i sängen en vecka. Det här är inget hotell, nu får du jobba lite”, sa Margareta och lämnade rummet.

Han gick ut i badrummet och ställde sig framför spegeln. Där såg han en misslyckad författare som rymt med världens fetaste förskott och nu återvänt med ett manus som inte alls var så unikt som han hoppats på. Ålbibeln. Varför hade Margareta ringt Albert Bonniers förlag? De skulle säkert skratta åt honom när han kom dit med en kopia av en bästsäljare. Chansen att han skulle få dem på kroken var lika liten som att han skulle kunna fånga en ål med händerna.

Inte en chans att han skulle stanna kvar i Stockholm längre än nödvändigt. Problemet var bara att det stora förskottet var slut. Han behövde nya pengar för att kunna återvända till Azorerna. Han hade bränt sina sista pengar på flygbiljetten till Sverige.

Fortsättning följer >>

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email
Dela på print
Sölve Dahlgren

Sölve Dahlgren

Sölve Dahlgren är journalist sedan 25 år tillbaka och författare till nio böcker. VD och chefredaktör för Boktugg.

solve@boktugg.se

Stäng meny