fbpx

Julkalender 2019: Juvelerkvists ljuvliga jul – del 3

Familjen Juvelerkvists ljuvliga jul är Boktuggs Julkalender 2019. Foton: iStock. Montage. Boktugg.

Familjen Juvelerkvist befinner sig mitt i den svenska bokbranschens hjärta. Frågar du dem själva utgör de den svenska litteraturens hjärta och är förvaltare av dess arv. Men allt ska förändras under några dramatiska veckor fram till jul …

Berättelsen om familjen Juvelerkvist är fiktiv. Eventuella likheter med nu levande eller döda personer (samt zombies) och verkliga företag, platser, varumärken och böcker är rena tillfälligheter.

Märta Elsa Juvelerkvist, född 20 augusti 1919 i Motala, död 1 december 2019, var en svensk författare känd för sin bästsäljande bokserie Härskarsläkten som utgavs 1947-1977. Gift med bokhandlare Helmer Juvelerkvist, mamma till översättaren Margareta Juvelerkvist.

Övrig familj: svärson Carl Axel Juvelerkvist, författare och språkvetare, barnbarnen Sofia Juvelerkvist, deckarförfattare och Hans Juvelerkvist, journalist och författare samt barnbarnsbarnen Jonathan Juvelerkvist, författare och Matilda Juvelerkvist, förlagspraktikant.  (Wikipedia).

3.

Matilda Juvelerkvist återvände till det stora bokförlagets kontor på Sveavägen. Nej, det var inte något av Bonnierförlagens oräkneliga imprints utan det oberäkneliga Bokförlaget Silverfisk. Många hade påpekat det olämpliga i att döpa ett förlag efter en insekt som faktiskt åt papper, men ägaren tyckte att all PR var bra PR.

På lite drygt tjugo år hade förlaget gått från att vara uppstickare till ett etablerat storförlag som kunde konkurrera med alla andra stora och mellanstora förlag om de allra största författarna. På senare år hade dock de gamla rävarna på Bonnierhuset några hus bort lockat över flera av de allra största författarna.

Det var därför som praktikanten Matilda nu hade det allra viktigaste jobbet av alla på förlaget, hade förläggaren förklarat innan han gett henne uppdraget att läsa inkommande manus. Hon skulle göra grovgallringen.

”Det är här vi gör det allra viktigaste jobbet. Här behövs det pigga och oförstörda ögon och sinnen”, sa Magnus Bock och öppnade dörren till ett rum utan fönster.

I taket hängde en glödlampa utan lampskärm. En sådan där gammal kvicksilverhistoria, inte ens en lågenergilampa men Matilda kände att det inte var läge att ifrågasätta det.

Inne i rummet låg stora travar, pappersbuntar.

”Hur lång tid får en författare vänta på att få svar?”

”Aldrig mer än två år.”

”Du menar månader?”

”Nej, år.”

Hon tittade på honom och undrade om hon hade hört rätt. Lät de verkligen författare vänta i åratal på att bli refuserade så förstod hon att de tappade många. Han såg allvarlig ut i ungefär tio sekunder innan han började skratta. Han drog in luft genom näsan med ett ljud som lät som en gris och sedan bullrade skrattet ut och fyllde rummet.

”Jag bara skojar. Om det dröjer mer än två månader börjar författarna skicka mejl och tjata. Dröjer det mer än tre månader så ringer de. Och om det dröjer mer än fyra månader kan man ge sig fan på att någon annan plockat upp dem ifall det faktiskt är utgivningsbart”, sa Magnus.

”Så ni svarar alltid inom 30 dagar?”

”Ja, det gör vi alltid. När vi har en praktikant.”

“Okej, men resten av året?”

”Ja, då kan väntetiden bli längre. Vi andra har ju fullt upp med de böcker som vi redan bestämt oss för att ge ut. Men när högarna blir för stora så använder jag turmetoden.”

Innan hon hann svara så började han visa henne. Han ryckte åt sig en trave med manusbuntar och likt en dealer vid ett blackjackbord började han dela ut manus i små högar.

”Välj en hög”, sa han.

”Vad menar du?”

“Välj bara en av de fem högarna.”

”Okej, den här då”, sa hon och pekade på den mittersta högen som innehöll fem manus. Det översta bestod av några hundra ark som hölls ihop med ett snöre, och såg nästan ut att vara maskinskriven.

”Bra, då läser du den högen”, sa han och samlade ihop de övriga buntarna och slängde dem i en plastback på golvet. “De här skickar du refuseringsbrev till.”

”Va? Ska jag refusera dem utan att ha läst dem?”

”Ja, de hade otur och jag vill inte ge ut författare som har otur.”

Hon skrattade. Rätt kul skämt. Men Magnus skrattade inte.

”Jag skämtar inte. En bra författare måste ha tur, bokstavligen. Ibland hinner man inte läsa allt och då får slumpen helt enkelt avgöra”, sa han.

”Jaha … vore det inte bättre att ha manusstopp om ni inte hinner med att läsa?”

”Manusstopp? Då kan vi ju missa nästa bästsäljare.”

Hon orkade inte ens fortsätta diskussionen. Det lät så respektlöst och hon väntade fortfarande på att han skulle säga att allt var ett skämt. Magnus påminde lite om hennes bror, samma förmåga att driva med folk. Hon tänkte på Jonathans senaste skämt, hon måste säga till honom att avslöja det innan det gick för långt.

”Men, är det här alla manus? Jag tyckte det stod på hemsidan att ni vill ha manus digitalt?”

”Ja, nästan allt kommer digitalt. Men vi skriver ut dem på papper för att det ska bli lättare att överblicka. Du vet, ett mejl försvinner så lätt.”

”Så … jag behöver inte skicka tillbaka manus till dem som blir refuserade för det är bara vår kopia?”

”Ja, exakt. Men vi skickar brev till alla, det känns mer personligt. Dessutom finns det färdiga refuseringsbrev som vi tryckte upp för många år sedan. Du behöver bara skriva under dem. De ligger i översta lådan där”, sa han och pekade mot en möbel som bar upp två meterhöga travar med manus.

”Vad gör jag med ett refuserat manus? Bara lägger det i pappersinsamlingen?”

”Nej, nej. Först måste du köra dem genom dokumentförstöraren. Du kan själv tänka dig vilket liv det skulle bli om någon hittade sitt manus i vårt soprum. Då skulle ingen våga skicka in sina manus till oss. Speciellt som vi ändå refuserar en och annan blivande bästsäljare varje år. Det gör alla stora förlag.”

”Jaha, ska jag läsa hela manus?”

”Gud, nej. Läs första sidan och om den är bra fortsätter du tio sidor till och om det fortfarande är bra så läs uppåt femtio sidor.”

”Och om det fortfarande är bra?”

”Då säger du till mig så tar redaktionen över och läser. Trevlig läsning. Tänk på att i de här högarna har de flesta stora författare som debuterat de senaste tio åren legat.”

Och kanske ligger de fortfarande här. Skulle inte förvåna mig om jag hittar både Stina Jackson och Lars Wilderäng här, tänkte Matilda.

Hon flyttade bort en trave med manus från fåtöljen och släpade fram läslampan, satte sig och tog upp bunten som legat över i turhögen. Hon knöt upp snöret som höll ihop arken och tänkte att det såg verkligen ut som ett maskinskrivet manus. Kanske skulle det till och med dyka upp något Comic Sans-manus.


Helmer Juvelerkvist lugnade sin dotter med att det inte var några stora förändringar i det nya testamentet som hans fru skrivit bara dagarna före sin död. Han lät bli att nämna gåvobreven och urkunden. Det var ett lustigt ord det där, han tänkte på någon ordvits om hur en urmakare kunde intyga att han kände en kund. Eller hur var det nu? Och varför tänkte han på det när han borde sörja att Märta var borta?

”Okej pappa, så hon har inte gjort något tokigt nu?” frågade Margareta.

”Nej, nej. Hon var klar i knoppen. Det var inget fel på hennes hjärna, hon visste exakt vad hon gjorde precis som hon alltid gjort”, sa Helmer och tänkte tillbaka på deras åttio år tillsammans. Det var en lång tid.

”Bra, vi får prata mer sedan. Jag måste iväg och … ska jag köra dig hem eller?”

”Nej, det är ju flera timmar till stängning.”

”Men, pappa. Ska du verkligen stå här själv i bokhandeln. Mamma är död.”

”Ja, och det kommer hon att fortsätta vara. Hon hade inte velat att vi stängde för hennes skull. Du vet väl att jag var här när du föddes?”

”Vad snackar du om?”

”Nej, just det. Märta ville inte att vi skulle berätta det. Men på den tiden så var ju egentligen inte fäderna med vid förlossningen. Fast hon sa till mig att jag skulle stanna här för att vi inte hade råd att stänga.”

”Så bokhandeln var viktigare än att jag skulle födas?”

”Nej, du vet att jag älskar dig lika mycket som böcker.”

Margareta lade band på sig. Hon ville egentligen bara skrika rakt ut. Åratal av innestängd vrede. Mamma Märta hade dött innan hon fått utlopp och det var inte läge att släppa ut den över pappa. Stackars pappa. Detta kaos i familjen. Som ett stort dagis där hon var den enda vuxna. Hon hade verkligen inte tid med det här just nu. Hon hade en översättning som hon måste bli klar med.

”Jag och Carl Axel kommer hem till er … dig på middag ikväll. Nej förresten, vi hämtar dig och så äter vi hos oss. Jag säger till Sofia och barnen att komma. Låter det bra?”

”Det låter jättebra. Nu måste jag sälja böcker”, sa Helmer och föste vänligt men bestämt ut henne ur den folktomma lokalen.

Fortsättning följer >>

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email
Dela på print
Sölve Dahlgren

Sölve Dahlgren

Sölve Dahlgren är journalist sedan 25 år tillbaka och författare till nio böcker. VD och chefredaktör för Boktugg.

solve@boktugg.se

Stäng meny