En god portion tur är din bästa vän som författare – men du behöver locka på den

Nästan alla författare säger samma sak. Plötsligt hände det bara. Men naturligtvis har de fel, allihop. Ingenting bara händer. De hade förberett sig under tjugo år och när chansen kom var de beredda.

Det är så lätt att misströsta. Och det är som att be om problem att skriva sådana här texter, som vill sporra skribenter. Författare. Poeter. Någon vill nämligen alltid påtala hur svårt, för att inte säga omöjligt det är att nå igenom bruset och bli antagen av ett förlag.

Nåväl, så kan det kanske vara för oss allihop, men du ska hela tiden ha klart för dig att vi alla har börjat på exakt samma plats. Ingen av oss föddes med ett bokkontrakt. Ingen av oss uppfostrades med kontrakt utlovat så fort vi fyllde arton. Inte någon av oss fick det gratis, överhuvudtaget, oavsett vad drömmen bestod av.

Men jag ska inte upprätthålla mig för mycket vid skrivtips, och inspirerande små skrönor om det ena och det andra, utan hålla mig till saken. Vill du lyckas är det egentligen bara ett fåtal saker du måste göra innan turen tar vid, eller tillfälligheternas spel lutar i din riktning.

Du måste a) skriva så ofta du bara kan b) läsa så ofta du bara kan c) aldrig någonsin sluta med de första två punkterna. Låter det för enkelt? Jo, antagligen. Men sant? Det kan du hoppa upp och sätta dig på, alla dagar i veckan.

Vad allting handlar om är nämligen att vara förberedd när chansen väl kommer, eller helt enkelt jobba stenhårt i blindo bara för att du vet att det lönar sig i slutänden. Låter det löjligt, eller som något folk skriver med kylskåpsmagneterna och sedan skrattar trött åt år efter år? Kanske, men jag försäkrar dig om att inte alla skrattar åt det. Som alla uttalanden som efterhand växer upp och blir klyschor, så bär de på någon sorts sanning.

Jag spenderade hela mitt liv, från elva års ålder, åt att skriva texter som jag först gömde i byrålådan, och sedan lade ut på nätet, och sedan fick publicerade i bokform. Jag skrev i år efter år, genom gymnasium, lagerarbete, långa nätter som personlig assistent, på fritidsgård, genom universitetets många korridorer, under min första tid ute på skolor och … när min mamma sedan dog var sorgen mig så övermäktig att jag inte fann på andra råd än att skriva. Det var som om jag hade vetat hela livet att den här stunden skulle komma.

Jag skrev mig ur det brustna hjärtat, och när jag var klar hade de tjugo åren jag hade ägnat åt samma aktivitet plötsligt ett helt annat värde. De hade förberett mig för just detta, och jag skickade i väg manuset, och femton år senare är jag tio böcker äldre.

Sedan dess lever jag nästan helt och hållet på att skriva böcker och det var väl det som var drömmen från början, när jag som liten parvel hade stulit min systers skrivmaskin och påbörjade mina första dikter om kärleken och världens tungsinne.

Men det slutar inte där. Långt senare fortsätter man att skriva, och bara för att böckerna blir utgivna är du inte i hamn, utan målen förskjuts. Du behöver söka stipendier, du behöver hitta förläggare och förlag som tror på dig, du behöver fortsätta att tro på att all tur du någonsin kan behöva kommer just när du är som bäst förberedd och ansträngt dig hårdast. För ju hårdare du jobbar, ju mer tid du lägger in, desto mer tur skapar du.

Mitt senaste år var lustigt på det sättet. Jag hade det rätt motigt och beslutade mig för att göra en dokumentärfilm, trots att jag inte kan något om att göra film, men jag tänkte att det kanske kunde leda till något annat. Så jag lade ner hundratals timmar på intervjuer och klippning och gjorde allting själv tillsammans med en kompis, utan ett korvöre i vinst, mest för att jag trodde på projektet och kände att jag ville lyfta fram ämnet. Och filmen blev … sådär. Vilket visade sig vara helt oväsentligt. När den var klar råkade en Oscar-vinnande producent se den, mest eftersom han var inkluderad i ämnet, och i och med det hamnade filmen i Sydafrika, där den svenska ambassaden visade den två gånger. Och tack vare att de visade den, råkade en anställd på dansk tv se den.

Två veckor senare köpte danskarna in den och visade den elva gånger på största kanalen. Och ja, guldkanten på allt detta … en svensk förläggare råkade vara i Danmark precis när filmen gick, och när jag av en slump träffade henne ett par veckor senare erbjöd hon mig rakt upp och ner ett kontrakt på en bok på samma ämne som filmen.

Jo, men det är väl klart, svarade jag. Som återigen varit beredd på att ge upp, offer för tankarna på min egen oduglighet. Man vill alltid mer, längre, högre.

Och nästa år blir väl säkert för jävligt, så som vartannat år är, och jag kommer att gråta floder över hur svårt det är att få ihop ekonomin och hitta lösningar i vardagen, men ändock, så kommer jag kanske att minnas året då jag fick tre bokkontrakt på olika förlag, nästan som en dominoeffekt av den där enkla lilla filmen. Men konstigast av allt: alltihop verkade bero på … tur. Eller tillfälligheter. För jag är inte bättre eller sämre än någon annan. Envisare kanske.

Jag menar bara: kan jag, så kan fan i mig vem som helst. Även du. Men det kräver din uthållighet, det kräver din själ, du får sälja den vid samma korsväg som Robert Johnsson gjorde, och du får slita ner fingernaglarna på tangentbordet varje lång natt när snön faller mot fönstret. För även om dina mål ser helt annorlunda ut än mina (att få bli publicerad och kunna leva billigt på drömmen), så gäller exakt samma premisser för dig som för mig.

Tatuera det på hjärtat, eller nynna det varje morgon.

Varje dag av skrivande förbereder dig på den där chansen som ska komma.

Då det är din dag, och du ska få din skopa tur.

Och om du inte litar på mig, så lita på dig själv. Du kommer att behöva upprepa orden många gånger och du kommer att behöva gå i blindo, med bara dig själv som supporter, och du kommer att snubbla både före och efter din chans kommer, men varje steg du tar leder dig i rätt riktning. Det är så man plötsligt snubblar över lite lycka här och var.

Varför skulle man någonsin tro på något annat än det?