Redigering är himmel och helvete

Redigera texter. Att leta fel, men också förbättringar. För en skribent med en redaktör innebär det att exponeras för sina egna brister och reagera på rätt sätt.

Som journalist är man van att redigera sina egna texter. Visst finns det redaktörer och på vissa redaktioner även en korrekturläsare, eller så läser man varandras texter för att göra dem bättre.

En artikel är ändå enklare att överblicka. Här på Boktugg varierar längden på artiklarna, från riktigt korta notiser på bara 40-50 ord till de riktigt långa intervjuerna eller analyserna på som mest 3 000 ord. För dig som hellre räknar tecken (inkl blanksteg) så motsvarar det mellan 300 tecken och 15 000 tecken.

Men att överblicka ett bokmanus är något helt annat. Även här finns det korta och långa manus. En barn- eller ungdomsbok kanske bara är 20 000 ord eller ännu kortare. En pekbok är förmodligen det kortaste. En kortroman, som en av dem jag redigerar just nu, kan vara upp till 50 000 ord. Vanligt är mellan 80 000 och 90 000 ord för en roman, men det kan också vara tegelstenar på flera hundra tusen ord.

Ju längre text, desto mer utrymme för fel att gömma sig. Och ifall en journalist möjligen kan lyckas redigera sig själv är det helt omöjligt med en text på tiotusentals eller hundratusentals ord.

Jag lyssnade på en amerikansk podcast där de förklarade begreppet redigering och delade upp det i fyra steg:

• Developmental editing
• Line editing
• Copyediting
• Proofreading

Och det här är alltså stegen efter att en förläggare har antagit ett manus. Även om det första steget kan ske på författarens bekostnad eller i samarbete med agenten, redan innan manus skickas in.

Här hemma talar vi oftast om redaktör och korrekturläsare. Den som är ny har svårt att skilja mellan dessa båda roller, och förlag får ibland höra av outgivna författare att ”manuset är redan korrekturläst så jag behöver bara hjälp att trycka boken”.

Så att redigera en bok kan betyda många olika saker. Redaktören kan också medverka aktivt i olika grad. Antingen bara markera textstycken och be författaren arbeta om eller att faktiskt gå in och föreslå ändringar (som författaren får godkänna) och skriva om hela eller delar av manuset.

Det finns inga regler för hur man ska arbeta som författare. Det finns inget rätt eller fel när det gäller arbetsmetoder, det är resultatet som räknas. Den färdiga boken. Som helst ska vara felfri, men som omöjligt kan vara det.

Redaktörer och korrekturläsare är kritiska långt bortom vad en genomsnittlig läsare är. Men samtidigt måste man lägga ribban högre än snittet, även när det gäller att leta meningsbyggnadsfel. För varje litet fel kommer att störa någon läsare, även om de inte kan sätta fingret på det så försämrar det upplevelsen.

Det finns böcker som är språkligt felfria, inte ett stavfel eller malplacerat kommatecken. Men som ändå är röriga och förvirrande för läsaren.

Jag går just nu igenom olika steg i olika manus. Och förundras över hur en struken eller tillagd mening eller bara ett ord kan förändra upplevelsen. Är det för mycket eller för lite information? Är det tydligt vem som pratar, tänker och gör något? Och skulle den personen verkligen använda det ordet?

Och när det kommer till korrekturet så kan jag le när jag inser att både jag och redaktören läst en mening flera gånger men ändå missat ett uppenbart stavfel. Det är som det där memet som dyker upp i sociala medier där de plockat bort en eller flera bokstäver i varje ord, men det går ändå att läsa texten och förstå vad det betyder. Hjärnan fyller i.

När jag just nu lyssnar på en bok av en bästsäljande författare förundras jag över vad den eller de redaktörerna släppt igenom. Att boken inte är bättre redigerad. Men det kan också vara så att jag är överkänslig, just för att jag själv redigerar mitt manus. Att 99 procent av läsarna inte reagerar. Men så tittar jag på betyg och recensioner och ser att det finns ett samband. Oändliga perspektivbyten i samma scen gör att läsaren uppfattar det som rörigt.

Att redigera manus är verkligen både himmel och helvete på samma gång. Du jobbar stenhårt för att förbättra, men är hela tiden livrädd för att istället försämra. Och så risken att släppa igenom ett fel, att inte se en lucka i berättelsen.

Det krävs ett starkt psyke för att vara författare.