Buttra bokhandlaren känner hjärtat svämma över när han packar upp böckerna vecka 14

Man tror man känner folk, men man har alltid fel. Till och med en bokhandlare som jag. Och sedan knackar visst kärleken på hjärtats dörr. Vem kunde väl tro det?

---

Jag har inte sovit på en vecka och nu börjar det komma hassel och al i luften och mina ögon rinner dygnet runt, i mörkret och i ljuset och allt däremellan, men trots det är det enda jag kan tänka på den vackra bibliotekarien som så vackert lånade ut böcker till mig när jag var på ett snabbesök i lånedisken hos henne förra veckan. Fröken Bengtsson.

Inte har jag vågat mig tillbaka än, men ensamheten i mitt bultande hjärta är som ett darrande löv i vinden, och grenen som det sitter på sträcker sig från himlen till jorden och in i själens rosenträdgård. Det enda jag kan göra är att läsa, så det gör jag hela tiden.

Jag slukar böckerna som en svärdslukare tar sig an svärdet, utan tvekan och med livet som insats. När jag läser skickar jag mina tankar som en pil in i framtidens tunnlar.

Men ja. Jag kan bara läsa Ranelid nu.

Det är så konstigt, så udda, så trevande romantiskt – så ofrånkomligt i sin logik att jag bara kan gråta lyckligt när jag ligger på soffan där hemma med bok-katten Ernst i min famn och tänker på min bibliotekarie, min ovanliga kärlek. Livets första.

Åh, Susanna. Fröken Bengtsson! Jag är din riddare, i vilken tidsålder du än vill! Jag önskar att du kunde höra mina tankar, mina känslor!

God gud, jag har blivit galen, tänker jag ibland. Hur ska jag klara det? Är det så här det känns att bli kär?

Jag minns vartenda ord hon sa till mig när vi möttes förra veckan. Särskilt minns jag hur hon bad mig komma tillbaka igen, för ett möte med henne. Det vågar jag förstås inte.

Trots allt det här fortsätter livet i vanlig ordning också. När jag kom till jobbet i morse upptäckte jag till min förvåning att praktikanten redan var där och hade öppnat på baksidan till mig. Jag såg med skeptisk blick på dörren, men valsade in som en ängel i manskläder, som en Casanova med bara en sak i tankarna.

– Hej på dig, din stackare, sa Erik när han såg mig. Fortfarande kär? Fortfarande med Ranelids böcker under armen? Varför går du bara inte dit och pratar med henne?

Jag suckar och börjar packa upp alla de nya böckerna och ser på lådorna med dessa okända mysterier. Okända boksidor är som gudarnas hemligheter. De skänks till oss dödliga som en gåva vi aldrig kan betala tillbaka.

– Det är inte enkelt för en man som mig, säger jag. Jag har hela mitt liv sett kärleken springa förbi, fladdrande som ett sorgsprucket löv i vinden. Det landar inte förrän de glödande blickarna av lust har slocknat över jordens sista älskande par.

Erik stirrar på mig, ser plötsligt orolig ut och förklarar att han tycker sig se att mitt tillstånd blivit värre.

– Förresten, säger jag och tittar på honom. Igår kväll kom jag att tänka på en sak. Har du ingen handledare som ska komma hit och besöka dig under praktiken? Och hur länge har du praktik egentligen? Du har varit här i … åtta veckor nu? Inte för att jag klagar. Du är alltid först här och sist härifrån. Men … ja. Ändå?

– Hm, ja alltså … det är ju så det går till på min utbildning, säger han och försvinner sedan ut på lagret utan att säga ett ord till. Jag hör dörren till källaren öppnas.

Jag börjar plocka upp böckerna och fumlar med telefonen.

Samtidigt som jag plockar upp Konsten att finnas till av Romulo Enmark hör jag hur telefonen kopplar upp på linjen. Sedan går jag via nummerupplysningen för att komma fram till universitetet i staden. Jag hinner få upp Ögonvittnet av Anna Bågstam också, tillsammans med Kärlek, hat och andra filter av Samira Ahmed,, innan kvinnan i växeln på skolan svarar.

Jag ber att få tala med någon på utbildningen för biblioteksvetenskap och har snart en äldre kvinna i luren.

Hon undrar vem det är som ringer, men jag stirrar bara tyst på Jag går och lever av Mirja Unge i mina händer, funderar på om den inte kommit en vecka för tidigt. Och då förstår jag också plötsligt allting kring Erik, polletten faller ner.

Till slut har jag samlat mig och säger till kvinnan i telefonen:

– Jag är så djupt förälskad i en kvinna att klocktornet i Peru börjar slå så fort jag vaknar i april, och det finns ingenting jag kan göra åt det.

Sedan lägger jag på.

Inte vad jag hade tänkt säga, så klart, men så fort jag hörde hennes röst insåg jag som sagt hur det egentligen ligger till med praktikanten Erik. Jag blev förvirrad.

Jag bär med mig de sista böckerna i den här lådan ny litteratur och vänder på Lundins väg: Oljebaronen, fredsmäklaren och småspararen av Leo Lagercrantz innan jag hittar Erik sittande i mörkret i källaren. Klockan är 08.45. Vi öppnar om lite mer än en timme.

– Erik, jag ringde till ditt universitet, säger jag bara tyst. Är det något du vill berätta?

Men jag hade inte behövt bluffa om att jag vet något. Han är redan på andra sidan floden, han har simmat mot modet på den västra strandbanken och står nu modig inför mig.

– Förlåt mig, säger han. Jag är ingen student. Jag har ingen praktik. Men jag har älskat den här bokhandeln under hela mitt trettioåriga liv. Och en dag så … ja, när jag ändå var här frågade jag om jag … kunde få praktik här. Du sa ja och sedan … blev det så här.

Jag nickar, sätter ner lådan med de sista böckerna på golvet. Där ligger bara två nya titlar kvar på botten av den. Och Erik har tårar i ögonen ser jag nu. Mitt hjärta är fördummat av kärleken till en kvinna jag inte känner, men Erik har nog något värre än så att berätta.

– Men bor du här i stan då? säger jag. Och var bor du?

Han blinkar, torkar tårarna ur ögonen. Igen och igen, som en värnlös riddare inför domen.

– Jag har ingenstans att bo, viskar han. Jag har sovit här i källaren i flera veckor. Jag blev vräkt, eftersom jag inte … jag har inga pengar. Ingen inkomst. Jag sov utomhus en lång period och sedan så blev det så här när jag frågade dig om praktiken här och jag såg att du alltid var lite sen på morgonen och jag fick ju en nyckel av dig och tänkte …

– Herregud, säger jag bara tyst. Jag hade inte en aning.

– Jag ska gå nu, viskar han. Förlåt mig. Men jag har inte rört något här. Inte tagit något. Snälla, polisanmäl mig inte. Jag har ljugit och för det är jag ledsen.

Han reser sig upp och stapplar ut ur källarens mörker, ber om ursäkt igen och igen och sedan är han bara försvunnen ut i morgonens dis, där snön håller på att smälta och en lätt grå dimma svävar över brofästet nere i stan och jag ser honom genom källarfönstret och jag ser människorna som passerar honom där han går sin väg har inte en aning om vem de har att göra med.

Jag plockar upp Sven Wolters bok Britas resa ur lådan, tillsammans med Lilja Lind privatdetektiv: Lappen utan ledtråd av Susanna Lönnqvist och tar dem med mig upp i butiken, där jag lägger dem på disken och sedan vräker jag upp dörren och rusar genom bilarna på gatan, jag springer längs mittstrecket och letar efter Erik bland de ensliga individerna som alla ser ut att vara på väg någonstans.

Och till sist ser jag honom, sorgpojken med den sänkta blicken och skorna dränkta av smältvatten på trottoaren. Jag ökar farten och kommer ifatt honom. Lägger en hand på hans axel, känner hur han fryser till.

– Vad håller du på med, säger jag andfådd och lutar mig framåt, händerna på knäna. Du kan väl inte bara sticka din väg på det där viset.

– Snälla, ring inte polisen, säger han då igen.

Jag skakar på huvudet och skrattar.

– Är du inte klok, min käre bok-riddare, säger jag. Du är den bästa praktikant jag någonsin haft. Vem ska annars lyssna på mitt kranka hjärta nu när kärleken hostar mot mitt innersta varje vaken sekund?

Jag lägger en hand på hans axel, nickar mot honom.

– Nu går vi tillbaka, säger jag. Vi har ju redan satt på kaffet. Och en av de nya böckerna hette 101 viner du måste dricka innan du dör. Jag kan väl inte sitta och dricka själv med bok-katten Ernst heller.

Han är lång, längre än mig, och hans skugga är som en välgörande kraft över mig. Men han säger ingenting, fast han gråter lite igen. Det gör inget. Jag leder honom vid armen och tänker att han ju inte kan sova på den där bänken i källaren. Jag får sätta in en säng till honom. Och han får ha lite betalt.

En sådan praktikant kan man inte göra sig av med. Dessutom … Bok-katten Ernst älskar honom från djupet av sitt katthjärta. Spinner på ett särskilt sätt när de möts.

Då kommer att tänka på min bibliotekarie igen. Åh, Susanna! Min villkorslösa kärlek är det enda jag har att ge dig, men … du kommer aldrig att få veta det.

Fast där sa jag nog för mycket.

Framtidens skynke ska dras undan och sedan kan Amors föreställning börja på livets mullrande scen.

Vad som ryms där vet bara framtiden. Och Ranelid, kanske.

 

Veckans tipslista – nya böcker vecka 14

101 viner du måste dricka innan du dör av Jennifer Bark

Lilja Lind privatdetektiv: Lappen utan ledtråd av Scott Adams

Britas resa av Stig Holmqvist

Lundins väg : Oljebaronen, fredsmäklaren och småspararen av Mariette Lindstein

Kärlek, hat och andra filter av Tess Gerritsen

Ögonvittnet av Karin Erlandsson

Konsten att finnas till av Gunilla Welin

Konsten att finnas till av Emmy Abramhson

Kloka Hus av Camilla Dahlson

Hjärnsmälta av Leila Slimani

I huset där jag bor av Nathalie Quintane

Ögonvittnet av Johanna Klawitter Beusch

Tågresan av Per T. Ohlsson

Kronan av Göra Lager

Hjärnboll : Fotbollsspelares okända intelligens av Frédéric Dard

Paco och vårfesten av Frédéric Dard