Buttra bokhandlaren gråter en skvätt och tappar humöret bland böckerna vecka 7

Alltid ensam i butiken. Med alla dessa romaner. Och kunder. Och sig själv. Inte blir det bättre när han råkar tjuvläsa de fina böckerna som dyker upp.

Det är nu två veckor sedan chefen var inne på kontoret. Och då såg jag inte honom när han var här. Han kom och gick, som en osynlig vålnad. Jag hörde ett par kaffekoppar flyttas omkring och sedan en dörr som stängdes på baksidan. Ibland tror jag han har övergett både mig och bokhandeln. Jag är ju den enda anställda och sköter allting.

Jag är den som är fast här med … ruljangsen. Alla dessa lådor med nya böcker. Alla dessa kunder med sina konstiga frågor. Dessutom är det snart bokrea och jag vågar knappt yttra ordet högt. Jag ser pallarna framför mig, kartonnage-böckerna som kommer att dränka lokalen, som en svärm flugor.

Ja, jag gillar Boktugg och vill anmäla mig till ert gratis nyhetsbrev.

Det blir mitt tjugofemte år i år, med rean. I början var det roande. Nu känns det mest oroväckande. Skrämmande. Köerna som brukade ringla runt hörnet redan klockan sju på morgonen – hundratals frusna själar med pengar i ena handen och inköpslistor i den andra. Man ville fynda. I fjol när jag kom ut och skulle hälsa på de väntande stod bara en enda liten gubbe i kö, alldeles ensam. Han hade en öl i handen och trodde att vi var härbärget. Han fick frukost av mig, men han köpte ingenting.

Efterhand droppade folk in och försäljningen blev okej. Men jag får erkänna att jag stödköpte lite då och då. Ernst, min katt, fick ett par volymer av ett gammalt uppslagsverk att vässa klorna på. Han uppskattade det.

Nå, jag ska inte deppa ihop redan. Det är bara måndag och rean infaller inte än på ett par veckor. Jag sätter nyckeln i låset och känner direkt att det är svårt att få upp dörren. Posten har så klart varit här och levererat böcker, som vanligt. När jag kommer in är golvet täckt av både tunna och tjocka, vadderade kuvert. Allt som kanske går in genom inkastet pressas igenom. Jag skulle tro att ett par tjockare romaner är ett par millimeter tunnare här hos oss och de enda vi kan tacka för det är Postnords envetna utdelare. Ibland hör jag dem på utsidan.

”Bokjävlen … ska … in … jag … slutar … snart!”

Jag sorterar böckerna och känner direkt vilken typ av dag det är på väg att bli. Ett undrande litet moln dyker upp som från ingenstans och lägger sig ovanför mig. Ur det första paketet lyfter jag varsamt fram en pocket med världens längsta titel. Den heter När du ler stannar tiden : dagbok till min dotter som föddes med en svår hjärnskada och som lärt oss vad som är viktigt. På riktigt. Och sedan händer det, sådär som det blir ibland.

Jag slutar packa upp och sätter mitt buttra arsle ner på en stol i källarens mjuka ljus och börjar läsa. Det är en så vacker bok, med en så oväntad sanning. Den där dottern är en välsignelse. Den boken … den vill jag ta hem och läsa för Ernst. Han tycker om vackra böcker. Men jag vill inte heller stjäla upplevelsen från någon kund och lägger därför tillbaka den i högen.

Från det kastas jag in i nutiden och en dystopisk spänningsroman från Justin Cronin. Spegelstaden. Bara baksidestexten ger mig skrämselhicka. Det är den avslutande delen i Passagetrilogin. Hm, har jag inte läst någon av de första? Jag tror det.

Högen växer och överst ligger plötsligt en bok i finkostym. En utgivning från Bokförlaget Tranan, minsann. Det är deras översättning av Håll mig utanför av Maria Sonia Cristof. Ett kvinnoporträtt med spänst, som man säger. En kvinna gör uppror mot … ordningen.

Nästa bok får mig att dra skämskudden över huvudet och hade Ernst varit här hade jag lagt en hand över hans känsliga kattögon. Fast … jag har fel. När jag läser vidare på baksidan så är I Love Dick inte alls något sådant, utan en feministisk roman om besatthet. Med erotiska inslag. Jag betraktar den som såld redan i nuläget.

Här efter går det av bara farten. Agnes Lidbecks Finna sig hamnar på stället vid kassan, där den syns bäst, och Det är i alla fall tur att vi inte är döda av Jonas Helgesson hamnar vid sidan om den. De är borta innan dagens slut. Maria Lus Den unga eliten behöver inte någon draghjälp så den hamnar ute i butiken, rakt in på fantasyhyllan.

Fem i tio är jag lite stressad och får precis upp de sista böckerna när en äldre dam snubblar in i butiken och frågar efter Lokets Olssons memoarer. Jag stirrar på henne och pekar på dörren. ”Förlåt”, säger jag samtidigt. Men där går gränsen. Vi har ju inte Loket Olsson.

När hon försvunnit säger jag stillsamt ”I have a dream”, och klappar försiktigt biografin om Martin Luther King innan jag sätter in den på sin plats. Då har jag redan fått dåligt samvete för den gamla damen och Loket. Jag är en kultursnobb, men jag borde veta bättre. Jag kan inte hjälpa det. Jag är inte en dålig människa. Tror jag. Fast borde lära mig vara tyst ibland. Som Ernst där hemma. Han jamar nästan aldrig.

ANNONS

Och redan innan det händer vet jag att jag kommer att springa ifatt damen och erbjuda henne en kopp kaffe och ett gratis exemplar av helt nya Spirou 1976-1979.

På tal om klassiska figurer, alltså. Tecknade eller levande.

Nästa vecka lovar jag att skärpa mig.

Inga kommentarer än

Kommentarer är avstängda.