Journalisten och författaren Linus Kuhlin om att skriva både sant och hittepå

Efter flera framgångsrika fackböcker släpper journalisten och författaren Linus Kuhlin nu romanen Det du gör med mig. Hur skiljer sig hans arbete med en fackbok och en skönlitterär bok åt? På vissa sätt inte alls, men på andra sätt ser arbetsgången helt annorlunda ut.

Linus Kuhlin har skrivit biografier om Killinggänget och om Kent, om Cortex och Freddie Wadling och en essäbok om att vara barn och tv-konsument på 90-talet. Förra året kom biografin om artisten Lena Junoff och hennes osannolika liv och karriär.

Nu släpps romanen Det du gör med mig, om vänskap på liv och död och om att bli vuxen. Boken beskriver hur relationerna mellan fyra väninnor förändras medan de lever ut och tar för sig av Malmö, samtidigt som gamla trauman kommer till ytan.

Om Linus Kuhlins fackböcker grundas i verkligheten och speglar Linus intressen är romanen helt fiktiv, utan någon som helst inspiration från hans eget liv. Att huvudpersonen liksom Linus bor i Malmö är den enda likheten.

– Men det gjorde jag inte när jag började skriva.

Linus arbetsdagar är fyllda av journalistiskt skrivande av artiklar eller fackböcker. Någon uttalad dröm om att bli romanförfattare har han inte haft.

– Inte mer än gemene man, det toppar väl alltid undersökningar om svenskarnas drömyrken. Jag är journalist till yrket och mina tidigare böcker är journalistiska, det är som väldigt långa artiklar. Att skriva romaner än något jag har gjort på fritiden, som ett hobbyprojekt.

Ser du någon fördel i att ha ett varierat skrivande, att skriva fackböcker och skönlitterärt parallellt?
– Ja, det är kul att skriva olika saker. Jag kan tycka att det är lika kul att skriva en artikel på 3 500 tecken för någon tidning som att skriva en roman. Det handlar nog mer om att man vill få till den perfekta formuleringen. Och om den finns i en tusensidig roman eller en notis är irrelevant.

Att skifta språk mellan journalistiskt och skönlitterärt skrivande har inte varit något problem, däremot anmärkte förläggare och redaktör på en överdrivet generös redovisning av fakta när journalisten Linus ville förklara och vara tydlig för läsaren.

– Det är en yrkesskada som hänger kvar. Man måste inte spränga in fakta i romanen, man kan skynda förbi det som är tråkigt.

Faktainsamlandet är något som skiljer sig mellan de olika genrerna. När en fackbok ska skrivas görs det stora researcharbetet innan själva skrivandet tar vid.

 – Med en roman är det lite tvärtom, att man sitter och hittar på en massa saker, och efteråt behöver kolla upp hur den där thaikrogen såg ut, eller vad det nu kan vara.

Språket av större vikt i en roman

Men det är när manuset hamnat hos förlaget som den stora skillnaden sker, även om det också kan bero på skillnader i hur de olika förlagen arbetar.

– Jag har fått ganska fria händer med mina fackböcker, mycket tillit från förlaget och det är jag tacksam för. Jag skickar in manus två månader innan boken ska släppas, de gör en snabb korr- och faktagranskning och sen skickas det till tryck. Med romanen hade jag deadline ett år innan. Dessförinnan har det lästs av förläggare och agent, sedan ska det läsas av förläggare en gång till, efter det redaktör och korrläsare. Det är väldigt många fler steg.

Han konstaterar att en bok om Kent kan säljas bara på att det står Kent på bokomslaget, och att språket då inte är den främsta anledningen till att den får läsare. Där kommer vi också in på en annan skillnad, själva lanseringen. Skriver man en bok om Killinggänget är det just Killinggänget som journalister vill prata om. Släpper man en roman ska det ofrånkomligen pratas om författaren.

– Folk vill gärna att det ska vara någonting i ens eget liv som har inspirerat till boken. Det är en stor skillnad. Men jag fattar att det är svårt att prata om de här fyra karaktärerna i min roman när ingen har läst om dem. Det är ingen som har en relation till dem, men nästan alla har en relation till Henrik Schyffert.

Linus Kuhlin fortsätter skriva, både fackböcker, tidningsartiklar och romaner.

– Jag har ett dagjobb och ibland innefattar det att skriva böcker. På fritiden är det kul att hitta på en historia ibland. Det är inte så att jag måste ge ut böcker för att vara lycklig. Men just nu har jag skrivit dels en roman, dels skrivit en fackbok som båda är på läsning hos min agent. Vi får se om hon tycker att någon av dem är värd att gå vidare med.

Om du måste välja mellan skönlitteratur och fakta?
– Jag tror att gun to my head så skulle jag välja fakta, journalistiken. Det är ganska tacksamt att få historier serverade, då kan man ägna sig mer åt att få till den perfekta formuleringen. Och även om jag älskar hittepå och fiktion så ligger det något i att verkligheten överträffar dikten. Alltså, en person som Lena Junoff hade man inte kunnat hitta på, då hade folk tänkt att det här är osannolikt. Och hon är ju osannolik, men också sann. Och det finns en tjusning i det.