ANNONS

Åsa Leijon skriver om en försvunnen flicka på den uppländska landsbygden

Debutanten Åsa Leijon. Foto: Carla Orrego Veliz

Under årens lopp har jag skrivit så många oavslutade texter. Dagböcker. Fragment i proppfulla skrivböcker. Buntar av papper som legat och vilat i garderober och under sängar. Halvfärdiga. Avbrutna. Ofullständiga. Det pågående vardagslivet med arbete och barn har krävt min uppmärksamhet och därför är det först på senare år som tiden funnits. Jag beslutade mig för att äntligen ta mitt skrivande på allvar och att lyssna inåt efter berättelserna. Bara låta orden komma. Bilderna fanns redan där. De trängdes i mitt huvud och ville komma ut.

Drunkna tyst handlar om saknad och sorg och om våldet som kan smyga sig på oinbjudet och stanna kvar utan att du vet hur det gick till. Den handlar också om en trakt. När jag var sju år flyttade vi från staden till en gammal gård på landet. Jag växte upp i en bygd där jag kände varje sten och varje gupp i vägen. På något vis har jag aldrig lämnat den platsen. Den bor i mig och därför lät jag människorna i min berättelse flytta in där.

Drunkna tyst

Drunkna tyst

Sedan Jannica steg av bussen vid stora vägen sent en fredagskväll i början av sommarlovet har ingen sett henne. Den enda som vet vad som verkligen hände är Minna, Jannicas lillasyster. Men sanningen är farlig.

I byn på den uppländska landsbygden hanterar alla sorgen, saknaden och skulden på sitt eget sätt, och om natten sker skamliga ting. Läs mer »

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email
Dela på print

info@boktugg.se

SPONSRAT INNEHÅLL