Världspoesidagen: Boktugg möter Augustprisvinnaren och poeten Linnea Axelsson

Hon vill inte tänka på hur arbetet hon skriver kommer att tas emot, och har accepterat att författarens roll är utsatt. Möt poeten Linnea Axelsson, som i sin poesidebut lyfte fram det samiska arvet i en vidunderligt stark bok.

Inför Världspoesidagen har Boktugg gjort ett kort nedslag hos förra årets vinnare av Augustpriset, för att höra lite om hur Linnea Axelsson ser på sitt skrivande, och varför hon hamnade i poesins värld.

Inte bara vann hon med en bok som skrivits på vers, utan lyckades också lyfta fram en mörk del av Sveriges historia när hon gav liv åt ett samiskt släktepos.

Och kanske visar hennes kommentar efter prisutdelningen också på den grundläggande inställning man måste ha för att lyckas med sitt författarskap. Till TT sa hon då:

– Jag försöker att inte tänka så mycket på mottagande, jag tycker att det stör det som skrivandet handlar om för mig.

Inspirationen fick hon genom ett par tysta ansikten och boken behandlar allt från rasbiologiska mätningar till tvångsförflyttningarna på 1920-talet. Och att det blev just den här boken, har kanske lika mycket att göra med att hon växte upp i Porjus och hade det samiska i bakgrunden hela tiden, som att hon är konstvetare i grunden. Men varför hon blev författare är egentligen en nästan omöjlig fråga att svara på.

– Jag har inte riktigt klart för mig hur jag hittade till skrivandet, säger hon till Boktugg. Mina föräldrar läste för mig när vi var små, och sedan tyckte jag mycket om att läsa själv när jag blivit större. Jag började skriva berättelser och dikter kanske i tolv- trettonårsåldern.

Precis som de flesta författare har hon sedan hittat inspirationen på vitt skilda håll. Det kan röra sig om människor hon ser eller träffar, platser och upplevelser i livet. Ibland kanske det är något hon råkar snappa upp, som i förbifarten.

– Jag blir väldigt inspirerad av konst och måleri, säger Linnea. Och förstås av att läsa andra författare. Just nu läser jag Virginia Woolf mycket, och Harold Pinter. Mest inspireras jag nog av människorna som jag lever med, och vad jag upplever som något slags minne av dem. Men också av vandringar i staden.

Efterhand har skrivandet blivit något av ett centrum i hennes liv, vilket inte är helt okomplicerat. Att leva som författare kan vara krångligt, och det innebär både en ekonomisk uppoffring och att man ställer sig lite utanför olika trygghetssystem.

Men hon upplever också att det är ett val som hon ofta får försvara. När man säger att man är författare i Sverige blir man nästan misstänkliggjord.

– Vi har en så kommersialiserad kultursyn här, menar Linnea. Jag skulle förstås önska att det fanns ett annat ersättningssystem, som lyckats röra sig bortom det kommersiella och istället premierar det konstnärliga. För mig handlar det skrivande livet på något vis också om frigörelse från saker som konkurrens, och kravet på yttre framgång.

Men sedan kan saker och ting förstås förändras över en natt också. Att få ett pris som Augustpriset är ju fantastiskt, förklarar hon, och det kan göra att ens bok lättare når läsarna. Och att hon själv får en möjlighet att skriva ännu en period.

– Det där med hur en bok tas emot, om den alls tas emot eller bara faller emellan och förblir osynlig, är en så speciell och ovanlig situation att det knappt går att ta till sig. Sådana tankar kan ta rätt mycket utrymme.

Likväl är det tankar som varje författare måste leva med, oavsett var i världen de sitter och skriver. Några formler för framgång finns inte, och god kritik innebär inte automatiskt att det blir klirr i kassan. Snarare är det just områden som poesi och krävande skönlitteratur som får stå tillbaka när bokhandlarna räknar ihop kassan varje dag.

Men att sätta sig ner och skriva något som hon trodde skulle sälja, eller röna stor uppmärksamhet, den tanken hade Linnea aldrig. Känslan kom istället inifrån.

– Att Ædnan blev ett versepos var inget beslut som fattades på förhand, utan något som växte fram, förklarar hon för Boktugg. Det var en dikt som sakta tog form utifrån en blandning av minnen, sådant jag hörde omkring mig under samtal och på radion, och en närvaro av människor och gestalter som uppstod i skrivandet och bara existerade där.

Hon upplevde också att arbetet med boken gav henne en möjlighet att röra sig genom platser och känslor som hon hade längtat efter och på något vis behövde komma nära. Hon beskriver det som ett lyssnande, intuitivt arbete.

När boken sedan släpptes blev den en stor framgång, inte minst som vinnare av Augustpriset 2018. Nu är hon på väg framåt igen, och befinner sig i arbetet med en ny bok. En process som alltså sker utifrån samma Linnea som en gång började skriva, men som samtidigt tar avstamp från en helt ny platå där hon är rikskänd och etablerad som författare och poet.

– Ja, nu befinner jag mig i en slags ny öppningsperiod, säger hon. Jag håller på att avsluta ett arbete och samtidigt rör jag mig långsamt in i en ny bok. Jag tror att jag vet en hel del om den och hur den skulle kunna bli, men det är också mycket som är oklart.

Så en ny bok blir det alltså, framöver. Något många ser fram emot med glädje.

Intresserad av att läsa hennes bok Ædnan? Den finns där böcker finns, beställ hos din bokhandlare eller låna på biblioteket.