Bokrecension: Floden av Markus Lutteman

Det finns en svart värld dit syndare skickas, och den är inte långt ifrån vår. När Markus Lutteman låter en medelålders man möta sina värsta handlingar under resan längs en nattsvart flod tar han ett steg i helt ny riktning och får med sig läsaren. Välskriven skräck, filosofiska frågeställningar. Betyget för Floden blir högt.

Som författare är det idag inte enkelt att ta sig an en bok och hoppas kunna skapa något nytt och oväntat, inte när det ges ut tusentals romaner om året bara i lilla Sverige. Många debutanter satsar på en god kriminalhistoria, eller något som kan marknadsföras i genren feelgood – de två facken som säljer mest, tillsammans med biografier av kända och okända människor. Nu är inte Markus Lutteman på något sätt en novis, och har en lång rad erkända och fina böcker bakom sig, både ensam och tillsammans med andra författare. Han är till exempel medskapare till både Patrik Sjöbergs och Per Holknekts böcker om sig själva, och har varit med och röjt i Kallentofts Herkulesserie.

Jag har läst ett par av hans tidigare verk, och blev rätt förvånad när jag förstod var han tog läsaren med nya Floden, en skräckinjagande berättelse om en människas resa inom sig själv och tillika en mer renodlad mardrömsskildring av vad som händer med de som inte spelar rent spel här i jordelivet.

Men att genrebestämma den mer konkret är svårt. Lutteman själv nämner i boken Dante, kanske självklart med tanke på ämnet och vindlingarna ner som i en underjordisk värld där inget går att förstå eller förutspå. Själv tänkte jag en hel del på Stephen Kings klassiker Flickan som älskade Tom Gordon, där han låter en ung flicka famla dag och natt genom en skräckfabel där människans yttersta gräns testas – i gränslandet mellan ödslig skog och platsen där en fabel ur helvetet skulle kunna utspela sig.

Luttemans huvudperson får vi först bara lära känna ytligt och spåren bakåt strös bara försiktigt ut och ger oss knappt mer än ledtrådar till vem vi har att göra med. Den unga mannen Jonathan Berg är på väg hem efter en resa. Men han är nervös inför hemkomsten av anledningar vi bara får ana – något har hänt innan han begav sig av. När han nu öppnar dörren känner han både sorg och tvivel och varken hans lilla son eller hustrun verkar se honom där han står och försöker möta dem.

Känslorna blir för mycket och han hamnar i bilen, planlöst körande i hög hastighet. På vägen blir han stannad av vad han först tror är poliser, men efter att de tagit blodprov och lett in honom i en liten husvagn och sedan försvunnit börjar Jonathan tvivla. Han blir tvingad att stiga ut på baksidan av vagnen, och hamnar i en värld som gränsar till vår egen, där var man är sin egen räddning och våra dåliga handlingar kommer tillbaka för att hemsöka oss. I det spelet står kanske, men kanske inte, livet på spel, och när han rusat genom en skog i skymningen hamnar han vid en flotte som precis är på väg att lägga ut vid en flod. Han kastar sig på den, övertygad om att han är jagad av något i skuggorna bakom sig.

Men han är inte ensam på flotten. Tre män till finns ombord, och de har alla som svarta sorgmantlar på sig där de nu långsamt färdas tillsammans längs en okänd flod ingen av dem har bett om att få komma till. Gemensamt har de ouppklarade händelser ur livet med sig – felsteg som ibland är oförlåtliga.

Efterhand som flotten glider vidare kämpar de för att hålla sig vid liv (om de ens är vid liv, fortfarande) och samtidigt försöka förstå vad de kan göra för att komma till vägs ände. På båda sidor passerar prövningar, och som ett monstruöst landskap vi lika gärna kunde hittat i McCarthys Vägen, eller samtida litteratur i de mer moderna dystopierna. Dimma, ödsliga stigar, en stilla flod med fler dimensioner än vad man först förstår.

För det är väl lite nyckeln till den här sorgens obestämbara roman, där människan färdas lika långt utanför sig själv som inuti. Tyngderna kring deras fötter består av minnen och händelser ur livet, men kampen de måste ta görs i själen, och med själens vågskålar som brickor i spelet. Här möter de sina svåraste stunder och får försöka finna någon sorts ljus i en svart värld där ingen vill dem gott och bara de små marginalerna står på deras sida.

Han vill ju skrämma oss, Lutteman, och det gör han bra nästan hela vägen. Boken är både inspirerande skräck och tankeväckande när han sätter karaktärerna öga mot öga med sina värsta stunder. Om jag fick önska mig bara en sak, så hade det varit att han sållat bland förklaringarna kring var huvudpersonerna befinner sig och varför de är där.

Lite som att han tvivlar på att bygget håller av egen kraft och kan fånga läsaren bara genom det goda hantverket. Det hade han inte behövt göra, för det här är bra och vi får en sorts genomskärning av vad det innebär att vara en människa med synder skrivna i ödets block. Finns det en räddning bakåt, ens för de värsta av oss?

Jag tar med mig den övergivne Jonathans gestalt, och sorgen han känner inför sig själv och sina handlingar, och imponeras över hur Lutteman lyckas handha djupt mänskliga frågeställningar i en bok som med all säkerhet kommer att bli en av årets finaste skräckromaner. Han hittar en rätt originell stig bortom det mest givna och förvånar mig mer än en gång när stormen drar in över en flod utan namn, och låter fyra män slåss för sin själ på mer än ett sätt.

Det är en välskriven och medryckande bok som lockade på mig varje kväll. Och då har han gjort sitt jobb med bravur.

Floden

av Lutteman, Markus

• Förlag: Bookmark Förlag
• Format: Inbunden
• Språk: Svenska
• Utgiven: 2019-01-15
• ISBN: 9789188745194

Köp på AdlibrisKöp på BokusKöp på BookOutletSök på Bokbörsen