Caféer gör oss till bättre författare, men varför fungerar den miljön så bra?

Att skriva på café kan löna sig - men är det bara myten som gör sig påmind?

Det skrivande livet är fullt av ritualer och tankar kring vad som gör det enklare att skriva. Själva platsen för jobbet är så klart viktig. Men varför har just caféer blivit så populära? Conny har funderat …

Det är något med författare och caféer. Om det sedan har med kaffet i sig själv att göra, eller platsen som härbärge för den kreativa processen, det låter jag vara osagt. Men jag har själv varit där. Under en period när jag skrev min tredje bok hade jag inte mycket val. De två första böckerna var publicerade på ett stort förlag. Trots det uteblev pengarna och försäljningen. Vad gör man? Tiden gick, royaltyn tog slut. Kontor var inte att tänka på (det var för dyrt) och jag kunde inte sitta hemma (där fanns folk hela tiden) och jag hade en tredje roman att färdigställa.

Lösningen blev att packa ner en klumpig laptop och varje morgon bege mig ner på stan och sätta mig på en lokal sylta, där man serverade kaffe och mackor. Efter ett par timmar där fortsatte jag till stadsbiblioteket och jobbade från caféet där fram till sen eftermiddag. Eftersom jag kände ägaren där, sponsrade han mig med lunch. Lunch och mer kaffe.

ANNONS

Det var långa, långa stunder på hårda stolar. Ryggen smärtade, röven också. Det är inte mänskligt att sitta på pinnstolar en hel dag, men om man måste så gör man ju det.

Månader senare blev boken klar och när jag sedan tittade på resultatet efter utgivningen såg jag mest alla dessa timmar på olika platser, med näsan tryckt mot skärmen. Jag förstod också att boken kanske aldrig blivit skriven på samma sätt om jag suttit någon annanstans, och då inte blivit antagen alls.

Sanningen var att flera saker i handlingen tillkom på grund av att jag såg eller kände saker när jag satt där med kaffet i handen och en del av de händelserna förändrade bokens handling i grunden.

ANNONS

Min undran blir därför: Är caféer magiska för författare? Och i så fall varför? När jag började leta kul information hittade jag flera författare som lyckats göra succé och gå direkt från ett litet café till världsscenen med sin litteratur.

Nutida historier lyfter fram J.K. Rowling, som utan en krona på fickan (nästan) fick sitta på ett billigt fik i Edinburgh när hon skrev sin första del i serien om Harry Potter. Hon var i praktiken utfattig, men hade sin idé. Och … ja, gissa vad? En del av det hon såg utanför fönstret har utan tvekan påverkat en del i böckerna om den unge trollkarlen. Bland annat sägs det att George Heriot’s School, som syns från bordet där hon satt, har inspirerat till Hogwarts. Eller var det kanske slottet i Edinburgh, som bidrog? På samma café satt Ian Rankin ibland, precis som Alexander McCall-Smith.

Längre tillbaka satt Hemingway på La Rotonde i Paris och skrev samtidigt som T.S. Elliot och Pablo Picasso passerade i bakgrunden, kreativa på sina arenor. Hela staden pulserade väl för övrigt med en magisk kreativitet under just den perioden, men fenomenet har fortsatt långt fram i vår tidsperiod. Caféerna finns kvar, författarna också.

Ja, jag gillar Boktugg och vill anmäla mig till ert gratis nyhetsbrev.

Har det då med västvärldens kultur att göra? Nej, inte alls. Faktum är att Dostojevskij och

Tjernysjevskij sägs ha suttit på Literaturnoe Kafe i St. Petersburg och dryftat sina idéer med sig själv och andra kunder, när de inte haft pennan i handen.

Är det istället sällskapet och placeringen i det offentliga som gör det? Att du kan lyfta blicken mitt i arbetet och se staden och människorna och livet röra sig bara några meter bort – att du slipper sitta hemma ensam och knata fram orden i långsam takt. Kanske känns det mindre som arbete och mer som ett intensivt nöje, när man sitter mitt i vimlet? Eller så är det så enkelt, som att vi behöver ombyte och inte orkar sitta hemma och skriva …

På samma gång finns det lite för mycket att göra i den trygga hemmiljön. Att prokrastinera blir plötsligt oändligt enkelt att ta sig för, eller hur? Om jag skulle diska istället, eller kanske bädda rent innan jag fortsätter … behövde jag inte städa det där skåpet i hallen, förresten?

Intressant här är samtidigt att psykologer har fastslagit att människor som befinner sig ensamma på en publik plats ofta får känslan av att andra ska se ner på dem, om de inte samtidigt gör något vettigt. Det är därför, påstår man, som folk alltid sitter med en tidning, telefon eller något annat, för att ge sken av att vara upptagna när de är ensamma på ett café. Eller så skriver man, skriver man, skriver man …

En annan sak är hur länge man som författare kan sitta på en och samma plats, efter att bara ha köpt en kopp kaffe. Finns det en gräns för hur långt man kan töja ägarens tålamod, där man dröjer kvar och tar upp en plats. Hur länge är jag välkommen? Känd författare = lite längre. Okänd författare = en timme? Den ekvationen kan vi fundera lite på.  

Jag tror personligen att det här med caféerna har lite med en romantisk föreställning om yrket att göra. Myten om vad det innebär att vara författare och leva som författare. Precis som det på andra håll lätt slinker in en flaska rödvin, eller en whisky, så lockar caféerna eftersom vi vet att andra, mer kända författare suttit på dem och jobbat …

Man skriver, man lever med texten, man vill känna sig som en riktig writer. Människorna man identifierar sig med är då så klart de vi ser på film och som vi lärt känna genom historiens vingslag – det vill säga de som skapade myterna om oss själva. Hårda män, intensiva kvinnor, utåtagerande eller introverta kreatörer som skapat hela landskapet runt den litterära processen. En bild som levt kvar i årtionden, ibland längre än så.

Som författare lever vi i en egen värld, som vi skapar om och om igen när vi börjar på en ny bok och träder in i det magiska skugglandet. Klart som katten att man behöver stiga ur den världen ibland och se sig om utanför vallgravarna. Magin ligger säkerligen i det faktum att vi behöver vara ensamma när vi skriver, men att vi likväl behöver interagera med världen omkring oss för att skapa rättvisa bilder av den. För att besjäla de där tomma boksidorna.

Ultimat sätter du dig ner på favoritstället och byter café då och då – och belamrar dig sedan med ett par bra hörlurar och en bra spellista som fångar din uppmärksamhet. Du får bara en massa fördelar, tror jag. Gott kaffe, gott om tid och bättre stolar än jag hade under året då jag levde på Helsingborgs caféer med min bok.

Historien är hur som helst full av människor som lyckats lite bättre när de suttit på offentliga hak och skrivit sina mästerverk. Det kan jag tro på, för att jag vill det. För att jag måste.

Kanske gör det mig lite udda, som tror på magin i både mytbildningar och klyschor. Men lika udda som författaren Willy Vlautin blir jag ändå aldrig – han skriver alla sina romaner på en racerbana. True story.

 

 


 

 Tack för att du kom hit och läste …

… det gör oss stolta och glada. Till skillnad mot andra sidor, så har vi ingen betalvägg. Det är ett val vi gjort, eftersom vi genuint älskar litteraturen och vill sprida våra nyheter till så många som möjligt.

För att vi ska kunna fortsätta göra det vill vi ge dig chansen att bli vår supporter. Det kostar som en kopp kaffe på stan (39 kronor/mån) och du stöttar den hårdast arbetande lilla redaktionen i landet. En billig peng för alla de tusentals artiklar vi publicerar varje år.
Samtidigt får du tillgång till vår insider-avdelning, med både extramaterial och emagasin.

Vi behöver dig och det tar bara en minut av din tid. Bli en Insider idag >>

Conny Palmkvist är författare, spökskrivare och journalist. Han har skrivit sju romaner och tilldelats Helsingborgs Dagblads kulturpris och Umeå novellpris.
Inga kommentarer än

Kommentarer är avstängda.