Erika Oldberg skrev en journalistisk roman om att tvingas till tiggeri i ett främmande land

Erika Oldberg är högaktuell med den journalistiska romanen Jag är Gina. Boken är framtagen i ett samarbete mellan henne själv och den romska  Gina Ionescusom tvingas tigga för sin försörjning. Under närmare två år följde Erika Gina som berättade sin historia medan Erika skrev. Jag är Gina är en verklighetsskildring som djupdyker i levnadsödet en ung rumänska möter på gatorna i en svensk storstad.

Det blåser kyligt mellan grönsaksstånden på Möllevångstorget i Malmö. Jag står på en hörna framför en gapande tom uteservering och väntar på Erika Oldberg. Hon kommer efter några minuter småspringandes direkt från ett annat möte där hon suttit med Gina under en intervju för Skånska Dagbladet.

– Hej, säger hon lite andfått och ler brett under en pösig keps. Du, innan vi sätter oss någonstans ska jag bara försöka få tag i min sambo och se om han vill att jag ska hämta vår lille son.

Telefonsignalerna på Iphonen verkar gå fram utan svar och Erika scrollar längs skärmen.

– Ah han svarar inte. Vi bor precis här i närheten, jag ska bara springa förbi och kika. Är det okej?

Det är så klart okej. Vinden blåser snålt och vi rundar hörnan kring ett av höghusen i tegel. Framför en portgång som leder in till en bakgård stannar vi till. Erika slår ett nummer på portelefonen och pratar med någon som svarar i andra änden av den knastriga linjen.

– Han är inte hemma, säger hon när samtalet är slut. Men vi går, han ringer nog sen.

Det första intrycket jag får är att saker och ting kring Erika är omedelbara och självklara – vad man skulle kunna kalla “inga konstigheter”. Vi går tillbaka mot torget och sätter oss på en kaffebar med näsorna mot fönstret.

– Jag älskar fönsterplatsen, säger Erika och tar en tugga på mackan hon köpt. Då kan man hålla koll utåt samtidigt.

Erika är journalist och och jobbar på TT:s utrikesredaktion när hon inte är mammaledig. Arbetet innebär att täcka upp ett brett område med korta snabba artiklar om vad som pågår i världen. Att skriva Jag är Gina blev den totala motsatsen till att rapportera notisvis.

– Boken är journalistisk, säger Erika. Men det var ändå helt annorlunda att göra den jämfört med mitt vanliga jobb. Här kunde jag gå in i en scen och grotta ner mig i att skildra. Det är otroligt lyxigt att få skriva ut och brodera kring saker på det viset.

Både mötet med Gina och att de senare kom att göra en bok tillsammans var en slump. Vid tillfället som deras vägar korsades var Erika inte på jakt efter en historia att berätta. Gina träffade hon när hon följde med en vän till en ödetomt där de sett att det bodde folk. Vännen hade rensat garderoben och tänkte att det kanske fanns någon av de boende som behövde nya kläder och Erika hängde med.

– Ett 20-tal personer bodde där i kupoltält och bilar, berättar Erika. Detta var i september 2014 och det började bli kallt ute. Vi möttes först av några som kom ut och vi gav dem påsarna med kläder. Men när de drog sig tillbaka stannade en kvinna kvar – det var Gina. Jag blev paff när hon presenterade sig på en engelska som var tillräckligt bra för att vi skulle förstå varandra. Jag förstod snabbt att hon var både skarp och smart och hade svar som överraskade mig.

Kontakten mellan Gina och Erika etablerades och fortsatte i en slags personlig relation. Erika hjälpte Gina med olika saker som att få ta sig till tandläkaren. Under tiden de umgicks la Erika märke till hur Gina relaterade till sitt eget liv som låg så långt ifrån hennes eget och de saker Gina berättade väckte Erikas nyfikenhet.

– En dag sa Gina till mig “Erika jag har varit med om så mycket att jag kunde skriva en bok om det.”, berättar Erika och ser ut genom fönstret där två män står och samtalar på trottoaren. De orden sjönk in i mig och jag tänkte att skriva är mitt jobb, klart jag kan göra en bok. Jag ville beskriva situationen för de som är här och tigger. Under arbetet med boken gick många saker upp för mig personligen också. Jag fick en djupare förståelse för hur hemskt fattigdom är på riktigt – den insikten hade inte bottnat i mig tidigare. Romer fastnar i en karusell av stress över lån, rädsla för att bli attackerade när de sover utomhus och oro över barnen därhemma. Konflikterna de konfronteras med kommer inte bara från samhället utifrån utan pågår ibland också inom gruppen med rykten och skitsnack.

Fattigdomen har många ansikten. Erika beskriver Ginas tänder som ruttnar, hur hennes yngsta son inte längre kallar henne för mamma och hur hon blivit slagen och bestulen. Stressen har lett till att Gina och hennes man inte kunnat hålla sams när de egentligen hade behövt varandra som allra mest. Allt sätts i perspektiv till den pressade situationen.

– Jag vet inte om människor förstår exakt hur utsiktslöst det är att romernas problem ska lösa i Rumänien, säger Erika. Inget ger några signaler om att en förändring är på väg. Antiziganismen är ett så inrotat normalläge i Rumänien att framtiden ser fortsatt mycket mörk ut för romer i landet.  Även här i Sverige hörs antiziganistiska tongångar. Plötsligt kan man höra fördomsfulla saker baserade på antiziganistiska idéer och fördomar från personer som är både liberala och öppna. Jag önskar att boken ska få läsarna att komma runt de fördomarna.

När Gina och Erika började arbeta med boken förändrades tonen i relationen från att vara personlig till att vara kollegor. Det var nödvändigt berättar Erika. Under närmare två år samlade Erika in Ginas historia genom flera intervjuer i lägret eller hemma hos sig, på engelska eller med en tolk.
Allt i boken är en skildring av verkliga händelser och Ginas minnen. Den innehåller alla drag av en människa – även de mindre sympatiska och vad som händer med en människa när den drabbas av att vara helt utelämnad.

– De som tigger ser ofta inga andra alternativ till tiggeriet än att bli apatisk och dö, säger Erika. Gina kan vara väldigt låg i perioder. Det fanns en period när hon inte gick iväg och tiggde och tappade farten. Sedan fortsatte hon för att hon måste. Många av dem som tigger har barn och gör det här för att kunna skicka pengar till dem.

Köplänkar: Jag är Gina – En berättelse om överlevnad och skam i Europa av Erika Oldberg
[ Köp på Adlibris ]   |    [ Köp på Bokus ]

Molntäcket över Malmös gator spricker och solens strålar tränger igenom ner mot asfalten. Vi kan vila armbågarna mot den avlånga, rostfria bänken framför koppar och fat och våra jackor hänger på en krok bredvid. Det pyser ur maskinerna vid kassan och kaffebarens dörr öppnas och stängs. Vi är så långt ifrån att sitta med benen mot en kall trottoar timme ut och timme in samtidigt som det händer någon annan alldeles bredvid oss i denna stund. Vad är det som skapar den stora distansen mellan situationerna fastän vi fysiskt är så nära varandra?

– Skam, säger Erika. Skam föder fördomar. Tiggarna skäms över sin situation. Vi som går förbi skäms över den över-underordning som uppstår. Ger jag inget får jag dåligt samvete för att jag inte ger. Samtidigt finns en uppgivenhet över att inte kunna hjälpa alla även om jag skänker till någon enstaka. Skuld och skam är jobbigt. Det är lättare att vända bort blicken och fortsätta rakt fram. När skammen växer får myterna fotfäste – de blir en ursäkt för att inte hjälpa.

Efter att ha följt romernas situation på nära håll och studerat rapporter och utredningar vet hon att samarbetet inom familjerna är stort och att den beryktade, organiserade maffiadelen i tiggeri är minimal. Ändå drabbar föreställningen om organiserat tiggeri de som tigger hårt.

– Det är ett problem att problemet i sig är så oöverskådligt stort. Det blir svårt att veta var man som enskild ska börja, säger Erika.

Det finns avtal på politisk nivå som på ytan ser ut som en åtgärd för att förbättra situationen i hemländerna men vars innehåll i slutändan är mer eller mindre betydelselöst.

– Rumänien och Bulgarien slöt ett avtal som avslutas med “Ej juridiskt bindande”, säger Erika. Vad är poängen? Att det var just gruppen romer som var utsatta var inte ens omnämnt i det. Antiziganismen är så utbredd att man inte ens vill nämna eller erkänna att det är just de människorna det handlar om. Hur ska man då kunna göra något på ett övergripande plan?

Köplänkar: Jag är Gina – En berättelse om överlevnad och skam i Europa av Erika Oldberg
[ Köp på Adlibris ]   |    [ Köp på Bokus ]

Även om boken är färdig och utgiven fortsätter Gina och Erika att samarbeta och håller workshops och föredrag tillsammans för att sprida information och kunskap.

– Jag skulle gärna fortsätta att skriva böcker på det här viset i framtiden, säger Erika. Men det är dyrt att skriva en bok, ersättningen är låg även när den är förlagsutgiven plus att man förlorar sin andra arbetsinkomst om man behöver ta ledigt från jobbet för att skriva. Men det är verkligen en ynnest att få ha arbetat på det här sättet och jag är tacksam för att ha fått möjligheten att beskriva verkligheten.

Jag är Gina är utgiven vid Leopard förlag 2016.

Foto: Sarah Perfekt