ANNONS

Söndagstuggare: Tony Johansson om vägen från manus till utgiven bok

Tony Johansson. Foto: Per Wilkens

Författaren och krönikören Tony Johansson skriver i ett blogginlägg om allt arbete som följer efter att författaren satt punkt.

Den här artikeln är INTE låst.

Hjälp oss att hålla Boktuggs nyhetsartiklar olåsta utan betalvägg med ett litet bidrag på 25 kr eller ett större på 500 kr – alternativt valfritt belopp. Vi tar även Swish. Du kan också prenumerera på Insider Basic från 350 kr/år.

Författaren sätter punkt, lutar sig tillbaka i stolen och går och korkar upp en flaska champagne. Klar. Sedan är det bara att vänta på att boken hamnar i handeln.

Så går det förstås inte till, även om många tror det.

ANNONS

Att skriva ett bokmanus är ett ensamt arbete. Men vägen från manus till utgiven och inläst bok är ett lagarbete. Med ett bra förlag i ryggen får man chansen att jobba med riktiga fullblodsproffs. Här är jag lyckligt lottad med Lind & Co. Fast det uttrycket passar inte. Det är inte ett lotteri att bli utgiven – att skriva en bra bok och bli antagen kräver disciplin och hårt arbete.

Men det jag ville säga var: punkt är inte satt förrän boken är skickad till tryck. 

Visst, jag skriver den där punkten. Det är en lördag kväll och det snöar utanför fönstret.

ANNONS

Men sedan läser jag manuset säkert ett tiotal gånger. Jag flyttar meningar, komman, punkter, ändrar i dialoger och justerar i miljöbeskrivningar, upptäcker logiska fel, skriver om, skapar nya logiska fel. Skriver om igen. 

Jag låter några förtrogna läsa, får tillbaka en massa synpunkter.

Veteranlektören Per har klottrat marginalerna fulla med kommentarer.

Min fru tycker att jag bör skriva om inledningen, ja och kanske även slutet. Och det däremellan behöver nog putsas lite det också när man tänker på det.

Kristin, som doktorerar på nåt avancerat, har skrivit ”go, Tony, go” i kanten för att sedan komma med en massa svåra synpunkter.

Eva, deckarfantast i Landskrona, har kollat in sina omgivningar och invänder att en plats inte ser ut som jag minns den (blir till att åka dit igen, för femtioelfte gången, inser jag).

Min skrivarkompis Armen gör ett påpekande om kalibern på mordvapnet.

Jag skriver om. Åker till Triangeln i Malmö, Botan i Lund där tulpanerna blommar, vidare till Landskrona, förvissar mig om att allt stämmer.

Läser. Skriver om. Läser igen. 

Jag begrundar titeln. Källa X. Ja, det blir bra och jag gillar den historiska kopplingen som få kommer att upptäcka, men de som gör det, kommer att fatta.

Så skickar jag iväg det till förlaget. Äntligen.

Är punkt satt nu då? Icke!

Jag är inte debutant men nervös i alla fall. Texten är bra. Men hur bra?

Kristoffer, förlagschefen, svarar snabbt. Han gillar manuset. Han läser många manus, så det är en första bekräftelse på att jag är rätt ute. Men han har förstås en del synpunkter. De dimper ner i inboxen tillsammans med kontrakt, utgivningsdatum och deadline för justerat manus inför redaktörsfasen.  

Jag skriver under kontraktet och antecknar deadline – efter sommaren – och utgivningsdatum – nästa vår. Massor av tid, tänker jag. 

Skriver om, läser manuset några gånger till under semestern innan jag skickar in det igen.

Dags för redaktörsfasen.

Eva, hon var redaktör för förra boken, gammal i gemet, säker som få och jag har särskilt bett om henne, mailar inledande kommentarer. Hon ställer alla de där svåra frågorna om hur den ena händelsen hänger ihop med den andra? Om det är rimligt att Erik verkligen säger ditten och gör datten? Ett antal ”vändor”, som vi säger, utsträckt över tre-fyra månader följer. Nattarbete, för lite sömn. Och där rök den helgen.

Först större strukturella saker, men till slut plockar vi komman och punkter, justerar enskilda ord, detaljer som jag aldrig tänkt på. 

Det blir jul, det blir nytt år.

Det är inte första gången jag går igenom en redaktörsfas, men jisses, vad mycket jag lär mig. 

Deadlinen som verkat så fjärran är plötsligt imorgon.

Tid för sättning. Jag läser i stugan. Barnen leker på gräsmattan. Vårsolen skiner igen.

Pratar med, Kajsa, förlagsredaktören, om hur insäljningen gått och om baksidestexten. Mailar med Martina, ljudboksredaktören. Reine ska börja läsa in nästa vecka. 

Kajsa på tråden igen. Alla Anders förslag till omslag, säger hon. Dags att bestämma sig. Gahh! Jag kan skriva, men omslag – vad kan jag om det? Omslaget med mannen i stolen, det är riktigt bra. Jag ringer min svåger Per, fotograf och formgivare. Han tycker som jag. Mannen i stolen, blir det. 

Jag godkänner omslaget och texten för tryckning och inläsning. 

Fjorton månader har förflutit sedan jag satte den där punkten. Den finns kvar. Jag drar tummen över den, tittar på den. Det är samma punkt, och ändå inte. 

Det är en bättre text nu, inte ett manus längre. Det är en bok.

Jag är klar! Får jag dricka skumpa nu?

Tydligen inte, för telefonen ringer.

Det är Fridah, hon har hand om förlagets PR för boken. 

– Vad sägs om att jag skriver om hur långt det är mellan en punkt och en punkt? säger jag.

– Vad pratar du om? säger hon. Nu måste vi snacka om ditt varumärke och om lanseringen. Punkt får du sätta sen.

Om gästbloggaren

Tony Johansson är författare och aktuell med Källa X, den tredje delen i deckarserien om Landskronapolisen My Englund och Sydsvenskanjournalisten Erik Larsson. Den utkommer 11 juni på Lind & Co.

Lär dig mer om bokbranschen!


Över 6600 personer prenumererar redan på Boktuggs nyhetsbrev. Två gånger i veckan får du koll på nya trender, nya förlag, spännande författarskap och böcker. Bäst allt - det är helt kostnadsfritt. Missa inte nästa stora grej. Anmäl dig nu!

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email
Dela på print

info@boktugg.se

Relaterade nyheter

SPONSRAT INNEHÅLL