ANNONS

Tony Johansson. Foto: Per Wilkens

Söndagstuggare: Tony Johansson om vägen från manus till utgiven bok

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email

Författaren och krönikören Tony Johansson skriver i ett blogginlägg om allt arbete som följer efter att författaren satt punkt.

Författaren sätter punkt, lutar sig tillbaka i stolen och går och korkar upp en flaska champagne. Klar. Sedan är det bara att vänta på att boken hamnar i handeln.


ANNONS


Så går det förstås inte till, även om många tror det.


ANNONS


Att skriva ett bokmanus är ett ensamt arbete. Men vägen från manus till utgiven och inläst bok är ett lagarbete. Med ett bra förlag i ryggen får man chansen att jobba med riktiga fullblodsproffs. Här är jag lyckligt lottad med Lind & Co. Fast det uttrycket passar inte. Det är inte ett lotteri att bli utgiven – att skriva en bra bok och bli antagen kräver disciplin och hårt arbete.

Men det jag ville säga var: punkt är inte satt förrän boken är skickad till tryck. 

Visst, jag skriver den där punkten. Det är en lördag kväll och det snöar utanför fönstret.

Men sedan läser jag manuset säkert ett tiotal gånger. Jag flyttar meningar, komman, punkter, ändrar i dialoger och justerar i miljöbeskrivningar, upptäcker logiska fel, skriver om, skapar nya logiska fel. Skriver om igen. 

Jag låter några förtrogna läsa, får tillbaka en massa synpunkter.

Veteranlektören Per har klottrat marginalerna fulla med kommentarer.

Min fru tycker att jag bör skriva om inledningen, ja och kanske även slutet. Och det däremellan behöver nog putsas lite det också när man tänker på det.

Kristin, som doktorerar på nåt avancerat, har skrivit ”go, Tony, go” i kanten för att sedan komma med en massa svåra synpunkter.

Eva, deckarfantast i Landskrona, har kollat in sina omgivningar och invänder att en plats inte ser ut som jag minns den (blir till att åka dit igen, för femtioelfte gången, inser jag).

Min skrivarkompis Armen gör ett påpekande om kalibern på mordvapnet.

Jag skriver om. Åker till Triangeln i Malmö, Botan i Lund där tulpanerna blommar, vidare till Landskrona, förvissar mig om att allt stämmer.

Läser. Skriver om. Läser igen. 

Jag begrundar titeln. Källa X. Ja, det blir bra och jag gillar den historiska kopplingen som få kommer att upptäcka, men de som gör det, kommer att fatta.

Så skickar jag iväg det till förlaget. Äntligen.

Är punkt satt nu då? Icke!

Jag är inte debutant men nervös i alla fall. Texten är bra. Men hur bra?

Kristoffer, förlagschefen, svarar snabbt. Han gillar manuset. Han läser många manus, så det är en första bekräftelse på att jag är rätt ute. Men han har förstås en del synpunkter. De dimper ner i inboxen tillsammans med kontrakt, utgivningsdatum och deadline för justerat manus inför redaktörsfasen.  

Jag skriver under kontraktet och antecknar deadline – efter sommaren – och utgivningsdatum – nästa vår. Massor av tid, tänker jag. 

Skriver om, läser manuset några gånger till under semestern innan jag skickar in det igen.

Dags för redaktörsfasen.

Eva, hon var redaktör för förra boken, gammal i gemet, säker som få och jag har särskilt bett om henne, mailar inledande kommentarer. Hon ställer alla de där svåra frågorna om hur den ena händelsen hänger ihop med den andra? Om det är rimligt att Erik verkligen säger ditten och gör datten? Ett antal ”vändor”, som vi säger, utsträckt över tre-fyra månader följer. Nattarbete, för lite sömn. Och där rök den helgen.

Först större strukturella saker, men till slut plockar vi komman och punkter, justerar enskilda ord, detaljer som jag aldrig tänkt på. 

Det blir jul, det blir nytt år.

Det är inte första gången jag går igenom en redaktörsfas, men jisses, vad mycket jag lär mig. 

Deadlinen som verkat så fjärran är plötsligt imorgon.

Tid för sättning. Jag läser i stugan. Barnen leker på gräsmattan. Vårsolen skiner igen.

Pratar med, Kajsa, förlagsredaktören, om hur insäljningen gått och om baksidestexten. Mailar med Martina, ljudboksredaktören. Reine ska börja läsa in nästa vecka. 

Kajsa på tråden igen. Alla Anders förslag till omslag, säger hon. Dags att bestämma sig. Gahh! Jag kan skriva, men omslag – vad kan jag om det? Omslaget med mannen i stolen, det är riktigt bra. Jag ringer min svåger Per, fotograf och formgivare. Han tycker som jag. Mannen i stolen, blir det. 

Jag godkänner omslaget och texten för tryckning och inläsning. 

Fjorton månader har förflutit sedan jag satte den där punkten. Den finns kvar. Jag drar tummen över den, tittar på den. Det är samma punkt, och ändå inte. 

Det är en bättre text nu, inte ett manus längre. Det är en bok.

Jag är klar! Får jag dricka skumpa nu?

Tydligen inte, för telefonen ringer.

Det är Fridah, hon har hand om förlagets PR för boken. 

– Vad sägs om att jag skriver om hur långt det är mellan en punkt och en punkt? säger jag.

– Vad pratar du om? säger hon. Nu måste vi snacka om ditt varumärke och om lanseringen. Punkt får du sätta sen.

Om gästbloggaren

Tony Johansson är författare och aktuell med Källa X, den tredje delen i deckarserien om Landskronapolisen My Englund och Sydsvenskanjournalisten Erik Larsson. Den utkommer 11 juni på Lind & Co.

❤️ Tack för att du läste ända hit. Hoppas att läsupplevelsen var positiv. Som du märkte slapp du betalvägg. Om du har möjlighet får du jättegärna bli Supporter (1 kr/dag) och stötta Boktugg så kan vi fortsätta skriva om böcker och bokbranschen. Det går även att swisha en tjuga eller mer till 123-483 18 71.
(Om du redan är Supporter – tack!)

info@boktugg.se

Lär dig bokbranschen på 5 minuter

Få vårt nyhetsbrev, måndag och fredag. Håll dig uppdaterad om trender och nyheter. Och få lite boktips. Gör som över 8000 andra.

Relaterade nyheter

SPONSRAT INNEHÅLL

Varför byggdes det aldrig någon järnväg till Sigtuna?

Det byggdes aldrig någon järnväg mellan Sigtuna och Ängsö – och våra industrisamhällen finns inte längre för de har ersatts av en global by.

Författaren Crister Mattsson bor sedan många år i Sigtuna och har skrivit om flera olika saker.  Även i denna bok har Sigtuna en central roll.

Att järnvägen passerade utanför staden innebar att staden inte utvecklades utan levde kvar i det förgångna. Här finns minnesmärken ända sedan medeltiden och vikingatiden.

Kommunikation har alltid varit den främsta drivkraften för samhällsutveckling,

– Numera lever vi alla i en global by. Den gamla byn har ersatts av den globala, säger han och tillägger:

– Boken är egentligen en filosofisk betraktelse över utvecklingen.

Crister Mattsson bor i Sigtuna. Han har bland annat skrivit böckerna En vägvisare i Sigtuna, och romanen, Det oväntade i Sigtuna.

(...) Läs hela artikeln »