fbpx

Första kapitlet: Hemma hos andra av Gabriella Ahlström

Kärlek, klasstillhörighet och familjerelationer – i Hemma hos andra skildrar Gabriella Ahlström en kvinna som plötsligt befinner sig i centrum av sin pojkvän Davids akademiska och kända familj. När något oväntat och farligt inträffar tvingas hon omvärdera mycket i tillvaron.

På semesterns sjätte dag segnade en man ner mitt framför alla barnfamiljerna på stranden. Han var på väg ut i vattnet med sin ene son när han drabbades av ett krampanfall och trots att en läkare snabbt var på plats fanns det ingenting att göra. Från ett ögonblick till ett annat var han död.

Angelika och modern hade legat vid poolen tillsammans och hört skriken på avstånd, och nu står de framför Amanda, svettiga och andfådda efter att ha skyndat tillbaka till bungalowen.

”Jag tror det var hjärtat”, säger Angelika och sjunker ner bredvid systern i soffan på terrassen. Hon samlar ihop håret i en knut uppe på huvudet för att sedan åter låta det falla ner över axlarna. ”Det är det nästan alltid när det går så snabbt”, fortsätter hon och sträcker sig efter cigarettpaketet. ”Eller om det var kroppspulsådern. Jag har hört att den kan spricka utan förvarning. Utan att man känt något innan.”

”Så hemskt”, säger Amanda och ryser till. Ändå är det något med systerns uppskruvade röst och tonfall som hindrar henne från att låta tillräckligt berörd. Som om alla hennes uttryck krymper i Angelikas och moderns närvaro.

”Vilken chock”, tillägger hon. ”Så overkligt.”

”Han var ju så ung dessutom”, fortsätter Angelika. ”Bara runt fyrtio tydligen. Och holländare.” Hon tittar på modern.

”Visst var det så ?”, säger hon. ”Visst sa de holländare ? I vilket fall bodde han inte på vårt hotell.” Det nya läppstiftet har lämnat hallonröda avtryck på cigarettfiltret.

Angelika brukar säga att det hjälper mot flygrädslan att köpa sig något lyxigt i taxfree-shoppen, att lite nytt smink får henne att tänka på annat. När systern tar ännu ett bloss ser Amanda att hennes händer darrar.

Modern nickar.

”Jo, det var något sådant. Holländare eller kanske från Belgien.Jag hörde inte riktigt. Det var ett sådant kaos.” Hon vänder sig mot Amanda.

”Men du märkte inget?” Det finns något uppfordrande i hennes röst. Som om Amanda valt att strunta i alltihop, valt att titta bort och låtsas som ingenting.

”Nej”, säger Amanda, ”jag var ju kvar här. Det var först när jag hörde ambulansen som jag förstod att något hänt.”

”Jo, jo visst, men ändå.”

Hon anar moderns skeptiska blick bakom solglasögonen men gör inga fler försök att övertyga henne. Inget hon säger lär ändå göra henne nöjd och dessutom kommer moderns antydningar inte direkt som någon överraskning. De ensamma timmarna efter frukosten har blivit Amandas andningshål; i tystnaden som uppstår efter att Angelika och modern försvunnit iväg till poolområdet i sina flipflops och fladdrande tunikor kan hon försjunka i en bok eller över ritblocket. Redan när resan kom på tal borde hon ha begripit hur det skulle bli. Men moderns och systerns vana att trigga varandra och placera sig i centrum av varje sällskap har under veckan nått helt nya nivåer och lett till att så gott som alla på hotellet hälsar på dem som om de vore gamla vänner. Också Amanda har dragits in i den tjoiga intimiteten trots att hon gör sitt bästa för att hålla sig på sin kant. För att inte verka alltför osällskaplig brukar hon ändå tacka ja till den första drinken efter middagen, men hon är alltid tillbaka på rummet innan festandet dragit igång på allvar. Hittills har ingen heller propsat på att hon ska stanna kvar. Förmodligen ser både modern och systern henne som en bromskloss; någon som kritiskt synar allt som de kommit överens om att unna sig och vars värde hon av någon anledning tycks oförmögen att uppskatta.

Men just nu kan hon glömma alla tankar på att återvända till sängen med sin bok. Olyckan på stranden kräver hennes fulla uppmärksamhet och trots att det inte borde finnas så mycket mer att säga om saken är systern fortfarande fullt sysselsatt med att spekulera.

”Något slags möte måste väl personalen ändå ordna?” säger hon. ”Jag menar, de har väl en skyldighet att hålla oss informerade? Det var ju massor av människor som såg när det hände och det kan säkert utlösa alla möjliga sorters trauman om man inte får hjälp.” Hon ser på Amanda. ”Eller vad tror du?”

”Det beror nog på”, säger Amanda och reser sig. ”Jag tänkte ta lite citronlemonad”, fortsätter hon. ”Är det någon som vill ha?”

”Finns det inga Cola?” undrar Angelika.

”Och is”, säger modern. ”Gärna is också.” Amanda blir stående en stund framför det öppna kylskåpet.

Det är en dryg vecka kvar av semestern. Åtta dygn för att vara exakt. Hon betraktar sina bara armar, nästan lika bleka som när hon kom. Hon klarar inte av att ligga vid poolen i bikini bredvid modern och systern, att parera deras påträngande frågor om hur hon bär sig åt för att hålla vikten, lyckas få magen så slät och skålformad. Muffinsmage kallar modern sin egen plufsiga. Ändå är det hon och Angelika som glittrar och bländar. De extra kilona spelar ingen roll, det som räknas är charmen och förmågan att få andra att trivas och där ligger Amanda i lä. Trots att det är hon själv som väljer att dra sig undan känner hon sig märkligt uttryckslös och grå. Som att det enda som blir kvar av henne i deras sällskap är några vaga konturer, ett skissartat försök till en personlighet som kommit av sig på halva vägen.

Hon måste ta sig samman, tänker hon medan hon dukar fram en bricka med glas och dricka.

Hon måste släppa de tunga tankarna och koncentrera sig på annat. Något som har med hennes eget liv att göra.

”Det var den sista”, säger hon och placerar läskburken framför systern. ”Du får komma ihåg att köpa mer om du vill ha.” Angelika för den kalla burken till munnen och dricker i långa klunkar. Amanda tänker att det var länge sedan som hon såg systern så lycklig som den senaste veckan. Till skillnad från henne själv verkar Angelika inte ha någonting emot deras intensiva samvaro. Samtidigt blir det allt tydligare att hon dragit sig ur den gamla systerpakten och istället blivit moderns lojala vapendragare. Något som också inneburit att Amanda lämnats ensam med den känsliga frågan hur de har råd med allt det här. Senast hon förde saken på tal ryckte Angelika bara på axlarna och sa att det måste vara pengar från arvet och att de dessutom sparar in på julklapparna. Men Amanda, som är den som har hållit i bouppteckningen, vet att det inte fanns en krona kvar sedan faderns skulder betalats.

Att deras mor lyckats stoppa undan något i smyg känns minst sagt osannolikt, men på något sätt har hon tydligen fått fram det som behövts. Till och med nog för den här bungalowen som är betydligt dyrare än att bo nere på hotellet, med rymligt vardagsrum och egen terrass med soffgrupp. Litegrann som om de flyttat in för gott. Kanske är det också just vad modern fantiserar om. Vi är ju fortfarande en familj, hade hon sagt när hon först presenterade resplanerna och visade dem bilder på kritvita stränder och turkost hav. Även om det bara är vi tre numera så är vi fortfarande en familj som firar jul ihop. Och ibland måste man unna sig lite.

Hittills har de inte heller haft något att klaga på. Det är bara vädret som inte riktigt levt upp till förväntningarna, även om reseledarna gör sitt bästa för att framhäva fördelarna med växlande molnighet. I synnerhet för de aktiva gästerna. Resenärer som vill utforska andra delar av ön och är sugna på lite äventyr.

Men modern är inte en sådan gäst. Hon vill ligga på stranden och dricka drinkar eller ännu hellre sträcka ut sig på någon av de mjuka solbäddarna runt poolen så hon slipper bli sandig. Men framför allt vill hon njuta av den utlovade solsäkerheten, ett konstant gassande från en blå himmel. Inte inleda varje dag med att ängsligt speja efter nya moln. Och nu har dessutom en okänd man fallit ihop och dött på stranden och Amanda utgår ifrån att Angelika tänker samma sak som hon. Att nu måste de göra vad de kan för att förhindra att ytterligare mörker sipprar in och förstör. Moderns humör svänger så snabbt och har det en gång börjat dala är det nästan alltid omöjligt att få det att vända.

”Hann ni simma något idag då?” Amanda häller upp av lemonaden och hoppas att frågan ska föra in dem på nya spår, men varken Angelika eller modern verkar intresserade av att byta samtalsämne.

”Vi var precis på väg att hoppa i när vi hörde de första skriken”, säger Angelika. ”Sedan hade man ju inte direkt någon lust att bada.” Amanda ger henne en blick som systern inte tycks uppfatta.

”Jag kan bara inte fatta att det händer just när vi är här”, säger modern. ”Precis när man börjat komma ner i varv. Det är som att vi inte blir lämnade ifred. Som att vi hela tiden blir påminda om det hemska.”

”Ja, hur stor är egentligen chansen?” nickar Angelika. ”Men man vet ju aldrig. Han kanske var sjuk på något sätt. Ett medfött hjärtfel? Eller något annat.”

Risken, tänker Amanda. Hur stor är egentligen risken. Men hon säger ingenting. Det är hennes kritiska jag som hakar upp sig på sådana detaljer. Den granskande blicken som nu lägger märke till hur lika de har blivit, hennes mor och Angelika. Som om Angelikas ungdom och skönhet färgat av sig på modern, eller om det är hon som tagit för sig av den på eget bevåg. Dessutom envisas de med att gå likadant klädda.

De babydoll-liknande klänningarna som de bär ovanpå sina bikinis säljs överallt härnere och Amanda anar att Angelika agerat smakråd. Stått intill modern med huvudet på sned.

Rosa fjärilar mot röd botten eller turkosa rosor mot gul? Försäkrat henne om att hon absolut inte ser tjock ut, vilket de båda vet är en lögn, men allt låter så övertygande när Angelika säger det. Ingen kan uttala sig så säkert om kläder, stil och frisyrer eller hantera sminkborstar och kajalpennor lika skickligt.

”Du borde bli sminkös”, brukar modern säga till henne. ”Eller modell. Du med dina långa ben.” Likt två fnittriga tonåringar gör de sig varje kväll redo för nya äventyr medan Amanda tar fram någon dyr, ärmlös klänning hon en gång valt med omsorg men som i deras sällskap får henne att känna sig kärv och tillknäppt. Efter middagen står hon i baren och smuttar på sin gin och tonic med klirrande isbitar och förvandlar allt som händer i rummet till scener som hon så småningom ska återge för David. Varje eftermiddag tar hon en promenad till kaféet med den bästa uppkopplingen.

David tillbringar julen tillsammans med familjen i sommarhuset i Skåne och Amanda tycker att han verkar lika rastlös som hon. Ofta tänker hon ut träffsäkra formuleringar på förhand, beskrivningar som hon vet att han kommer gilla.

Delar med sig av godbitarna från det som modern kallar Deras drömresa och när David skrattar högt åt imitationerna av hennes mor och Angelika är det som om något går sönder inne i henne samtidigt som något annat växer sig starkt och hårt. Och hon tänker att detta är det enda sättet. Att berätta historien om dem – om dem alla fyra, också om fadern – tills all längtan är utraderad och hon förmår bryta sig loss på allvar.

För fortfarande drabbas hon av skuldkänslor så fort de avslutat samtalet och börjar tänka på modern, på hur det skulle kännas att hålla hennes händer mellan sina och massera dem med väldoftande krämer på samma sätt som Angelika gör.

Och fortfarande vet hon inte varför det skulle vara så omöjligt.

Varför Angelika förmår allt detta, ja till och med erbjuder sig, medan blotta tanken på moderns hud får Amanda att rysa.

Det är något skamligt med att känna så inför sin mor. Något konstigt och onaturligt som hon inte kan sätta ord på men som lämnar henne med en känsla av bottenlös ensamhet.

När Amanda ser askan från Angelikas cigarett falla ner på det grå betonggolvet sträcker hon sig efter ett askfat samtidigt som hon säger: ”Fast den här olyckan handlar ju inte om oss. Jag menar, det är trots allt inte oss det är synd om. Vi är ju inte ens drabbade. Vi råkar bara befinna oss på samma ställe, precis som en massa andra. Det här är sådant som händer. Inte så ofta kanske, men det händer.” Det är menat som ett neutralt konstaterande. Ett försök att styra bort alla tankar på att vara otursförföljda och alltför sent inser hon att det snarare kommer att uppfattas som kritik.

Eftersom modern uppfattar alla slags invändningar som kritik. Särskilt om de kommer från Amanda.

”Det är väl klart att allt det här får en att tänka på pappa”, säger Angelika hastigt. ”Jag fick i alla fall världens hjärtklappning och blev helt skakig. Precis så som jag blev när de ringde från sjukhuset och berättade om vad som hade hänt.” Hon är tyst en stund innan hon fortsätter: ”Men jag är så himla tacksam för att vi var vid poolen och inte på stranden. Först och främst med tanke på dig, mamma. Allt annat hade ju varit helt förfärligt.”

”Fast Amanda verkar anse att jag tycker synd om mig själv”, säger modern. ”Att jag klagar för egen del istället för att bry mig om den stackars familjen. Tänk, jag trodde att jag skulle slippa fler sådana här anklagelser. I synnerhet nu. Och här. Men det saknas tydligen aldrig tillfällen att kritisera mig.” Hon tittar rakt fram och undviker nogsamt Amandas blick, vilket påminner henne om vissa av barndomens middagar då modern låtsades som om hon inte fanns, inte var närvarande vid bordet. Då de alla tre hjälptes åt att göra Amanda osynlig.

Alltid fick hon med sig de andra, även om det brukade komma något plågat över hennes far varje gång det hände.

Kanske var de bara rädda, pappa och Angelika. På samma sätt som Amanda var rädd, men med den skillnaden att för henne har det aldrig funnits något att förlora.

Hon vet inte hur gammal hon var när hon första gången fick höra om sin snutighet. Sju, åtta, nio? Nej, hon minns inte.

Åren som flyter in i varandra och ska föreställa hennes barndom är mest en rörig blandning av olika intryck.

En ängslig flicka, sa modern om Amanda när hon som liten klamrade sig fast vid henne varje morgon och vägrade släppa taget. Ängslig och samtidigt så påstridig. Någon som krävde svar på allt, också det omöjliga. Hur gick det ihop?

Och varför fortsatte Amanda att klamra sig fast trots att hon så tydligt kände av moderns otålighet och irritation? Men det var som om hon inte förmådde något annat. Då lika lite som nu. Som om hon inte klarar av att vara någon annan än sig själv.

”Det var inte vad jag sa.” Amanda tar en klunk av den sura lemonaden och sväljer hårt. ”Jag menar bara att det som hände på stranden inte har något med oss att göra. Att det är den här mannens familj som drabbats den här gången, inte vi.”

”Har jag någonsin påstått något annat?” Rösten låter som om den är på väg att spricka och Amanda tänker: bara inte det. Vad som helst, bara inte modern börjar gråta. På grund av Amandas okänslighet och oförmåga att säga rätt saker.

”Jag tycker bara det är konstigt”, fortsätter hon. ”Det är allt. Att exakt samma sak ska inträffa här. Det är inget märkligt med att tycka så. Vem som helst skulle göra det.”

”Fast exakt samma”, invänder Amanda. ”Det vet vi väl ändå inte.”

”Jag pratade faktiskt med en kvinna som satt precis bakom honom”, säger Angelika snabbt, som om hon inte kan hejda sig. Som om hon bara måste få dela med sig av den här detaljen, trots att hon borde förstå att det bara kommer att göra allt värre. ”Hon och hela hennes familj såg när det hände”, fortsätter hon. ”Barnen höll på att spela strandtennis. Och hon sa att han var helt grå i ansiktet. Att det var en färg som hon aldrig sett förut och det var då jag kom att tänka på … eller jag minns att jag tänkte likadant då. När jag såg pappa. Det där gråa som gjorde att man knappt kände igen honom.”

”Måste du verkligen”, avbryter Amanda. ”Jag menar …”

”Ja, det är precis så det är för mig också”, säger modern utan att låtsas om Amandas protester. ”Det är just den där bilden som har etsat sig fast på näthinnan efter alla våra år tillsammans. Pappa på sjukhuset. Jag önskar verkligen att jag slapp leva med den, men det är inget att göra något åt. Kanske ska man se det som en sorts straff?”

Hemma hos andra

Hemma hos andra

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email
Dela på print

info@boktugg.se

Stäng meny