Det är ont om böcker i packningen om du frågar svenska fotbollslandslaget

Läser folk som spelar fotboll få böcker, generellt? Nej, så kan man kanske inte se det. Men för fotbollslandslaget finns andra fritidssysselsättningar i väntan på match.

Fördomar har vi alla, och säkert har vi det också gentemot de som utövar olika sorters sporter. Vad man tänker kring just fotbollsspelare har jag nog aldrig funderat på, men det borde jag kanske gjort med tanke på en TT-artikel, där man frågat svenska herrlandslaget om vad de har med sig på resan. Det som blir mest tydligt är att det nästan inte finns några böcker med över huvud taget.

Med i väskan har man spel av olika slag, och gärna serier och filmer. Underhållning som säkert kan ses som avslappnande nog efter ett par hårda matcher. Jag tror faktiskt att jag själv hade packat ner den typen av saker … fast då tillsammans med ett par pocketböcker, kanske. En hotellvistelse som varar i 31 dagar är lång och nog hade jag behövt lite blandad kompott för att ladda om batterierna.

Enligt TT, säger mittfältaren Viktor Claesson som en av få att han gärna kopplar av med bra böcker, och att han har dem med sig. Fast vilka det är har han glömt, och det är förstås helt förståeligt. Till TT, sa han:

– Jag fick några (böcker) i vintras som jag fortfarande inte har läst … Jag har inte koll på vilka det är men jag brukar mest gilla verklighetsbaserade böcker, biografier. Mer den typen än deckare. Deckare ser jag på film.

Till skillnad från anfallaren Guidetti, som inte alls lockas av att fördriva tiden med en massa tegelstenar, som han kallar böckerna. Han föredrar film, som gjorts på böcker, och erkänner villigt att han kanske borde bli bättre på att ta sig an litteraturen. Den senaste bok han säger sig minnas ha läst var 2007.

Resten av spelarna talar om iPad, telefon, kortspel och kanske datorn för att få tiden att gå när det blir uppehåll och pauser i träning och spel. Tanken som slår mig är förstås om det här resultatet kanske stått sig, oavsett vem du frågat. Jag menar, oavsett område. Långt bak i minnesbanken har jag en annan artikel, där man då frågade politiker i landet vad de egentligen läste när de behövde slappna av. Någon nämnde att de mindes Biggles från sin barndom, och att böckerna om honom nog var bra, men i övrigt har det inte blivit så mycket mer.

En annan svarade att man inte hade tid att läsa. Och visst – jag antar att det är ett svar så gott som något, men aningen deprimerande eftersom litteratur är reflektionens grundplåt. Du är inte i grunden en reflekterande människa förrän du sätter saker i relation till något, eller ifrågasätter och begrundar det som kommer för dig. Vad du ser. Vad du gör. Och utan reflektion är vi rätt illa ute i samhället.

Så ja, att fotbollslandslaget inte gillar att läsa kan väl vara okej, men att hela Sveriges samlade unga fotbollsspelare läser om att idolerna inte läser, är lite värre. Förebilder och allt det där. Och hårda bud för författarna som vill inspirera unga kids på planen.

Någon särskild lösning finns det så klart inte, eftersom vi alla är olika och ska få vara det. Vi kan inte tvinga fram ett litteraturintresse. Trots det hade jag förstås gärna sett en och annan bok sticka upp ur träningsväskorna när spelarna passerar världspressen. Det har liksom aldrig skadat någon att läsa en stund, så vitt jag vet …