Vad händer med ett outgivet manus när en författare går bort?

Det gäller att ha saker och ting i ordning ... inte minst om man är författare.

Det är inte enkelt att dö. Särskilt inte som författare. Så fort du är borta börjar släktingar och vänner gräva i byrålådan och bråka om vad som bör göras med dina texter. Enligt The Guardian ska du vara ute i god tid …

Det är inte enkelt att ta upp det, men det måste sägas ändå: Att ha en författare som närstående är säkert inte särskilt enkelt. Och för att citera den polske poeten Czesław Miłosz, så kan det också vara riskabelt. Ordagrant: När man får en författare i familjen, så är den familjen förlorad. Sedan kan man så klart vända på det också och fundera över om det ens blir enklare när samme författare till slut dör. För vad ska hända med materialet som finns kvar? Inte sällan blir det bråk och stoj kring rättigheter och kvarlämnade texter. Ibland så komplicerat att inte ens advokaterna rår på det svåra.

De kvarlämnade släktingarna kastar sig över den dammiga datorn och börjar rota igenom mapparna. Se där, här finns visst en outgiven roman. Den kanske kan dra in några kronor? Om den var menad för utgivning eller inte är inte alltid det första man som närstående tänker på och ibland förblindas gänget runt författaren av stinna dollartecken och drömmar om hus med swimmingpool.

ANNONS

Sedan har vi så klart också frågan om den beryktade biografin kring samme författare, om personen nu nått lite ryktbarhet. Vem ska man välja ut för att skriva den? Och hur mycket ska man lita på en spökskrivare, eller författare som ska teckna ett helt liv? Vad ska väljas bort? Läggas till, rent av?

Det är inte lätta frågor, och för mig själv som författare skrämmer allt det här skiten ur mig. Som död har jag ingen kontroll alls, utan måste lita på folks goda smak och tycke när jag grävts ner i jorden. Visst kan jag välja ut ansvariga som ska ta hand om mina affärer (här skrattade jag faktiskt högt … vilka affärer?) – fast egentligen borde man kanske välja en sorts vakter istället, som kan ställa sig framför grottan där jag grävt ner mina överblivna manus (dags för skratt igen … vem skulle bry sig om dem?).

Men det finns en rå sanning här också. Min dator är fullmatad med manus som inte blivit avslutade eller som helt enkelt inte borde bli utgivna, och de ligger i samma övergripande mapp som mina klara böcker, publicerade på högst respektabla förlag. Borde jag döpa om allting och sortera upp och sätta etiketter på det som inte borde se dagens ljus?

ANNONS

Å andra sidan bör man förstå att de som anförtros uppdraget att sitta med gamla manus och rättigheter i sin hand efter ens bortgång inte har ett tacksamt arbete. Är författaren i fråga känd kommer de bli utskällda hur de än gör. Visst, de följer författarens önskan om att inte publicera en text, men fansen och världen kommer att hata dem för det, och om de gör tvärtom kommer de att få se de glödande ögonen hos en vålnad stirra på dem under resten av livet.

Det kan vara smart att ställa ut en väktare …

Aktuell i frågan är fortfarande Harper Lee, så klart. Hon skrev sin klassiska Dödssynden, som gavs ut på svenska 1960, och höll sedan tyst. Inte ett ord till. Senaste släpptes Ställ ut en väktare, oändligt långt efter debuten. Det hände efter att man bytt förvaltare av hennes litterära skatt. Till saken hör att det var samma person, advokaten Tonja Carter, som också hittade det okända manuset i en låst förvaringsbox.

Det var allmänt känt att Harper Lee ville att hennes första bok Dödssynden skulle vara det enda publika verket av henne. Åtminstone hade hon sagt det under 55 år. Men …  nu blev det inte så. En utredning gjordes för att se om Harper blivit påverkad på något negativt sätt av Tonja Carter, men kom fram till att det antagligen inte var så. Fast knappast alla höll med om det. 

Ja, jag gillar Boktugg och vill anmäla mig till ert gratis nyhetsbrev.

Flera närstående och lokala vänner har ifrågasatt hur klar i huvudet Harper var när hon skrev under det nya avtalet och frågan lär förbli diskuterad under många år. För hon hade sagt nej under en så lång tid. Ändå kom boken ut. Var det verkligen hennes önskan? Det blir många frågor. Nu har Harper Lee dessutom gått bort, så några svar blir det väl inte. 

Sedan har vi frågan med biografier …

Ett klassiskt exempel är så klart Byrons memoarer. Han hann inte ens kallna innan bråket började och intressenterna var följande tre personer: Hans vän John Hobhouse, hans förläggare John Murray och poeten Thomas Moore, som Byron gett sina memoarer flera år tidigare. Vännen Hobhouse ville elda upp manuset direkt och han var allmänt sur för att det var Moore som fått ansvar för dem och inte han själv. Hur som helst ville han skydda familjen och Byrons minne, genom att låta kistan förbli förseglad och texten pulveriserad.

Fast vad hjälper det … poeten Moore höll inte med. Han gjorde genast en kopia av alltihop, trots att både förläggaren Murray och Hobhouse protesterade vilt. Alltihop fick ett märkligt slut när de övriga samlades hos Moore och i praktiken slet både originalet och kopian ur händerna på honom och slängde dem på elden. Det tog bara minuter innan de var upplösta till aska. Med det var saken löst.

Och fler författare har försökt avsäga sig en biografi, dock utan lyckas. George Orwell var en av dem och WH Auden en annan – de ville helt enkelt inte att någon skulle städa upp i deras dammiga vrår och gå ut offentligt med vad de hittade där. Nu lyssnade dock inte folk runt omkring dem på det här, som bekant. Kanske behöver man därför vara lite tydligare.

Andra har föregått en eventuell biografi/outgivet manus med att elda upp allting under sin livstid och låta det skingras för vinden – där med är allt borta (om man slänger hårddiskarna också på elden, så klart).

En annan variant är att ge så detaljerade instruktioner att folk inte kan komma runt det, som Samuel Beckett gjorde. Han gjorde noggranna beskrivningar för hur alla framtida produktioner, som baseras på hans texter, måste göras för att det ska vara acceptabelt och tillåtet.

Vi har dessutom flera svenska exempel. Stieg Larsson är ett, där turerna fram och tillbaka mest lämnat en dålig smak i munnen på läsarna. Men kanske är det symptomatiskt på hur det blir när det är stora pengar inblandat och det finns spillror av en roman kvar att ge allmänheten. Oavsett vad upphovsmannen själv hade tyckt om saken.

Det bästa rådet? Vänta inte.

Det vi kan veta säkert är att det inte är ett jobb att avundas, detta med att hålla ordning på en avliden författares kvarlåtenskap. Släktingar och vänner tycks plötsligt förblindade, åtminstone ibland.

Ett gott råd till alla kända och okända författare där ute får nog bli att ni bör se till att ha era papper i ordning. I dubbel bemärkelse. Låt inga halvdana manuskript vila i datorns kammare.

Dra dem hellre till papperskorgen och kör en dubbel delete. Då kan du vila tryggt i alla evigheters evighet.

Såvida inte dina släktingar jobbar på NSA eller SÄPO, förstås …


Källa: https://www.theguardian.com/books/2018/mar/10/up-in-smoke-should-an-authors-dying-wishes-be-obeyed

 

 


 

 Tack för att du kom hit och läste …

… det gör oss stolta och glada. Till skillnad mot andra sidor, så har vi ingen betalvägg. Det är ett val vi gjort, eftersom vi genuint älskar litteraturen och vill sprida våra nyheter till så många som möjligt.

För att vi ska kunna fortsätta göra det vill vi ge dig chansen att bli vår supporter. Det kostar som en kopp kaffe på stan (39 kronor/mån) och du stöttar den hårdast arbetande lilla redaktionen i landet. En billig peng för alla de tusentals artiklar vi publicerar varje år.
Samtidigt får du tillgång till vår insider-avdelning, med både extramaterial och emagasin.

Vi behöver dig och det tar bara en minut av din tid. Bli en Insider idag >>

Conny Palmkvist är författare, spökskrivare och journalist. Han har skrivit sju romaner och tilldelats Helsingborgs Dagblads kulturpris och Umeå novellpris.
Inga kommentarer än

Kommentarer är avstängda.