fbpx

Till slut är verkligheten större än konsten – men det kostade människor livet att nå hit

Foto: Istock

Plötsligt betraktas konsten inte längre som något separat från konstnären och tiden verkar ha hunnit ifatt det manliga egot. Därmed faller också de manliga artisterna som furor. Men vad händer med deras konst?

Avdelningen texter jag inte trodde att jag skulle skriva. Manliga författare som super. Eller ja, uppför sig som manliga konstnärer. Vad som nu hör till den benämningen.

I ett anteckningsblock har jag skrivit: det manliga egot, oavsett kulturgenre.

Få saker har väl genom tiderna varit så omhuldade som konstnärliga fyllskallar, genier med pennan i ena handen och drinken i den andra, när de inte passat på att svinga högern mot någon väl vald människa i närheten. Man eller kvinna. Ja, eller barn för den delen.

Först kommer jag bara att tänka på det där skimret som alltid omgav Hemingway, Faulkner, Kerouac och … ja, Bukowski, så klart. Drinkarnas drinkare, som helt suddade ut linjen mellan sin litteratur och sitt eget missbruk, i långa försvarstal, som kanske egentligen bara försökte förklara vad han egentligen höll på med när livet gick honom om intet.

Att han dessutom gjorde sitt bästa för att odla myten, och kopplingen mellan kreativitet och sprit, är förstås ingen hemlighet. Eller som han sa: ”Att dricka är att tillfälligt kunna ta livet av sig, och sedan återvända till livet. Att dricka är klistret som håller ihop mina armar och mina ben och min kuk och mitt huvud och allt det andra.”

Att han sedan ägnade det mesta av sitt liv åt att försöka ta livet av sig blir en helt annan historia. Flera gånger var han dessutom nära att lyckas. Redan 1955 föll han omkull på golvet på ett mindre bemedlat sjukhus och blödde ur både arslet och munnen.

Med allt det svart på vitt – varför älskar vi honom? Och borde vi ens göra det? Till saken hör ju att han målade upp sig som det fyllo han var, och som det svin han gärna uppförde sig som, men samtidigt påtalade att han ändå vann till slut. Han var bäst på att supa, han var bäst på att spela på hästar, han hittade alltid en kvinna att somna hos … som han sedan svek. Frågan som hänger kvar i luften är om det här fortfarande är bra litteratur 2019?

Svaret är förstås ja. Det är väl klart att det fortfarande är bra litteratur. Ibland omvälvande. Men. Däremot hade vi inte sett mellan fingrarna angående allt det där andra som han bar med sig ur böckerna och liksom fortplantade i livet: kvinnor som lämnas, bedras, och som sällan blir mer än häck och pattar, för att citera honom själv, välj valfri bok. Hans kvinnosyn var bedrövlig, och vad gör vi när vi vet att han påtalade exakt samma saker också i verkligheten, när han gick på gatorna som Charles Bukowski?

Problemet uppstår när författaren, artisten eller skådespelaren avslöjas i offentligheten, och publiken plötsligt måste välja sida och sedan göra avkall på konsten – vad ska man göra? Vad förväntas man göra? Fortsätta läsa böckerna, se filmerna, köpa tavlorna … eller bara kallt konstatera fakta och ta avstånd från konstnären på grund av att han eller hon inte verkar vara en särskilt god människa, och sedan gå vidare till nästa?

I den enklaste av världar hade jag önskat att alla konstnärer som var svin också var dåliga konstnärer. Men så är det inte. Och ja, jag hatar dem innerligt när de gör fantastiska filmer, eller böcker, och låter mig älska verken, men sedan tar dem ifrån mig när de plötsligt blir en helt omöjlig ekvation och deras skit spiller ut i strålkastarljuset.

Vad ska jag göra med alla böcker jag älskat, men som nu känns smutsiga, och vad ska jag göra med alla filmer som nu plötsligt besudlats med den eller den skådespelarens namn, och nu för alltid blir liggande i rännstenens bittra smutsvatten? Musiken som jag växte upp till, som fick mig att vibrera av lycka, och som hördes i bakgrunden när jag kysste min första flickvän (jag minns på sekunden när det hände) … den musiken är nu bara ett nersölat eko efter en artist som byggde ett tivoli i sin trädgård och sedan utnyttjade de svagaste i vårt samhälle. Hur många exempel till? Det finns hundratals.

Alla dessa minnen, hållplatser i livet – plötsligt utan soundtrack. Filmer. Böcker. Tavlor. Och alla dessa människor som råkat i vägen för dem.

Det är mer än sorgligt. Det är nästan omöjligt att ta till sig. Att det finns sådana här människor, som skapar bedårande vackra saker, och sedan demaskeras som genom ett trollslag. Kvar är det ofattbara de gjort. Kolsvarta skuggor. Vad vi vet? Deras övertramp har suddat ut mänskligt liv, förpestat bräckliga själars tillvaro och på tusen sätt bedragit varenda människa i sin omkrets. Det är monstruöst. Och det är nästan alltid män det rör sig om.

Med det är jag väl nästan klar. Men nej, jag avslutar inte det här med Bukowski. Han skrev några av de finaste dikter världen någonsin skådat, men jag tror inte han förutspådde att tiden på många sätt skulle hinna ifatt dem. Till slut är ju ord ändå bara ord, det mänskliga ansvaret något annat. På något annat sätt kan det inte vara.

Idag blir det bara ett stilla ljus, som får brinna på skrivbordet, mellan nio och fem. En tänd låga för att minnas en eller tusen, som fallit offer för de här manliga genierna, med sprit i blodet och djävulens dans i blicken. Ljuset får brinna tills det slocknar.

Till slut är verkligheten större än konsten.

Tacka fan för det.

Conny Palmkvist är författare, spökskrivare och journalist. Han har skrivit åtta romaner och bland annat tilldelats Helsingborgs Dagblads kulturpris och Umeå novellpris.
Inga kommentarer än

Kommentarer är avstängda.