Ester Eriksson tecknade debutroman baserad på egna erfarenheter

Ester Erikssons debutbok Det finns ingenstans att fly är en delvis självbiografisk historia som gavs ut i mars 2016. Boken fick ett gott mottagande och handlar om Olivia som efter en stor kris tar sig igenom en period i livet färgad av sorg, skam och psykisk ohälsa. 

Att jag träffar Ester på bokmässan i Göteborg är en slump. Hon sitter i en soffa vid Kartagos monter och väntar på hennes tur att gå upp på scen en liten stund senare. Där ska hon delta i ett seminarium om psykisk ohälsa och skam. Under väntan får vi en liten stund att prata om hennes bok Det finns ingenstans att fly.

– Serietecknandet är ett bra sätt att uttrycka sig på, säger Ester. Formatet gör det lätt att nå ut eftersom en bild går snabbare att ta in än vad en text gör. Jag började egentligen teckna ganska sent och tecknandet blev min kreativa form stegvis under en process där det ena gav det andra.

Några av Esters steg på vägen mot att bli illustratör togs på serietecknarskolan i Malmö. Under studietiden kom hon i kontakt med Kartago som är det utgivande förlaget bakom Det finns ingenstans att fly.

– Jag ansökte om att få Thomas Olsson, förläggare på Kartago, som mentor under min tid på tecknarskolan, säger Ester. För mig är tecknandet bra. Man tjänar inte så mycket pengar men jag får en hög livskvalitet av att jobba med något som inte skapar ångest och där jag kan uttrycka mig.

Ester växte upp i Enhörna och Järna men är idag verksam i Malmö, en plats hon finner inspirerande.

– Det är relativt många i Malmö som håller på med serier, berättar Ester. Det är kul att kunna samarbeta och eftersom den svenska skrivbranschen är liten är det lätt att lära känna andra tecknare. Överhuvudtaget är det inspirerande att se hur andra skriver och tecknar – andra personers skapande för mig själv framåt.

Det finns ingenstans att fly utspelar sig till största delen på en sluten avdelning och handlar om kristillståndet en människa kan uppleva under bearbetningen av sorg och död. Bokens huvudperson Olivia utgår till största del från Ester själv. Hon drabbas av en växande depression efter sin mammas bortgång och när den till slut inte längre går att hantera läggs hon in på psykakuten.

– Detta är något jag har velat göra en historia om länge, säger Ester. Man bär med sig lager i det undermedvetna men jag kan tycka att det är svårt att berätta om mina egna grejor. Så jag var tvungen att hitta rätt sätt att göra det på. Till slut blev det som en serie.

Psykiska ohälsa är ett återkommande ämne i många av kulturens former – ändå är varje enskilt verk en unik, personlig skildring. Ester tror att samtidens normer påverkar den enskilda människan impulsivt och färgar både upplevelser och uttryckssätt därefter.

– Själv känner jag inte längre så mycket skam runt psykisk ohälsa, säger hon. Jag kommer från en så kallat dysfunktionell familj där det aldrig varit skamfullt att vara annorlunda, snarare har känslor setts som någonting bra. Min egen skam ligger i att rädslan att utifrån uppfattas som jobbig och krävande. Jag försöker att vara mer tillåtande mot mig själv för alltihop är rimliga känslor för en människa – det är bara samhället som inte kan hantera det. Boken har varit ett utforskande på flera plan för mig att göra.

Foto: Sarah Perfekt