Om jag inte tränar går jag under : Rörelsetvång, ätstörningar och vägen till rörelseglädje

Tvångsmässig träning flyger ofta under radarn. Det går att dölja sig bakom att ”det är nyttigt att träna” och få bekräftelse för sin ”hälsosamma livsstil”. Och visst är fysisk aktivitet i huvudsak något positivt. Men inte alltid. Om man känner sig tvungen att vara i ständig rörelse och inte står ut med att avstå, då är det inte längre sunt. Utan ohälsosamt, ibland rent livsfarligt.

Det finns tydliga kopplingar mellan rörelsetvång och ätstörningar. Ungefär hälften av alla med en ätstörningsdiagnos uppger att de rör sig på ett tvångsmässigt vis. Många är drabbade; unga och vuxna, män och kvinnor, elitidrottare och vardagsmotionärer. Ändå halkar kunskapen om problematiken efter och det är svårt att hitta vård som fungerar.

Fysisk aktivitet har en skuggsida och den behöver vi diskutera och ta på större allvar. För att bli bättre på att förstå, bemöta och förebygga ätstörningar. För att fler ska få hjälp och stöd och möjlighet att röra sig av glädje, inte av tvång.

I <em>Om jag inte tr&auml;nar g&aring;r jag under</em> f&ouml;r journalisten och f&ouml;rfattaren Anna Ehn samman och f&ouml;rmedlar kunskaper inom f&auml;ltet. Intervjuer med forskare och experter varvas med konkreta r&aring;d och inspirerande exempel p&aring; arbete i framkant. Personer med egen erfarenhet ber&auml;ttar om hur de tog sig ur r&ouml;relsetv&aring;nget. Bokens andra del &auml;r s&auml;rskilt riktad till idrottsledare, gympersonal, idrottsl&auml;rare, f&ouml;r&auml;ldrar och andra som m&ouml;ter personer i riskzonen.