Är du debuterande författare eller har ni aktuella debutanter på ert förlag? Läs mer här om hur du gör för att skicka in och vilka kriterier som gäller.

Vår definition av debutant: En författare kan debutera två gånger i sitt liv: som skönlitterär och som facklitterär författare.

Du kan även hitta debutantporträtt här, i bokstavsordning A-Ö.

De senaste debutanterna

Jim Nilsson

Till vardags hjälper jag barn och ungdomar att utveckla sin kreativitet genom filmskapande. Skrivit har jag gjort till och från i drygt trettio år – i ärlighetens namn mest från.

Lärde mig läsa och skriva tidigt, men hade alltid mycket svårt att hitta på berättelser under skoltiden. Värsta uppgiften av alla var att skriva helt fritt. Läraren utropade ”nu får ni skriva om vaaaaad ni vill” och alla andra i klassen jublade. Mitt huvud blev tomt och blankt och det knöt sig i magen. Långt, långt senare förstod jag att det blev för många beslut på en gång. När vi skapar en fiktiv värld på papper är allt möjligt, och det kan vara överväldigande för en del av oss. Producera ord är bara första steget, det riktigt svåra är att välja bort. 

52 år gammal har jag äntligen skapat en skrivprocess som är i viss balans med mitt överaktiva huvud, och känner att en ny och spännande resa har börjat.

Passager : kortnoveller och betraktelser

Passager : kortnoveller och betraktelser

Tjugo ögonblicksbilder från minnen, dröm och mardröm, där det spekulativa kontrasteras mot det vardagliga. Läs mer »
Henrik Hermansson.

Följ med mig ner är min skönlitterära romandebut. Jag har tidigare publicerat boken Allting handlar inte om dig själv här och nu som handlar om självupptagenhet och bildning ur i huvudsak filosofiska perspektiv. Den senaste ett och ett halvt åren har jag även medverkat i fem olika novellantologier, bland annat med fantasy och science fiction.

Skräckromanen Följ med mig ner handlar om huvudpersonen Oskar som flyttat till Stockholm från byn Svartarp i Småland. Någon påstår sig plötsligt hatt sett Aurora – Oscars kärlek som försvann och dödförklarades för 20 år sedan – vandra i skogarna kring Svartarp om nätterna. Oskar kan inte annat än återvända till Svartarp i hopp om att ta reda på vad som är sant.

Jag är själv uppvuxen i Smålands skogar och har i denna roman inspirerats av och utgått från flera olika spöksägner som jag läste och hörde under min barndom och ungdom. Mer information om mig och mina verk finns på www.ordochbilder.se

Följ med mig ner

Följ med mig ner

Oscar har aldrig riktigt kommit till ro efter att han flyttade från sin uppväxtort Svartarp. Minnena finns kvar och när han får ett mystiskt telefonsamtal från sin gamla barndomsvän Johannes som berättar att han sett Oscars gamla kärlek Aurora, som försvann i skogen för drygt 20 år sedan, kan han inte annat än att åka tillbaka till Svartarp och ta reda på vad som är vad. Läs mer »
Emelie Rudolph.

Är du också orolig över dagens kritiska läge? 

När jag började skriva min bok var det för att få ut fantasier och oro i ord om en osäker framtid. 

Att det blev en spänningsroman är fortfarande svårt för mig att greppa och nu är jag författare!

Kort om mig! 

Född 1997 och uppvuxen på Österlen.

Jag började tidigt vara kreativ och aktiv, har haft underbara föräldrar som stöttat mig i mina upptåg.

Vid 16 års ålder flyttade jag hemifrån för att gå på golfgymnasium. 

När jag återvände hem till Österlen, startade jag ett företag med golfshop på Tomelilla GK och köpte eget hus. 

Idag håller jag igång mina kreativa fingrar mer än vad jag hade kunnat drömma om!

Jag tatuerar, målar, skriver och jobbar då och då på mitt andra hem – Tomelilla GK.

Den jag var

Den jag var

Feminin åtrå som kraft att förbättra!


“Jag drömmer, så måste det vara … Men varför är min kropp stel och frusen? Naglarna rispar i betongen när jag kämpar med att få liv i fingrar.na Nej, detta är ingen dröm … kylan och smärtan i kroppen är verklig.”


Cazira vaknar upp, blåslagen på ett tak i det sargade Gärsnäs. Läs mer »

Helena Ölmefur. Fotograf: Johan Persson, Spånga

Jag har aldrig drömt om att bli författare, men frågan kom. Den som ställde mig. Frågan som sa: Hur driver du projekt, Helena? Jag som civilingenjör i botten började fundera. Hur gör jag egentligen?

Jag som varit med om så olika typer av projekt från gasledningar, varumärkesbyte, sjukhus, en sporttävling till Citybanan i Stockholm. Jag hade ingen aning om hur mitt svar såg ut.

Frågan etsades sig fast. Min nyfikenhet tog över. Analysen startade. Jag började skriva på min debutantbok. Hur driver du projekt? Eller från KASS till KLASS! En självbiografisk nutidshistoria om projekt jag varit med om, om människor och händelser jag mött och vilka lärdomar jag dragit av dem. Lärdomar som ledde fram till mitt enkla svar. Jag driver projekt. Med ett leende. Det är så jag gör i verkligheten. Hur gör du?

Jag heter Helena Ölmefur och har en lång erfarenhet av projektledning och verksamhetsutveckling. Till det en tid i Civilingenjörsförbundets ledning. Jag bor i Spånga och arbetar som projektledare.

Hur driver du projekt?

Hur driver du projekt?

”Hur driver du projekt egentligen?”

Frågan slungades ut från en styrgruppsordförande i ett av projekten. Jag blev alldeles ställd. Hur gör jag det om det är ett gasledningsprojekt mellan tre länder med sju företag i styrgruppen? Eller. Ett projekt som handlar om ett nytt sätt att resa genom Stockholm? Som Citybanan. Läs mer »

Viveka Enander.

Forskare blir poet

Den 6 november 2021 öppnades en lucka i mitt huvud. Ur den trillade dikter om rymden ut. Det fortsatte varje natt fram till den 31 januari 2022. Då skickade jag in manus till min första diktsamling till ett antal förlag. Det refuserades. Och accepterades. Men viktigast av allt: jag blev bestjärnad …

Mitt huvud är havande med 

stjärnor

Min hud är bestjärnad, akta dig

för att röra den

Kometen kommer

Snart

Jag har jag arbetat med – eller snarare mot – mäns våld mot kvinnor i hela mitt vuxna liv, bland annat har jag forskat om våldsutsatta kvinnors uppbrottsprocesser och om dödligt våld i nära relationer. Både dessa teman återspeglas också i debutdiktsamlingen. Jag har alltså skrivit ett antal fackböcker och forskningsartiklar förr. Men dikterna kom från en för mig okänd plats. Resultatet blev Bestjärnade bekännelser, skriven i ett bestjärnat tillstånd, bland kometer och planeter, månfarare och kosmiska signaler…

I förlagets författarpresentation står, lite kaxigt, att fler diktsamlingar är att vänta. Diktsamling nr 2 var nämligen redan skriven när nr 1 kom ut. Mitt mål är att nästa gång ges ut på ett traditionellt förlag (ej hybrid), det fina samarbetet med Ekström & Garay till trots. Men nio refuseringar senare känner man ju sig lätt stukad …

En tröst är dock att den nyss anlitade (och för mig anonyme) lektören skrev att mitt sorgligen refuserade manus var ”formmässigt fulländat”, eftersom jag behärskade den enbart synbarligen lätta haukiformen till fullo: ”Inte en stavelse fel, inte ett enda skorrande tonfall”. Jag kan tydligen också, enligt lektören, skriva vackert: ”Många rader är lyrisk sköna, på ett sätt som tvingar mig som läsare att stanna upp och läsa om och om igen, bara för att de är så laddade med innehåll och så vackra, så fängslande.” Men det var också det problem hen såg: att det var för vackert, för helt och avslutat. Så nu ska jag slå sönder lite! Whish me luck!

Bestjärnade bekännelser

Bestjärnade bekännelser

I Bestjärnade bekännelser möts elektronerna i mörkret och expanderar universum medan dystopi och eufori leker med varandra. Samlingens dikter ställer mäns våld mot kvinnor sida vid sida med astronomi, och resultatet blir en egensinnig och omtumlande helhet.

Läs mer »
Elin Rantatalo. Fotograf: Hanna Bouveng

Har du någonsin föreställt dig att du åker på solsemester med din partner och två barn och den slutar i katastrof?

De flesta familjer med småbarn lär sig att förutse och planera för att undvika sådant när man ska resa. Men den katastrof som jag och min familj drabbades av höll på att sluta i tragedi. Min familjs framtid såg ut att bli utan mig.

Dagen innan vi åkte med flyget stod jag på min frisörsalong och vinkade av min sista kund någonsin. Utan att ha en aning om att jag en vecka senare skulle ligga så gott som livlös i koma på en semesterö ute i Stilla havet.

Vår semester tog en tvär vändning då jag förlorade nio fingrar, båda underbenen, hörseln på ena örat och fick genomgå flera hudtransplantationer. Jag förlorade många delar av mig, trots det är jag tacksam över att jag inte förlorade mitt liv.

Visst finns det ett liv före och efter, med och utan ben och fingrar. Men jag lever trots allt livet nu, det pågår och det fortsätter.

Trots att min sista kund har lämnat salongen.