Oceanen

Göran Sonnevi ger ut en ny stor diktsamling, Oceanen, som i sin form, sin flödande rikedom och komplexitet anknyter till Mozarts Tredje Hjärna som kom 1996. Han gav senast ut Klangernas bok, 1998. Oceanen<nbsp> är en livsberättelse om en fars plötsliga död, om vänner som gått bort, om det som sker i världen runt omkring oss, men också om naturen och kärleken.

<nbsp>Det jag ser är inte livets skörhet<nbsp><nbsp><nbsp><nbsp> Utan dess
absurda avklippande, nästan mitt i en mening
Det är den absoluta cesuren<nbsp><nbsp><nbsp><nbsp> Lika stor för
varje<nbsp><nbsp><nbsp><nbsp> Det finns ingen hierarki, ingen skillnad

Detta är tiden<nbsp><nbsp><nbsp><nbsp> Den kontinuerliga integrationen
av döden<nbsp><nbsp><nbsp><nbsp> Det som sedan finns är alltid
livet<nbsp><nbsp><nbsp><nbsp> Så länge någon lever<nbsp><nbsp><nbsp><nbsp> Kanske också där-
efter<nbsp><nbsp><nbsp><nbsp> Om det kan vi ingenting veta<nbsp><nbsp><nbsp><nbsp> Vad vet jag

om livet, döden<nbsp><nbsp><nbsp><nbsp> Det kan man fråga<nbsp><nbsp><nbsp><nbsp> Men jag får
oupphörligt svaret<nbsp><nbsp><nbsp><nbsp> Det är det som är
mysteriet<nbsp><nbsp><nbsp><nbsp> Jag ser en människa dö<nbsp><nbsp><nbsp><nbsp> En av

vännerna<nbsp><nbsp><nbsp><nbsp> Det är förödelsens stund<nbsp><nbsp><nbsp><nbsp> Det är
fullkomligt klart<nbsp><nbsp><nbsp><nbsp> Och sedan inte mera
Jag är hos de levande<nbsp><nbsp><nbsp><nbsp> I kärlekens existens