fbpx

Första kapitlet: Blå, blå höstvågor av Christoffer Holst

Hösten har kommit och Cilla Storm arbetar som kriminalreporter på en podcast. Hon bor tillfälligt hos sin bästis och dricker ofta vin med Rosie, grannen från Bullholmen. Men relationen med den charmiga polisen Adam känns oklar. Varför har han så svårt att bestämma sig? Blå, blå höstvågor är Christoffer Holsts andra bok om Cilla Storm.

Prolog

Stockholm, november 1988

Kungsgatan lyser i rött och grönt. Trafikljusens vassa färger speglas i det mörka regnet som rinner från korsningen vid Sveavägen ner mot Stureplans nattliv. Det är kväll, klockan närmar sig nio och kylan sipprar in under stockholmarnas höstjackor, får dem att huttra.

Det har regnat konstant i en vecka. De flesta väntar på att vintern ska jaga undan hösten, att snön ska börja falla över storstadens gator. Men det dröjer. Fukten är hela tiden närvarande, lika påträngande som en evig utandning.

Laila Damm går försiktigt upp för trapporna vid Hötorgets tunnelbana. Det är halt och hon vill inte halka. Men bara för att hon är höggravid tänker hon inte ligga hemma och ha dötråkigt. Det är inte hennes stil. Inte alls. Hon har aldrig varit tråkig, och hon tänker absolut inte bli det nu bara för att hon väntar barn.

Hon kommer upp till markplan, svänger vänster ner mot Stureplan, fäller upp ett leopardmönstrat paraply och nynnar på en Laura Branigan-låt medan hon passerar de nedsläckta skyltfönstren.

Hennes syster säger att hon är galen som fortfarande går omkring på höga klackar, trots att hon är i nionde månaden. Men sådan är Laila.

I live among the creatures of the night. I haven’t got the will to try and fight.

Hon rör sig längre och längre ner på Kungsgatan, en av landets mest kända gator. Det var här man firade andra världskrigets slut 1945, med konfetti och hurrarop. Det var här Sveriges första McDonald’s-restaurang öppnade. Och det var här John Lennon en gång köpte en kappa. Hon kan känna historiens vingslag för varje steg hon tar.

You take my self, you take my self control. You take my self, you take my self control.

En blick på klockan får Laila att inse att hon är lite sen, men det gör inte så mycket. Hennes väninnor vet att hon alltid är sen. Hon hade först tänkt byta till röda linjen så att hon skulle komma direkt till Östermalms torg och på så sätt bara kunna gå rakt upp till Riche. Men hon behöver en promenad. Ärligt talat kanske hon vill skjuta upp kvällen lite, få några fler minuter med sina egna tankar.

Den senaste tiden har varit märklig. Full av konflikter, hårda ord och kyla.

Men skit samma. Skit i allt bråk och all smärta. Ikväll ska hon få leva. Umgås med sina bästa väninnor. Skratta, skvallra, prata strunt och kanske till och med smaka lite på ett glas bubbel. Men hon hade faktiskt inte räknat med att det skulle regna så här mycket.

Himlen har öppnat sig och regnet attackerar gatorna som en högtryckstvätt. Molnen har lagt sig som ett grått lapptäcke över staden.

Laila är nästan nere vid Stureplan nu. Det är röd gubbe vid övergångsstället vid Norrlandsgatan, så hon väntar tyst under sitt stora paraply. Och hon kan nästan se de mörka molnen röra på sig genom leopardmönstret.

Senare skulle även denna del av Kungsgatan bli känd. Det visste ingen där och då. Framför allt inte Laila. Självklart inte.

Men korsningen Kungsgatan/Norrlandsgatan blev den sista platsen där någon såg henne i livet. Någonsin.

Stockholm, oktober 2018

– Zacke! Aretha Franklin har spytt på mina anteckningar!

Jag hör hur det låter så fort orden kommer ut ur min mun, och blir tvungen att himla med ögonen. Den lilla lurviga hunden tittar på mig från mattan i vardagsrummet där hon sitter. Hennes ögon är ännu större än vanligt. Zacke sticker ut sitt huvud från köket.

– Det där låter som en ursäkt, fnyser han.

– Va?

– För att inte jobba. Fröken, hunden åt mitt skolarbete!

– Men den här hunden gjorde faktiskt det! Eller, ja, spydde på det.

– Förlåt. Du vet hur hennes mage är.

Jag rynkar pannan och möter Aretha Franklins skyldiga blick. Jag har också problem med magen då och då, men det är sällan jag spyr över andras grejer. Särskilt inte utan att be om ursäkt. Aretha ser nästan stolt ut där hon sitter på mattan, med spyan som en gnistrande klump på pappershögen framför sig. Hennes ansiktsuttryck säger: Sorry, men det här är liksom min stil. Jag spyr på allt, helt enkelt. Lär dig att leva med det.

Det är ju för övrigt inte konstigt att hon har problem med magen när hon äter vinkorkar och stenar. Här har vi någon som uppenbarligen struntat helt i alla böcker om tarmfloran som vi sett så mycket av den senaste tiden.

– Din hund följer inte inlärningskurvan, muttrar jag.

– Vem gör det? kontrar Zacke.

Han kastar en rulle med hushållspapper till mig och jag fångar den i luften. Sedan försvinner han in i köket igen. Jag drar av lite papper och försöker torka bort den lilla klumpen kräks (ja, det är faktiskt en klump – tänk crème brûlée utan den brända ytan) från min hög av papper. Personporträttet av Elizabeth Short som jag just skrivit har luckrats upp under fukten. Fan.

Jag kliar den irriterande men ack så söta hunden bakom ena örat innan jag reser mig och går mot köket. Där inne knuffar jag mig förbi Zacke och slänger kräkspappret i soptunnan framför honom. Sedan sköljer jag händerna i vasken samtidigt som jag suckar, lite för högt.

– Hjälp, säger han. Någon har vaknat på fel sida idag.

– Jag vet. Förlåt.

– Sovit dåligt?

– Nej då. Bara lite stressad. Måste lämna in sista versionen av manuset ikväll.

– Ah, fattar. Kan jag hjälpa till med något?

– Nej, men Aretha kan gärna få hjälpa mig. Med tanke på att hon inte har några som helst problem med att klampa in i mitt arbete.

– Det hade hon säkert gärna gjort, men hon är tyvärr så extremt korkad att hon inte kan tillföra något. Förutom kärlek.

– Sådan husse, sådan hund.

– Passa dig.

Zacke ler och jag kan inte låta bli att flina jag också. Jag ger honom en snabb kram där han står vid spisen och rör i sina olika grytor, kikar ner i en av dem och får syn på vad som ser ut som en bubblande, exotisk solnedgång.

– Vad blir det för något? frågar jag.

– Indiskt! Paneer korma.

– Gud, vad gott. Vad har jag gjort för att förtjäna dig?

– Jag vet inte. Något i ditt tidigare liv, kanske?

Jag höjer på ögonbrynen.

– Typ vad?

– Kanske har du varit häxa någon gång? säger Zacke retsamt.

– Det skulle förklara mina bristande simkunskaper. När blir det mat?

– Inte förrän om någon timme. Så du hinner jobba lite till. Seså, iväg med dig nu!

Jag lämnar köket i ett moln av aromatiska dofter och går ut i vardagsrummet igen. Jag älskar verkligen Zackes och Jonathans vardagsrum. Kanske mest för att det är runt, en gigantisk cirkel. Lägenhetens centrum. Golvet är täckt av flera persiska mattor och på de solgula väggarna hänger både fotografier och färgglad konst. De stora fönstren vetter ut mot Mariatorget, vars träd nu i oktober håller på att tappa sina orangea blad och bli helt nakna. Klockan är snart åtta, det vet jag eftersom teven står på och visar Halv åtta hos mig på låg volym. Jag fnissar åt en vansinnigt klädd kvinna som serverar rårakor med parmaskinksnäsa och olivögon. Herregud. Vilken tur att vi människor är så olika. Tänk vad förbannat trist det hade blivit annars.

Nåja, tillbaka till arbetet.

Jag sätter mig vid matsalsbordet och startar min laptop. Stirrar en stund på texten, som på många sätt är färdigskriven men som saknar något. Den känns som en nybakad äppelpaj utan vispgrädde eller vaniljglass. Halv, på något sätt. Men vad saknas?

En byline, tänker jag lite ironiskt. Idag använder man inte bylines på samma sätt som förr. Åtminstone inte i mitt nuvarande jobb. Där är det ingen som får veta vem som har knåpat ihop alla historier. Och det gör mig egentligen ingenting. Men ändå skriver jag mitt namn under rubriken, mest för att göra något.

Cilla Storm, kriminalreporter.

Ja, tänka sig. För ett halvår sedan kan man säga att jag var skvallerjournalist. Jag jobbade på Chance – en tidning som mest fokuserar på hur många festcigaretter prinsessan Madeleine rökte igår, vad Kikki Danielsson skrev för tokigt på Twitter senast och varför det spökar på Agneta Sjödins vind. Det sistnämnda brukar redas ut av Jörgen, tidningens mustaschprydda in house-medium.

Jag trivdes faktiskt ganska bra under åren jag jobbade på Chance. Men inom mig längtade jag också efter något annat. Och när Danne, mitt ex, dumpade mig – då hände något.

För att göra en lång historia kort köpte jag en kolonilott i Stockholms böljande skärgård, närmare bestämt på den idylliska lilla turistön Bullholmen. Jag tog mig dit i somras för att börja om på nytt. Komma över Danne, lära mig odla och på något sätt hitta meningen med livet. Lära mig att klara mig på egen hand. Vad jag inte var beredd på var att jag skulle hamna mitt i ett mordmysterium som helt och hållet ställde mina sommarplaner på ända.

Det känns länge sedan nu, trots att bara några månader har passerat. Sommaren tog med sig värmen och blåste bort över Östersjön i slutet av augusti, och i och med det var det dags för mig att återvända till fastlandet.

Att komma tillbaka till vardagen innebar både plus och minus.

Minus: min lilla hyreslägenhet på Bastugatan hade fått en vattenläcka. Hela köket var en enda stor inomhuspool i äkta Dallas-stil, vilket gjorde att jag omedelbart fick packa mina väskor igen och ge mig av till Zackes och Jonathans lägenhet, som tacksamt nog bara ligger några hundra meter bort.

Det har snart gått två månader sedan dess och byggarbetarna håller fortfarande på att återställa min lägenhet, och även den under som också fått skador.

Plus: jag återvände till storstan med ett nytt jobb!

Ja, jag har knappt hunnit förstå det själv, faktiskt. Efter de blodiga första sommarveckorna på Bullholmen väcktes något i mig. Jag har alltid sett mig själv som en ganska ängslig person. Rädd för det mesta. Nyfiken, men oftast gömd bakom en husvägg. Men sommarmorden på Bullholmen förändrade mig. För första gången tvingades jag agera istället för att springa och gömma mig. Så jag bestämde mig alltså för att säga upp mig från Chance och söka nytt jobb.

Jag ville fortfarande använda min väldiga nyfikenhet till att skriva, men det var dags att lämna Agneta Sjödins spöken och Kalle Moraeus vikt bakom mig.

Så jag sökte mig till kriminaljournalistiken. Jag hörde av mig till kvällstidningarnas bilagor, men fick nej. Jag hörde av mig till teveprogram, radiostationer och lokaltidningar, men fick nej från dem också. Inte så konstigt, med tanke på hur svårt det är att ta sig vidare i journalistbranschen idag. Det är en djungel, på många sätt.

Det var faktiskt Rosie (min nyfunna odlargranne från Bullholmen) som tipsade mig om podcasten Blodspår, som hon självklart lyssnar på religiöst. En podcast om mord, både lösta och olösta, svenska och utländska. Gripande berättelser om verklighetens ondska.

Jag hade aldrig trott att jag skulle söka mig till en podcast. I ärlighetens namn trodde jag nog inte ens att man kunde tjäna pengar på ett sådant jobb. Men det kan man. Blodspår har trehundratusen lyssnare i veckan. Och någon måste skriva manuset. Jag fick syn på ett inlägg från tjejerna som producerar Blodspår på en Facebook-sida för journalister, sökte jobbet – och fick det!

Så, byline eller inte – idag är jag kriminalreporter. Jag slår mig ner i soffan och möter Arethas blick igen. Hon sitter fortfarande kvar på en av vardagsrummets alla mattor. Lika munter som färdigspydd. Jag blinkar med ena ögat mot henne.

Livet tar allt oväntade vändningar ibland, eller hur?

*

Några timmar senare står tallrikar med rester av paneer korma på killarnas tevebord.

Zacke har somnat i andra änden av soffan, hans händer är knutna över den runda magen. Själv har jag äntligen skickat in den slutgiltiga versionen av manuset för nästa avsnitt av Blodspår. Det kommer att heta Den svarta dahlian – fallet Elizabeth Short. Det känns skönt att ha skickat iväg det. Sofie och Jenny – tjejerna som driver och leder podcasten – har nu helgen på sig att läsa igenom innan inspelningen börjar på måndag.

Fallet med Elizabeth Short är faktiskt bland de mest obehagliga jag har skrivit om, och det är även ett av Amerikas mest omtalade mord. Dessutom är det olöst.

Short var servitris och skådespelerska i Hollywood med mörkt, svallande hår och stora drömmar. I slutet av fyrtiotalet hittades hon död mitt på ljusa dagen av en kvinna som var ute på promenad med sin lilla dotter. Short låg naken på en gräsmatta och hennes kropp var så blek att kvinnan först trodde att hon var en skyltdocka. Hon hade blivit delad på mitten. Hennes ansikte hade vanställts med ett så kallat ”Glasgow smile” – mungiporna hade sprättats upp till öronen för att skapa ett ohyggligt, blodigt leende som täckte nästan hela ansiktet.

Ja, det är sannerligen tillräckligt med information för att ge en mardrömmar. Men något som nästan är lika läskigt är att polisen aldrig har hittat den skyldiga. Nästan åttio år har passerat, men fortfarande är det ingen som vet vem som tog den stackars Elizabeths liv.

Under de senaste månaderna har jag flera gånger funderat på vad ett olöst fall gör med de närstående. Mord är alltid hemska, alltid en tragedi. Men vad händer när rättvisa aldrig skipas? När den skyldiga aldrig ställs inför rätta? Får de anhöriga någonsin börja sörja då?

*

– Sover du?

Jag rycker till i mitt soffhörn och tittar på Jonathan som sitter med Aretha Franklin i sitt knä.

– Va? Nej. Lite pömsig bara.

– Och så sitter vi här på din säng, säger Jonathan och klappar på soffan.

– Nej, nej, det är bara mysigt.

– Säkert? Jag kan släpa in honom där till sovrummet.

Han pekar på Zacke som nu har börjat snarka lätt.

– Ja. Jag är säker. Jag älskar att jag får bo hos er.

– Det är bara att köra iväg oss när du vill. Det är ju ändå bara jag som är fascinerad av det här.

Han nickar åt teven, som just nu visar En natt på slottet – en serie där fyra kändisar besöker ett hemsökt slott, övernattar och går omkring med tända stearinljus i mörkret. Jag fnissar åt Jonathan.

Samtidigt plingar det till från min mobil. Jag låser upp den och läser meddelandet. När mina ögon släppt skärmen märker jag att Jonathan sneglar på mig. Jag skrattar till.

– Vad då?

– Är det han?

– Vem?

– Du vet vem jag menar.

– Yassir Arafat? Nej, han hör nästan aldrig av sig längre.

Jonathan lipar åt mig.

– Jag pratar om polishunken. Eller ja, det är ju det Zacke kallar honom åtminstone.

– Varför tror du att det är polishunken?

– För att du strålar som en kärnkraftsolycka.

Jag ler mot honom och sträcker fram en hand för att rufsa till lurvet på Aretha Franklins huvud. Hennes söta lilla blick möter min. Det är som om jag telepatiskt meddelar att jag har förlåtit henne för spyan tidigare.

– Kanske …

– När ska ni ses nästa gång?

– Vi ska ses i morgon. Gå på bio och käka en bit mat.

– Skojar du?

Jag skakar på huvudet.

– Wow, så du menar att du äntligen har fått till en ordentlig dejt med mister poliskonstapel? Bra jobbat, Cilla!

– Ibland, så …

Jonathan skrattar och fyller på lite te i min rosenmönstrade kopp. Vi sitter i soffan en stund till innan han går ut med Aretha Franklin på en kvällspromenad, och sedan släpar han in sin kille i sovrummet.

När jag bäddar min provisoriska säng – det vill säga killarnas soffa – och släcker alla små lampor i lägenhetens runda vardagsrum skiner det dammiga ljuset från Hornsgatans gatlyktor in genom fönstren. Hösten har exploderat där ute. Jag kan se trädens knalliga färger, regndropparna som rinner över fönstren. Det är rätt mysigt, faktiskt.

Jag drar det fluffiga täcket tätare omkring mig (självklart har Zacke och Jonathan lyckats hitta ett sådant där hotelltäcke som jag själv aldrig kan få tag i – det är lika stort som en presenning men väger ändå bara fem gram och svävar liksom över kroppen).

Innan jag somnar känns det rätt skönt att jag har fått lämna Elizabeth Shorts blodiga öde bakom mig. Ohh nu istället får fokusera på något annat. På sms: et som plingade till. På honom.

På Adam Ångström.

Blå, blå höstvågor

Blå, blå höstvågor

  • Förlag: Lovereads
  • Format: Inbunden
  • Språk: Svenska
  • Utgiven: 2019-08-22
  • ISBN: 9789188801258
Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email
Dela på print

info@boktugg.se

Stäng meny