Alltsedan jag var barn har jag använt litteraturen som en plats att fly till. Idag ser jag att mitt skrivande också fungerar så, som ett inre rum för process och bearbetning.

Att skriva poesi var inte självklart utan något som växte fram. Jag är konstnär och började skriva när jag utforskade performance som uttrycksform. På konsthögskolan där jag studerade var det inte många andra som arbetade med just performance, och jag fick hitta min egen väg till något som låg nära teater men som var mer öppet till formen. Jag skrev manus till mina verk och experimenterade med textmaterialet.

Precis som i min konst står maktbalans, sexualitet och kön i fokus i min bok. Idag ser jag hur dessa båda kreativa utlopp går hand i hand och att boken också kan läsas som ett slags scenisk gestaltning. Jag har inte försökt passa in i någon kategori utan har skrivit fram en form av prosalyrik som passar mig. Att äntligen se “Att gå.” ute i världen känns nu både overkligt och fantastiskt.

Under en varm sommardag i Sheffield fick jag en idé. Jag och min flickvän, som dagen efter skulle bli min fästmö då jag friade i Liverpool, var på plats i denna engelska industristad för att bland annat titta på det svenska damlandslagets sista gruppspelsmatch i sommarens fotbolls-EM. Ett försnack som handlade om motståndarlagets magsjuka planterade ett litet frö, som sedan växte i takt med att jag vattnade det genom att smattra på mitt tangentbord. Hade jag vetat då hur svårt det skulle vara, hur många gånger jag skulle köra fast och tvivla, så tror jag inte att jag hade börjat. Nu när jag vet hur roligt det är tror jag aldrig att jag kommer sluta.

I och med mitt arbete som skådespelare så är jag van att arbeta med text. Men det har alltid varit någon annans text, inte min egen. Den har gången fick jag bestämma precis allting själv: vem som ska säga vad och när, vad karaktärerna tänker och vad som ska hända i nästa mening. Det var både underbart och läskigt. Underbart för att det var en sån frihet att styra berättelsen i den riktning jag ville, och för att det krävs så lite för att ge den liv. Inga scenografier eller ljusriggar, bara mina idéer och ett dokument. Läskigt för att det inte finns något att skylla på. Om någon inte gillar det kan jag inte gömma mig bakom dramatikern, regissören eller ensemblen. Och det kändes nytt och ensamt. Desto mindre ensamt blev det när samarbetet med förlaget inleddes. Äntligen fick jag bolla texten fram och tillbaka med någon annan än mig själv. Det gav mig verkligen en knuff att ta det hela i mål.

Att jag valde att skriva för slukaråldern trodde jag till en början var en slump, men jag förstår nu att det beror på att jag själv upptäckte läsandet ordentligt i den åldern. Jag har under skrivandets gång återvänt till mina gamla favoritböcker från mellanstadiet och förstår i efterhand hur mycket de fortfarande inspirerar mig. Och även om jag är fotbollsintresserad nu, är det ingenting mot vad jag var i den åldern. Eftersom berättelsen kretsar kring fotboll kändes det helt rätt att låta huvudpersonerna var i åldern jag själv var när mycket i mitt liv handlade om den där runda bollen och lagkamrater.

Nu återstår bara att låta boken möta läsaren. Också det känns ovant. Jag är van att titta min publik i ögonen, att befinna mig i samma rum när berättelsen framförs. När jag själv läser uppskattar jag dock känslan av att vara själv med min upplevelse. Och det ska ungdomarna som läser min bok också få vara, själva med sin upplevelse. Jag lovar att de ska slippa applådera åt mig när de är klara. Och jag kommer inte behöva memorera hela boken utantill. Bara en sån sak!

Tankar och funderingar om hur man bemöter barn och ungdomar på ett sätt som stärker dem och ger dem förutsättningar att utveckla en god självkänsla har alltid funnits med mig i mitt arbete som lärare, skolledare och föräldra- och familjecoach. När jag sedan fick egna barn stärktes detta intresse än mer. I både mitt arbete och mitt föräldraskap har jag haft otaliga möjligheter att finslipa denna viktiga förmåga genom att prova, misslyckas, göra om, lära och utvecklas. Redan för 10 år sedan började jag funderar på att samla mina kunskaper i en bok för att kunna dela med mig av de erfarenheter jag gjort under årens lopp. När jag sedan för ett par år sedan bytte inriktning på mitt arbetsliv fick jag äntligen tid att ta itu med boken som funnits med där i bakhuvudet i så många år. Med utgångspunkt i mina bloggtexter och föreläsningar och med hjälp av två terminer på Jakobsbergs folkhögskolas skrivprojekt ”Berättande faktalitteratur” kunde jag börja arbeta på min efterlängtade bok.

Intresset för hur vi människor fungerar och hur vi väljer att leva våra liv, har funnits med mig ända sedan barndomen. Särskilt kopplat till hur vi både påverkas av och själva påverkar världen vi lever i. Jag har genom åren därför gått ett flertal utbildningar kopplat till denna nyfikenhet, bland annat som beteendevetare och holografisk kinesiolog. Parallellt med detta intresse har skrivandet funnits med mig som min ständiga följeslagare – det är mitt uttryckssätt. Därför utbildade jag mig även inom media och skrivande, vilket under min praktik på ”P3 Musikdokumentär” i Sveriges Radio fick mig att ”möta” John Lennon. Detta möte kom att bli avgörande för mig, eftersom han visade sig ha haft likadana tankar och funderingar som jag. Vilket fick mig att inse att vi människor genom historien går igenom samma saker, oavsett om vi är världskändisar eller ”vanliga” människor. Där både du och jag har valet att välja oss själva, om vi bara ser till att först ta reda på vilka vi faktiskt är.

Mitt namn är Åke Johansson, jag är uppvuxen i Stockholm och bosatt i Vallentuna. Till yrket är jag berggrundsgeolog med doktorsexamen från Stockholm Universitet. Sedan 1984 har jag varit anställd som forskare vid Naturhistoriska riksmuseet, där jag bestämt åldern på mineral och bergarter och sysslat med den svenska berggrundens bildning och utveckling. Vid sidan av detta har jag också sysslat med att sprida geologiska kunskaper till allmänheten, bl.a. genom att som Jourhavande geolog svara på frågor om geologi.

Även om jag nu är pensionär har jag en fot kvar i forskarvärlden, och har i flera års tid varit inblandad i arbetet med en populärvetenskap bok om Sveriges geologi. I väntan på att den någon gång kommer ut har jag i stället skrivit en barnbok med illustrationer av Linda Wallin som handlar om hur världen fick färg i stället för att vara svartvit som på gamla foton och filmer. Så det får bli min debutbok. Perfekt för 6-9-åringar och 69-åringar som jag själv.