fbpx

Rookie 11 med Camilla Sten: ”Jag kommer aldrig att sluta skriva böcker”

Författaren Camilla Sten i en lång intervju i Rookie 11. Foto: Kajsa Göransson

Redan som femåring bestämde sig Camilla Sten för vad hon skulle bli. Författare. Att mamma Viveca Sten hann före med några år bidrog med värdefulla lärdomar om hur branschen fungerar.

– Jag hade redan en inblick i förlagsvärlden, vilket accelererade min författarkarriär, säger Camilla.

Några av 26-åriga Camilla Stens tidigaste minnen är från högläsningen. Bara några år gammal började hon memorera de böcker mamma Viveca läste för henne och Camilla drog sig inte för att rätta eventuella felläsningar. Hon började tidigt hitta på egna små sagor som hon berättade för sin lillebror, och redan i femårsåldern bestämde hon sig för att hon skulle bli författare.

ANNONS

– Jag var väldigt liten när jag valde yrkesbana, det var långt innan jag förstod vad det innebar att vara författare, säger hon.

Även om drömmen alltid fanns där under uppväxten minns Camilla en viss episod som fick henne att ta tag i att förverkliga sin dröm. Det var på högstadiet, under en biologilektion.

– Jag hatade verkligen det ämnet och fick plugga hårt just eftersom jag tyckte det var så otroligt tråkigt. Men så en dag, några veckor innan ett prov, sa läraren: ”Det kommer vara ett tufft prov, men pluggar ni en halvtimme varje dag så kommer ni att klara det.”

Det där rotade sig hos Camilla. Biologin var inte så viktig för henne, men hur var det med författardrömmen? Vad skulle hända om hon applicerade samma metod på sitt skrivande? En sida om dagen, varje dag i ett år skulle bli 365 sidor. En bok.

– Så jag gick hem och började skriva. Jag lovade mig själv att skriva en sida om dagen det kommande året, och det gjorde jag också, säger Camilla som fortfarande är imponerad av sin bedrift eftersom hon beskriver sig själv som ”en väldigt lat person”.

– Jag lät det inte bli några undantag, för då skulle jag ge upp. Det var i princip det enda jag tänkte på det året.

I slutänden hade hon skrivit strax över 365 sidor, som hon visade för sin mamma. Den nyligen debuterade deckarförfattaren Viveca Sten tog sin dotters manus på stort allvar, läste och gav feedback.

ANNONS

– Jag är otroligt tacksam för det, säger Camilla. Det betydde jättemycket för mig, att bli tagen på allvar. När jag sedan fick hennes feedback och hon inte tyckte att allt var fantastiskt blev jag såklart rasande, jag var inte särskilt bra på att ta kritik …

Men skam den som ger sig, tänkte tonåriga Camilla, och fortsatte skriva. Inte alltid en sida om dagen, men skrivandet hade blivit en vana. Hon omarbetade sin bok och bad sin mamma att ge den till sitt förlag.

– De refuserade såklart, men jag fick ett fantastiskt refuseringsbrev där de skrev att de hoppades att jag skulle fortsätta skriva. Jag var så otroligt stolt över att ett riktigt förlag trodde på mig.

I gymnasiet blev det inte så mycket skrivet på grund av tidsbrist, och efter studenten insåg Camilla att hon borde ha en backup, om hon inte skulle slå igenom som författare. Hon började läsa till jurist, men det passade henne inte så hon hoppade av. Psykologprogrammet tilltalade henne mer, och mellan utbildningarna uppstod ett oplanerat sabbatshalvår. Sex månader då hon inte hade något särskilt att göra. Det var ett gyllene tillfälle.

– Nu skulle jag skriva! Jag drog utomlands till släktingar på Barbados och flyttade in i ett gammalt plantagehus i djungeln. Jag vet inte var jag hade varit utan den perioden, säger Camilla.

Boktuggs nyhetsbrev
Håll dig uppdaterad om de senaste trenderna. Vi tar dig med bakom kulisserna i bokbranschen. Kostnadsfritt.
Vi delar aldrig din epostadress med tredjepart. Avsluta när du vill.

Det låter som en bisarr saga, men det är fullt allvar. Hon berättar om den märkliga men kreativa miljö hon vistades i, där släktingarna sysslade med Reikkihealing och konst. Vissa surrealistiska saker hände där, som den gången en apa tog sig in i hennes rum och raderade några sidor ur hennes manus …

Två författare i familjen

De flesta av oss vet vem Viveca Sten är och har läst eller hört talas om hennes Sandhamnsdeckare. Vivecas första bok kom ut när Camilla var tonåring, då dottern för länge sedan hade bestämt sig för att bli författare.

– Jag visste redan då att det skulle komma att påverka mig, men jag hade lång tid på mig att lära mig hantera det. Att ha en författare i familjen var en bra skola i författarskap, att förstå arbetet och branschen. Det ledde till att jag visste hur det hela fungerade när det så småningom blev min tur, säger Camilla och berättar att hon tjatade på sin mamma att få följa med på alla förlagsfester och middagar.

När det blev dags för Camilla att återigen skicka in ett manus till förlagen var hon noga med att beslutet inte skulle påverkas av vem hennes mamma var. Hon valde därför att skicka in sitt manus under pseudonym.

– Mamma trodde på manuset och jag vet att hon menar det hon säger. Jag hade arbetat hårt och kände mig redo, så jag skickade in till fem olika förlag. Tack vare att jag i princip hade vuxit upp i förlagsbranschen visste jag vilka förlag som skulle kunna vara intresserade. Fyra av fem refuserade.

Förlaget som tackade ja var Ordfront. Det var också det förlag Camilla hade trott mest på. Manuset var en dystopi med skarp samhällskritik, vilket passade in i Ordfronts utgivning.

– Jag vaknade en dag till ett sms från Ordfront. Då hade jag legat sjuk i influensa i flera dagar så det första jag gjorde var att springa in i badrummet och kräkas, minns Camilla.

Hon berättar om det första nervösa mötet med förlaget då hon skulle försöka upprätthålla sin pseudonym.

– Jag var otroligt nervös och fick nästan kalla fötter på tunnelbanan på väg dit. Trots att jag hade övat på att presentera mig under ett annat namn sa jag till slut ”Camilla” när jag hälsade på någon.

I slutet av mötet berättade hon vem hon var, och förlaget medgav att de hade gissat att namnet var en pseudonym. Samtidigt lovade de att de inte skulle ge ut en bok som de inte trodde på, oavsett vem författaren var.

År 2015 släpptes Camillas debut, En annan gryning, under hennes riktiga namn. Sedan dess har hon experimenterat med många olika genrer, allt från fantasy till relationsromaner. Än så länge har hon inte skrivit några deckare som sin mor, men det är inte helt omöjligt att det kommer hända.

– Det är kul att experimentera med form och genre, jag kan knappt tro att jag har fått chansen. Det är ett otroligt privilegium att skriva på heltid! Min dröm slog in ungefär tio år innan jag trodde att den skulle slå in.

Psykologi och skräck – två kära vänner

Det intensiva arbetet med att skriva och redigera blev till slut för mycket att hantera parallellt med psykologstudierna.

– Jag ville verkligen ta psykologexamen, det är en helt fantastisk författarutbildning där man lär sig så mycket om människor och om hur folk reagerar. Studierna har gjort mig mycket bättre på att skildra karaktärer inifrån. Men till slut var jag tvungen att välja. Och valet föll självklart på min enda stora kärlek, skrivandet.

Människors psyke är det som driver Camilla i allt skrivande. Hon beskriver det som att hon får en massa nya kompisar när hon jobbar med en bok, och när boken är färdig blir hon alltid ledsen för att hon inte får umgås med dem längre.

– Jag lär känna mina karaktärer efterhand vilket känns som en upptäcktsresa. Och jag bryr mig alltid så mycket om dem.

På frågan om det finns några särskilda författare som har inspirerat henne tvekar hon inte en sekund:

– Stephen King. Han inspirerade mig att skriva min första bok när jag var 14, säger hon och tillägger skämtsamt att det är lika mycket Kings som biologilärarens förtjänst att hon är där hon är idag.

Vi pratar om att skräckgenren äntligen har fått en renässans, och allt mindre betraktas som skräplitteratur.

– Det har blivit en genre som förtjänar uppmärksamhet och vinner priser. Skräck är ett så underskattat medium! Att nedvärdera den genren är bisarrt när det är en av de mest effektiva vägarna att förmedla tankar och idéer. Rädsla är en av våra starkaste känslor.

Hon menar att skräck och komedi är det svåraste att skapa eftersom man inte kan fejka sig till skratt eller rädsla. Det krävs hårt arbete innan man lyckas.

– Du kommer inte skrämma läsaren om du inte gör dig förtjänt av det.

”Jag tyckte att hon hade förstört allt”

Tillsammans med sin mamma Viveca har Camilla skrivit barnbokstrilogin Havsfolket. De båda jobbar på väldigt olika vis: medan Viveca gör mycket research, skriver synopsis och börjar varje bok med ett koncept sätter sig Camilla ner och skriver boken från början till slut utan att ha en särskild plan.

– Det är det enda sättet jag kan jobba. Men det kan vara frustrerande ibland, jag var till exempel två tredjedelar igenom mitt pågående skrivprojekt när jag insåg hur det skulle sluta.

Samarbetet mellan mor och dotter inleddes strax efter att Camillas debutbok hade blivit antagen. Till en början gick det knackigt.

– Mamma var väldigt orolig i början att samarbetet kunde förstöra vår relation. Vi var väldigt försiktiga och ville inte trampa varandra på tårna. Då är det också svårt att få till något som blir bra, berättar Camilla och fortsätter:

– Vi skrev först utkast till ungdomsdeckare, men det blev riktigt dåligt. Som Fem-böckerna fast sämre och utan hunden … det var total katastrof. Men det berodde nog på att vi inte ville göra varandra ledsna.

Det dröjde ett tag innan de till slut började utmana varandra. Så en dag i slutet av september när de gick runt bland montrarna på Bokmässan fick Camilla en blixtidé:

– Jag är väl den som är mest dramatiskt lagd av oss, så jag stannade mamma mitt i steget och sa: ”Vi ska skriva en fantasyserie i skärgården, lite för blodig!” Det tog mig tre-fyra veckor att övertala henne, men sedan var hon med på tåget.

När rätt idé väl var kläckt föll allt på plats. De skrev ett löst synopsis och Camilla fick uppdraget att skriva det första utkastet. Därefter tog Viveca över och gjorde en första redigering.

– Hon var väldigt entusiastisk, säger Camilla. Jag var på semester i Thailand som en klassisk millennial, och hon skickade manuset till mig strax innan hemresan så att jag kunde gå igenom det på planet. Efter några minuter räckte min granne över en näsduk, för jag grät hysteriskt … jag tyckte att hon hade förstört allt. Jag hade aldrig blivit redigerad på det viset och det var en helt ny upplevelse.

Men efter den första traumatiska inledningen har samarbetet fungerat smidigt och Camilla insåg att de flesta ändringarna var ganska bra, till och med väldigt bra. Några nämnvärda konflikter har författarduon inte haft.

– Vi grälade så våldsamt när jag var tonåring, så på något sätt har vi redan klarat av det där. Antingen återhämtar sig aldrig relationen efter att man har bråkat i tre-fyra år, eller så blir man immun. För oss gäller det senare.

Finns det något särskilt du har lärt dig av samarbetet med Viveca?
– Kill your darlings. Mamma är väldigt effektiv i sitt berättande och har stenkoll på dramaturgin. Hon är duktig på att säga ”jag tyckte om att skriva det här men det bidrar inte”, och det har jag behövt lära mig. Kort sagt har hon lärt mig att vara lite mer osentimental kring min egen text.

Böckerna om Havsfolket är fantasy, vilket var en ny genre för båda författarna. Att skriva, vill säga.

– Harry Potter var en av våra stora gemensamma läsupplevelser, och jag har varit besatt av Cirkeln. Så det var en genre som kändes naturlig för oss båda. Magi är något som kan gestaltas väldigt verkligt och bli ett konkret hot, säger Camilla.

Viveca och Camilla Sten. Foto: Thron Ullberg

Egentligen skiljer sig deras författarröster mycket åt, men när de skriver tillsammans uppstår en helt egen röst. Camilla beskriver serien om Havsfolket som böcker skrivna för de tolvåringar hon och Viveca själva var en gång. Och de läsare som oftast hör av sig med hälsningar och frågor är faktiskt tolvåriga tjejer.

– Tolv är en ålder som stannar kvar inom oss, en sorts universell ålder.

Utlandssuccé med ny roman

Våren 2019 släpptes Camilla Stens senaste roman Staden, en rysare som utspelar sig i en gammal gruvstad vars hela befolkning spårlöst försvann för sextio år sedan. Redan före utgivning var den såld till 15 länder. Som om inte det vore nog är även filmrättigheterna sålda till Nordisk Film.

– Det var helt sjukt. Jag satt länge och väntade på att alla skulle ångra sig … Känslan av surrealism jag drabbades av när min agent ringde mig om första dealen med HarperCollins i Tyskland har inte släppt än.

Om det här kommer att bli det ”stora genombrottet” vågar hon förståeligt nog inte spekulera i. Men hon är beredd på att stiga ut i rampljuset.

– För ett tag sedan fick jag frågan om jag vill bli känd. I det här yrket är det oundvikligt om man vill lyckas. Så ja, jag vill bli precis så känd som behövs för att optimera min försäljning. Samtidigt har jag enorm respekt för de riktiga kändisförfattarna.

Framträdanden är hon van vid, hon gillar att stå på scen och håller en hel del föredrag och workshops. Dessutom har hon tävlat i poetry slam.

– Jag är väl helt okej på scen, men inte så bra på poesi, säger Camilla med ett skratt.

Framöver är flera nya projekt i görningen. Hon har skrivit ett avtal med Rabén & Sjögren för en ungdomstrilogi vars första bok ska komma ut under 2020.

– Sedan jobbar jag på en ny skräckroman som redan är såld till USA. Och vi diskuterar om vi ska göra en fjärde bok om Havsfolket. Faktum är att jag vet vad jag ska göra varje år fram till 2022, säger hon nöjt.

Idéer verkar inte Camilla Sten lida brist på. Och motivation har hon så det räcker långa vägar, det kan vem som helst konstatera efter att ha läst denna intervju.

– Jag kommer aldrig att sluta skriva böcker. Även om ingen vill ge ut det jag gör kommer jag fortsätta skriva resten av livet.

Alla Camilla Stens böcker:

En annan gryning (2015), Ordfront
Djupgraven (2016, med Viveca Sten), Bonnier Carlsen
Sjörök (2017, med Viveca Sten), Bonnier Carlsen
Mareld (2018, med Viveca Sten), Bonnier Carlsen
Långhelgen (2018, med Viveca Sten), LL-förlaget
Återträffen (2018, med Viveca Sten), Bonnier Bookery
Staden (2019), Norstedts



❤ Tack för att du kom hit och läste …
… det gör oss stolta och glada. Som du märkte slapp du betalvägg. Ett val vi gjort, eftersom vi genuint älskar litteraturen och vill sprida våra artiklar till alla bokälskare. Är du trogen boktuggare och gillar det vi gör – stötta gärna den hårdast arbetande lilla redaktionen i landet. Varje bidrag vi får från läsare som dig, litet eller stort, gör att vi kan fortsätta ta med er bakom kulisserna i bokbranschen. Stöd Boktugg från 35 kr/mån eller 250 kr/år. Det tar bara en minut. Tack.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email
Dela på print
Anna von Friesen

Anna von Friesen

Anna von Friesen frilansar som journalist, redaktör, korrekturläsare och med andra redaktionella tjänster.

anna.von.friesen@boktugg.se

Stäng meny