Att lämna ifrån sig en text är att få syn på den genom någon annans blick. Men vilken respons hjälper egentligen en text framåt? Skrivpedagogen och författaren Therése Granwald om att lyssna, stå ut med motstånd – och våga låta skrivandet skava.
När Therése Granwald och Malin Isaksson skrev ”Det kreativa textsamtalet” utgick de från något de båda länge hade saknat. Responsgrupper är en självklar del av många skrivutbildningar, men lite har skrivits om själva textsamtalet.
Ändå är responsen ofta det som deltagarna lyfter fram som mest värdefullt efter en skrivutbildning. Men vad är egentligen bra respons?
Therése Granwald sammanfattar den med ”subjektiv men icke-värderande”. En läsare reagerar på texten utifrån sina erfarenheter, sin smak och sina förväntningar. Poängen är att inte förvandla den reaktionen till ett facit.
– Det finns inga objektiva sanningar om en text.
Att bara säga ”det här var bra” hjälper inte skribenten. Om en scen kändes spännande, vad skapade spänningen? Om något berörde, var i texten uppstod känslan?
Författaren får tillgång till något som annars är svårt att se: hur texten faktiskt landar hos en läsare.
Bli en fluga på väggen
En viktig regel i de textsamtal Granwald leder är att skribenten till en början sitter tyst medan de andra pratar. Det kan kännas märkligt, rentav plågsamt, när någon missförstår det som författaren själv tycker är självklart. Impulsen att förklara ligger nära till hands.
Men om skribenten börjar berätta hur en scen var tänkt eller avslöjar att en oklarhet reds ut i kapitel fem förändras samtalet. Gruppen börjar läsa genom författarens förklaringar istället för utifrån texten.
När boken väl når sina läsare finns den möjligheten inte.
– Då kan inte du sitta där på läsarens axel och prata hela tiden.
Granwald beskriver textsamtalet som en möjlighet att tjuvlyssna på en bokcirkel om den egna texten. Skribenten blir ”en fluga på väggen”.
