Under största delen av mitt liv har jag levt med posttraumatisk stress efter ett trauma som var så svårt att jag var tvungen att glömma det. Livet var en kamp. Jag tänkte och kände för mycket och dömde mig själv hårt. Jag levde inte mitt liv utan ett låtsasliv. Ett liv som skulle vara på ett visst sätt och som andras liv.
2008 kom en liten person till mig som fick mig att börja se mig själv tydligare. Att föda ett barn skakade om mig. Jag kunde inte tåla mitt eget explosiva beteende då det gick ut över mitt barn. En förändring blev nödvändig. Länge sökte jag vägar till läkning och brottades med mitt inre som jag inte förstod. Eftersom jag inte mindes något av det värsta som har hänt mig famlade jag i tomma intet efter svar till varför jag inte kunde behärska mig. Ändå blev allt långsamt bättre. Jag tillät mig att känna det jag kände och till slut kom minnena tillbaka. Med dem kom också förståelsen och jag mjuknade.
Efter det blev livet lite lättare. Med tiden kunde jag urskilja den lögn jag hade levt i. Jag hade anpassat mig och försökt leva ett liv som jag trodde var det jag ville leva. Förskolans värld, som jag arbetade i, var dock för tuff för mitt redan så stressade nervsystem. Till slut gav jag upp. Jag kunde inte gå tillbaka, men vad skulle jag göra? Det var ungefär där jag mötte Calle och fick uppleva en ny sorts kärlek, en sådan som inte ger upp.
Calle hade som barn en dröm om att bli författare. Jag kände igen den drömmen långt in bland allt det jag hade förträngt. En bokidé han hade handlade om livet och döden och om att hantera känslor och tankar med hjälp av drakar. Vi började spåna tillsammans och skissade upp en plan för en bok. Jag började skriva och kunde inte sluta. Texten flödade lätt. Det som kom var till stor hjälp för både mig och Calle, och boken som växte fram gav oss vägledning samt utmaningen att landa in i stillheten och friden för att mötas där.
I tryggheten som hade infunnit sig i vår relation vecklades allt som fanns inom oss upp. Det vi har upplevt med boken som vägledare är magiskt. Vi inser båda att den enda vägen vi kan gå är den mot inre frid. Alla svar finns inom oss eftersom vi är ett med källan. Äntligen kan jag vila inom mig i stället för att fly från det jag upplever eller kämpa mot det. Den kropp som har varit plågad så länge mjuknar. Det är inte längre lilla jag som kontrollerar och försöker. Jag väljer att leva i tillit till att jag är hållen och vägledd av någonting som är större än jag kan förstå. Livet flödar med lätthet och öppnar sig som kronbladen på en ros. Ibland dyker gamla beteenden upp, men jag ser i medvetenhetens ljus, omfamnar, och släpper. Jag mjuknar och djupnar in i kroppen och hjärtat om och om igen. Här och nu.
Levande i dödens omfamning
- Förlag: Förlagshuset Siljans Måsar AB
- Utgiven: 2023-06-06
När Katja plötsligt förlorar sin älskade mormor, ”Momo” står hon ensam med känslor som vill spränga sönder henne. Utan vänner, med en mamma som inte vill ha henne och en pappa som hon aldrig har träffat möter hon tillvaron. Läs mer »
