De senaste årens uppsving för arbetarlitteraturen håller i sig. En rad nya böcker skildrar en samtida maktlöshet: inför stressen, osäkerheten och slitet. Allt fler berättar också om klassresor nedåt.

”Sluta använda hemtjänströsten.” Det får huvudpersonen i Linn Spross bok ”Vård, skola, omsorg” höra när hon kompenserar brist på rutiner som hemtjänstbiträde med ett käckt tonfall. Boken är på många vis typisk för en ny våg av arbetarskildringar: den skildrar vardagen inom ett traditionellt kvinnoarbete, och huvudpersonens klasstillhörighet är inte tydlig, hon är både akademiker och arbetare.

De senaste åren har undersköterskor, snabbmatspersonal, cykelbud och städare börjat befolka litteraturen i en allt högre utsträckning. I ”Arbetarlitteraturens återkomst” som kom förra året spårar journalisten och författaren Rasmus Landström skiftet till tiden runt 2010, då bland annat ”Kallskänken” av Jenny Wrangborg, ”Svinalängorna” av Susanna Alakoski och ”Mig äger ingen” av Åsa Linderborg kom.

– Sedan small det till med Kristian Lundbergs ”Yarden”, för den handlade om en nedåtvänd klassresa. Proletariseringen, som man sade förr, av kulturarbetaren Kristian Lundberg och hur han tvingades svabba bilar i Malmös hamn, säger Rasmus Landström.

Ingen framtidstro

Sveriges ovanligt livaktiga arbetarlitteratur växte fram hand i hand med en växande arbetarrörelse och man brukar nämna ett tydligt genombrott 1933, då Ivar Lo publicerade ”God natt jord”, Moa Martinson ”Kvinnor och äppelträd” och Jan Fridegård ”En natt i juli”. Något gemensamt kunde skönjas i arbetarromanerna.

– Det finns en geist och en anda i den tidens arbetarlitteratur, som att man lämnade något bakom sig. Man kan se folkhemmet vid horisonten, säger Rasmus Landström.

Han poängterar att även om arbetarlitteraturen har varit partipolitiskt obunden har den varit beroende av folkhemsprojektet och bygget av välfärdsstaten.

Men nu finns inte samma moderniseringsrörelse och litteraturen har blivit mer spridd. Den har också blivit mörkare – framtidstron som präglade förra seklet är borta. Det syns hos författare som Henrik Bromander, där klassmedvetandet har försvunnit och det inte finns någon arbetarrörelse att söka sig till längre, menar Landström.

– Fascismen ersätter socialismen i många av hans böcker.

Kvinnorna i centrum

De senaste årens arbetarlitteratur skrivs också allt oftare av kvinnor, som Elise Karlssons skildring av kontorsarbete och Wanda Bendjellouls berättelse inifrån en snabbmatskedja. Det kvinnliga arbetet har hamnat i centrum på ett sätt som det aldrig har varit i den klassiska arbetarlitteraturen, enligt Rasmus Landström.

Böckerna handlar ofta om mammors dubbelarbete i arbetsliv och hem. Man ser det i historiskt tillbakablickande romaner, som Kristina Sandbergs boksvit om hemmafrun Maj och i Susanna Alakoskis nya roman ”Londonflickan”, den andra delen i hennes svit om kvinnors liv under 1900-talet.

Nya är också skildringarna av prekariatet, den osäkra klassen. Rasmus Landström pekar på att klassklyftorna i Sverige har djupnat och att även stora delar av medelklassen har fått det tuffare. Flera författare skriver nu om nedåtgående klassresor, som Linn Spross, och Anders Teglund i boken ”Cykelbudet”.

Anders Teglund är förläggare och musiker som fick en hård ekonomisk smäll när coronapandemin ödelade kulturvärlden. Han började då att extraarbeta som cykelbud för Foodora, och insåg att han höll på att skriva en arbetarskildring.

– Det handlar om gigarbete och cykelbudsjobb och frilansande kulturjobb i en slags växelverkan. Jag vill få fram en kroppsnära skildring av de jobben.

Ny arbetsmarknad

För Anders Teglund som är cykelentusiast innebar arbetet på många sätt en glädje – det gav honom lite pengar och framför allt en sysselsättning när allt hade rasat. Samtidigt blev han tvungen att förhålla sig till den nya lågstatusrollen i Foodarabudens rosa dräkt.

– ”Ska jag gå omkring klädd som en rosa förlorare”, tänkte jag, och sedan insåg jag att det är ingen som ser att det är jag.

Arbetarna är osynliggjorda vilket också gör att många kan tänka ”det är inte mitt egentliga jag som är där”, säger Anders Teglund. Det blir ett hinder för en facklig kamp. Samma tema syns i en bok som ”Jag ska egentligen inte jobba här” av Sara Beicher: där finns en klasskänsla, men inget klassmedvetande, menar Rasmus Landström.

Själv har Anders Teglund funderat på hur den moderna arbetarlitteraturen förhåller sig till en ny arbetsmarknad, där entreprenörer kan vara ekonomiskt utsatta kulturarbetare snarare än företagsägare, medan prekariatet i ”samhällets spricka” liknar honom själv.

– Jag tänkte ”nu kommer jag som privilegierad akademiker och gästar bland de samhällsmedborgare som är lägst i rang”. Men i princip alla har samma blick som jag: de upplever jobbet likadant, känner skam och ser klasstrukturerna, de flesta är dessutom högutbildade.

Text: Elin Swedenmark/TT