ANNONS

Ny bok av Mara Lee – uppmanar till ”radikalt medkännande”

Hur kan språket och berättelserna befästa dem vi antas vara? Det är den underliggande frågan i Mara Lees nya bok "Främlingsfigurer". Pressbild: Märta Thisner.

Rasismen utövas inte bara ute i samhället – den äter sig in i våra drömmar, begär och litterära texter. Det framhåller poeten och författaren Mara Lee vars nya bok Främlingsfigurer handlar om den makt som utövas genom språket.

Länge har Mara Lee haft som regel att slå av tv:n när hon tittat på en film eller tv-serie där våldets första offer har varit en brun, svart eller asiatisk kvinna.

– Jag försöker att inte reagera på allt, då går man ju sönder. Och du anar inte hur många filmer och tv-serier som jag missat och inte kunnat kolla på på grund av det slentrianmässiga våldet. Nu tittar jag inte så mycket längre.

Som professor på Konstfack – vilket hon också är – har hon följt konstkollektivet Brown Islands arbete mot snedrekryteringen och strukturell rasism på konstskolor. Det är viktiga frågor som studenterna måste ha möjlighet att diskutera, framhåller hon. Om den pågående debatten kring ”Vita havet”, namnet på skolans utställningssal, säger hon följande:

ANNONS

– Jag tycker att den kan få heta Vita havet, det har jag inga problem med. Men jag tycker också att det måste få diskuteras.

Hennes bok handlar dock om litteratur. Om språk är liktydigt med makt, hur fördelas då den makten? Hur kan språket och berättelserna befästa dem vi antas vara? Ungefär så lyder den underliggande frågeställningen i den granskning som Mara Lee har gjort.

– Det är viktigt att man vill något, att det också finns något bejakande. Om jag inte hade hyst en så stor kärlek till det litterära hade jag nog aldrig fått syn på de här sakerna, det är när man börjar granska det lite noggrannare som saker och ting blir synliga.

Skånsk skräcknovell

I Främlingsfigurer ger hon texter som vetter åt det vetenskapliga en skönlitterär inramning. Mara Lee har ”rotat runt” i klassiker som ”Frankensteins monster” och ”Den gudomliga komedin” men också skrivit egen poesi och en skräcknovell från en skånsk småstad.

ANNONS

De inledande kapitlen ägnas åt skildringar av rasism på tåg och flygplan hämtade från amerikansk skönlitteratur. Just kollektivtrafiken framstår som en vanlig spelplats för rasism – människor konfronteras utan att ha valt varandra – konstaterar Mara Lee som speglar de skönlitterära exemplen i en poetiskt saklig framställning av 40 rasistiska påhopp på svenska bussar, t-banor, spårvagnar och tåg. Alla är hämtade ur svensk press bara de senaste åren.

– Världen förändras bokstavligen om vi väljer att lägga märke till en vanlig buss utifrån ett sådant perspektiv. Rummen förändras och det är sådant som jag är intresserad av. Det handlar om verkligt radikalt medkännande, att erkänna att ”en buss” kan vara förenad också med rädsla.

Fornnordiska ”blåmän”

De främlingsfigurer hon frilägger opererar på olika nivåer. I de fornnordiska sagorna, hennes egen kulturhistoriska hemvist, hittar hon ”blåmän” som beskrivs som farliga. Afrika är ”Blåland” och människor med mörka drag förknippas överlag med trälar och fulhet.

– Det är inte så ofta man ser så här nordiska och skandinaviska gestaltningar där det finns någon som ser ut som jag, och det är också därför som jag tar upp hur de ser ut i den här historien. De är inte så roliga, men de finns där.

Hon studerar också Virginia Woolfs essä ”Att strosa omkring på gatorna”. Den hyllade författaren går på en nattlig vandring bland ”de puckelryggiga, de snedvridna och de deformerade”. Inte heller Woolfs inlevelse omfattar alla delar av mänskligheten.

Hon försöker inte ens simulera respekt för de utsatta, konstaterar Mara Lee.

– Man kan läsa henne med kritiska ögon och tycka att hon är fantastisk också. Det är det som jag vill komma åt, saker kan vara på många olika sätt samtidigt.

Kärlek i stället för hat

Hat är den känsla som oftast förknippas med rasism. Mara Lee smittades själv av sitt ämne. Men i sin ”Främlingsfigurer” försöker hon i stället vända på perspektivet och frågar sig om rasism kan lära oss något om kärlek?

Ett av exemplen är den amerikanska författaren Mary Gaitskills roman ”The Mare” från 2015 om en vit barnlös medelklasskvinna i 50-årsåldern, Ginger, som tar sig ett fosterbarn, en svart och utåtagerande flicka från enkla omständigheter. Men trots all godhet och välvilja visar Ginger samtidigt prov på en egoistisk oförståelse som är färgad av rasism.

– Jag har otroligt mycket mer gemensamt med huvudpersonen än vad jag har med fosterbarnet. Jag är också en medelålders barnlös kvinna som jobbar konstnärligt, jag ville skriva utifrån en position där det inte blev för lätt för mig och där jag skulle tvingas hysa medlidande och sympati inte bara för den som uppenbarligen är mest utsatt, barnet, utan också för de andra.

– Jag tycker det är viktigt att rannsaka sig själv.

Text: Erika Josefsson/TT

Fakta: Mara Lee

Född: 1972 i Sydkorea, uppvuxen i Osby, Skåne.

Bor: I Stockholm.

Sysselsättning: Författare, poet och översättare, men också professor i konst med inriktning på konstteori och konsthistoria. Skrev sin avhandling i Litterär gestaltning vid Göteborgs universitet. Har bland annat översatt den kanadensiska poeten Anne Carson.

Böcker i urval: Debuterade som poet 2000 med ”Kom” och som romanförfattare 2007 med ”Ladies”. För diktsamlingen Kärleken och hatet 2018 fick hon Gerard Bonniers lyrikpris.

Framtidsplaner: ”Vara mindre i Stockholm.”

Just läst: Vanessa Springoras ”Samtycket”.

Mara Lee om …

… att enligt amerikanskt mönster använda ordet ”ras”:
– Tidigare har jag använt det i mer vetenskapliga publikationer, när läsarna är klart införstådda med vilka källor som används och hur jag använder begreppet. Och jag har nog varit ganska inne på att vi måste använda det ordet, eftersom det blir svårt att peka på vissa strukturella problem annars, men i dag vet i fan. Jag är beredd att backa där – kanske. Amerikanerna kan benämna och diskutera, de har en vokabulär. Men har saker och ting blivit bättre? Det är tveksamt.

Tack för att du läste ända hit. Artikeln är inte riktigt slut. Men om du läser våra artiklar regelbundet får du gärna bli Supporter, stöd Boktugg med 1 kr/dag så kan vi fortsätta skriva om böcker och bokbranschen. Om du redan är Supporter, tack!

TT: Hur ser du på att du använder ”ras” i den här boken? Behövde du det?
– När jag började skriva den här boken kände jag att det var nödvändigt att jobba med det ordet, och nu när jag kommit ut på andra sidan är jag tveksam. Det är så en lärandeprocess ser ut. Förhoppningsvis lär vi oss något när vi gjort ett stort jobb.

Lär dig mer om bokbranschen!


Över 7000 personer prenumererar redan på Boktuggs nyhetsbrev. Två gånger i veckan får du koll på nya trender, nya förlag, spännande författarskap och böcker. Bäst allt - det är helt kostnadsfritt. Missa inte nästa stora grej. Anmäl dig nu!

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email
Dela på print
TT

TT

Om du frågar någon vem som är Sveriges mest trovärdiga nyhetsförmedlare är chansen stor att svaret blir "TT". Sedan 1921 har vi varit en oberoende aktör i Mediesverige med mottot snabbt, korrekt och trovärdigt. Vi gör andra bättre. Så presenterar sig TT på sin hemsida. Boktugg samarbetar med dem för att få tillgång till fler spännande nyheter och reportage än vi själva hinner med.

tt@boktugg.se

SPONSRAT INNEHÅLL