Don DeLillo om nya romanen: ”Jag föreställde mig tomma gator”

Don DeLillo fick en vision av tomma gator och människor instängda i hemmet. Kultförfattarens nya roman Tystnaden förebådar pandemins katastrofstämningar, men här undersöker han en värld där all teknik kollapsar.

”Cyberattacker, digitala intrång, biologiska stridsmedel. Mjältbrand, smittkoppor, patogena organismer.” Don DeLillos senaste roman innehåller långa kataloger av katastrofer – som om det vore ett destillat av hans tidigare böcker. I hela sin karriär har han varit en uttolkare av det amerikanska samhällets skuggsidor, och ofta beskriven som närapå klärvoajant. Även den nya boken, som han skrev färdigt före coronapandemin, förebådar världens undantagstillstånd.

– Jag tänkte inte i nutida termer så mycket, jag tänkte på framtiden. Och tanken på tomma gator är väldigt visuellt tilltalande för mig, säger en hes men vänlig DeLillo på telefon från sitt hem i New York, där han isolerar sig tillsammans med sin fru.

Den nya boken handlar om fem vänner som ska se en basebollmatch, när all teknik plötsligt slocknar. Deras katastrofkänslor påminde plötsligt om människors upplevelse av 2020, noterar DeLillo.

– Nu när vi har en världsomspännande pandemi tror jag att människor har känslan av att civilisationen är mer i fara än vad den har varit på ett tag. Det är väldigt märkliga tider för oss alla nu, säger han.

Skyr teknologin

Den ständigt Nobelpristippade författaren fick idén till boken när han flög från Paris till USA för ungefär tre år sedan, och stirrade på skärmen med information om höjd och temperatur. Tanken på en flygkrasch, bilden av tomma gator i New York – och så småningom också åsynen av Einsteins enorma verk om relativitetsteorin hemma på hans kontor smälte samman.

Redan i Vitt brus på 80-talet förutspådde DeLillo hur kapitalism och teknologi skulle bli mer avgörande för den mänskliga existensen än andlighet och människors drömmar.

– Som de flesta beundrar jag teknologiska framsteg, men jag tror att teknologin också orsakar ett slags oro i människor, även när den fungerar väl blir många beroende och kan inte leva utan den. Jag har tänkt väldigt länge på det här, och det oroar mig.

När tekniken i boken slocknar börjar läraren Martin tvångsmässigt att lägga ut texten, om kvantfysik och Einstein. Enligt relativitetsteorin inträffar händelser aldrig exakt samtidigt, och när teknologin inte kopplar oss samman i ett gemensamt nu hänvisas vi alltså till våra egna individuella världar.

TT: I boken säger Martin ”världen är allt, individen inget”. Har pandemin och klimathotet gjort att vi närmar oss en sådan inställning?
– Jag vet inte, men jag tror att på grund av viruset och att folk tillbringar mer tid ensamma kan de börja känna sig överväldigade av något bortom dem själva. Men stärker eller försvagar det individen? Det är en filosofisk fråga. Svaret är kanske att det förminskar individualitet till en viss grad, att inte kunna interagera med andra.

Det visuella viktigt

Själv störs Don DeLillo däremot inte av tillvaron hemma. När han inte kan gå på museer tillbringar han mycket tid med att titta ut genom det stora fönstret i sitt kontor, berättar han, som en illustration av hur viktigt det visuella är för honom.

– I norr finns en stor vit byggnad. Jag kan inte se in i fönstren, men är väldigt intresserad av mönstren som de bildar. Det är som en abstrakt målning från 1960- eller 70-talet, säger han med ett hjärtligt skratt, och berättar att han annars tittar rakt fram på två abstrakta svarta målningar och en väggskulptur av Louise Nevelson.

Ofta börjar han skriva sina böcker just utifrån en bild. När han skrev ”The names” i slutet av 80-talet gick han steget längre, och började begränsa sig till enbart ett stycke per sida. Så arbetar han fortfarande på den skrivmaskin av märket Olympia som han med viss triumf i rösten berättar att han köpte begagnad för 45 år sedan.

– Det tillåter mig att se bokstäverna på pappret noga, och att göra visuella kopplingar. Så ögonen såväl som hjärnan blir helt involverade i vad jag försöker göra.

Lättad efter valet

Drivkraften bakom DeLillos litterära projekt, att vara Amerikas uttolkare, spårar han till uppväxten i de italienska kvarteren i Bronx. Världen utanför den miljön var ett annat universum, som han långsamt erövrade – och dit hans minnen nu letar sig allt oftare.

Någon djupare förståelse av USA gör han dock inte anspråk på att ha skrivit sig fram till. Men DeLillo skrattar åt ironin i att han författade Tystnaden medan kaoset brakade lös i landets huvudstad.

– Efter valet känner jag mig ändå uppmuntrad, förstås, men mycket måste fortfarande hända. Mina vänner och jag har pratat om ett slags medeltida anarki – och så hände det, med belägringen av Kapitolium. Där var det, medeltiden. Nu har det lugnat sig. Vi vet inte om det kommer att fortsätta vara lugnt, och om Trump kommer att försvinna. Hans följare är fortfarande väldigt aktiva och högröstade.

Text: Elin Swedenmark/TT

Ny bok av Don DeLillo

Tystnaden

av DeLillo, Don

• Förlag: Albert Bonniers Förlag
• Format: Inbunden
• Språk: Svenska
• Utgiven: 2021-01-26
• ISBN: 9789100187187

Köp på AdlibrisKöp på BokusKöp på BookOutlet

Handla böcker där du är – hitta närmsta bokhandel

Fakta: Don DeLillo om:

… att hans böcker om katastrofer också handlar om att konfronteras med sig själv:
”Ja, och när man skriver fiktion blir det intensivare. Du försöker undfly dig själv för att gå in i andras hjärnor och hjärtan, påhittade personer, och det har effekten av en självmotsägelse: det stärker självet, för det förstorar författaren, i alla fall tillfälligt. Det skapar en existentiell intensitet, och det är inte alls jobbigt. Det finns ett inslag av nöje i det, och i den mening det ger att skapa något som inte fanns där förut.”

… tillvaron under corona:
”Jag har stannat hemma med min fru. Vi är okej. Vi har det bättre än de flesta. Vi beställer mat via internet och har vant oss vid det. Jag är inte äldre och klokare, bara äldre och långsammare. Det är okej för mig att bara stanna hemma, jag har inget emot det.”

… barndomsminnen från Bronx:
”Nu när jag blir äldre minns jag händelser och människor från barndomen mycket tydligare än sådant som har skett nyligen. Ju äldre jag blir desto djupare in i det förflutna tar mina minnen vägen. Jag har ett väldigt tydligt minne av uppväxten i Bronx. Jag pratar med min kusin på telefon och vi minns fantastiska saker som får oss att skratta, smeknamn och lekar vi lekte på gatorna. Det är ett stort nöje att arbeta sig tillbaka till de tidiga minnena.”

”Inga av mina vänner som jag växte upp med bor kvar i Bronx, men vi brukar träffas där flera gånger om året för att äta på restaurang och brukar ha en fantastiskt fin tid. Vi är alla i 80-årsåldern. Men på grund av pandemin har vi inte kunnat göra det på över ett år. Jag vet inte vad som ska hända, jag vet inte om jag någonsin kommer att träffa dem igen.”