ANNONS

Bokrecension: Mordet på kommendören av Haruki Murakami – den andra boken

Murakami. Fotograf: Murdos

I Murakamis alldeles egna värld är det mesta sig likt. Men lite blekare än vanligt. Och vår recensent erkänner sig för första gången lite trött på författarens fixeringar och tematik. Böckerna är bra, om än inte något av det bästa han skrivit.

Titel: Mordet på kommendören – andra boken
Författare: Haruki Murakami
Översättning: Vibeke Emond
Förlag: Norstedts

Den här artikeln är INTE låst.

Hjälp oss gärna att hålla Boktuggs nyhetsartiklar olåsta utan betalvägg. Bli en INSIDER från 96 öre per dag. Du kan också ge ett bidrag på 25 kr eller kanske 500 kr. Eller helt valfritt belopp. Vi tar även Swish

Författarna vi älskar, dem älskar vi för evigt. Åtminstone tror jag att det är så. Murakami har jag följt så länge jag kan minnas, och jag har haft hans böcker staplade i särskilda sektioner i min bokhylla där hemma. Jag började med Kafka på stranden, som knockade mig helt, och gick vidare med Fågeln som vrider upp världen. Tog dem sedan en och en. 

Och det finns så mycket att ta till sig i hans verk, som spinner trådar mellan vår värld och en annan värld vi inte ser något av i detta livet. Det vill säga, det flesta av oss gör det inte. För karaktärerna i en av Murakamis böcker är det annorlunda. De inträder långsamt i något annat, överförs från vår trista verklighet och står med ena foten i ett fyrverkeri av magisk realism, eller om man ska kalla det något annat. Författaren lyfter på skynket och på andra sidan är allting lite upp och ner. Katter kan prata, det regnar sniglar från himlen. 

ANNONS

Det är böcker, som inte liknar något annat. Som inte har något gemensamt med den övriga utgivningen vi möter här i Sverige. Ibland får jag känslan av att han bara skriver för sin egen skull och gör som han vill, något han säkert framhållit i en eller annan intervju. Tematiskt återvinner han de nämnda katterna, men också den angränsande dimensionen vi svävar tätt intill, och den sexuella spänningen mellan huvudkaraktärerna och unga kvinnor, i scener som ibland är på gränsen till det oskrivbara i västerländsk litteratur. 

Den återspelade tematiken till trots har jag inte riktigt tröttnat förrän nu, och då vill jag poängtera att jag bara tröttnar ytterst lite. De två böckerna i serien Mordet på kommendören är bra, på det där Murakami-sättet, men de får också utgöra en skiljelinje som jag tidigare inte lika tydligt sett. Han har pulsen, berättandet, spänningen och skönheten – men det universum han gjort till bara sitt eget har inte riktigt samma glans som det brukar ha och jag känner mig aningen matt ibland under läsningen. 

Karaktären är en ung man, strax över trettio. Han har lämnats av sin hustru. I sorg över detta lämnar han sitt hem och sätter sig i bilen. Resan fortsätter i månader, och tar honom till sist till den kände konstnärens hus, som han får hyra av dennes son. Han har själv tidigare haft en karriär som porträttmålare, något som han hinner sluta med och återuppta i de två böckerna. I den första boken hör han ljudet av en bjällra och hittar som en gammal gravkammare på baksidan av huset: en grop där man mediterat förr i tiden. På vinden i huset finns tavlan Mordet på kommendören, och det är via den som han upplöser verkligheten och ser gränserna upplösas mellan sig själv och drömvärlden, den andra dimensionen. Och i den här andra delen fortsätter Murakami måla upp sin långsamhet, och det kommer att handla om en konstnärs grepp om sitt verk, och den nästan oförklarliga källa han öser ur när han skapar något. 

Den unge mannen målar sina tavlor, känner ny kraft flöda och det övergivna verket av den tidigare mästaren Tomohiko Amad, Mordet på kommendören, blandas in i hans verklighet. De avmålade kommer till liv (eller?), och tavlan kräver något av den medelålders konstnären, verkar plötsligt sluka delar av hans egen värld. Metaforerna får en särskild roll. 

Men ja, Murakami tappar fart, måste nästan tröttna själv på hur han fixerar vid en ung flickas bröst om och om igen, om de nu ska växa till sig eller inte, och handlingen stannar nästan upp fullständigt. Den vackra långsamheten blir trög. Och omtagningarna tröttar ut, tematiken växer det mossa på, precis som de slentrianmässiga sexscenerna. Men jag skriver det med kärlek, antar jag, för han är min favoritförfattare. Det är bara att han skrivit två delar, som borde varit en enda, och där han kanske i vanlig ordning skulle låtit det mesta vara oförklarat och sett som genom ett skumt dimljus, en tidig morgon. Här rätar han inte ut alla frågetecken, men bra många fler än han brukar. 

ANNONS

Översättningen av Vibeke Emond är förstås både fin och välgjord. Men de mossiga stenarna som Murakami låter oss halka omkring på kan hon inte göra mycket åt. Om jag älskade den första boken i serien, måste jag väl erkänna att luften går ur bygget lite här.

Det är två fina böcker, och så orättvist att jag då ändå inte är helt nöjd. Så blir det eftersom Murakami är en mästare, och kliver in på en mästares nivå. Jag vill ha mer av nerven, som han så revolutionerande gav oss i Kafka på stranden. Eller i trilogin 1Q84, som är något av det bästa som gjorts. Där blir de enerverande upprepningarna ursäktade i och med att resan aldrig är mindre än fantastisk: vacker som ett stilleben, och nästan orörlig, men ändock ljum som ett sommarregn när du precis lyft ansiktet mot himlen och känner de första dropparna. Dit kommer han säkert att återvända, Murakami. Men inte idag. 

Jag sitter så klart på bokhandlarens trappa och väntar på hans nästa bok ändå. 

Lär dig mer om bokbranschen!


Över 6400 personer prenumererar redan på Boktuggs nyhetsbrev. Två gånger i veckan får du koll på nya trender, nya förlag, spännande författarskap och böcker. Bäst allt - det är helt kostnadsfritt. Missa inte nästa stora grej. Anmäl dig nu!


❤ Gillade du den här artikeln? Vi hoppas det.
Kanske fick du lite kunskap eller tips eller bara ett gott skratt… I så fall har vi lyckats. Som du märkte slapp du betalvägg, eftersom vi vill välkomna nya läsare och göra det enkelt för trogna boktuggare. Om du gillar det vi gör och har möjlighet tar vi gärna emot ditt bidrag. En slant som tack för en bra artikel, via smidig kortbetalning25 kr eller 150 kr eller välj annat belopp. Du kan även swisha till 123-483 18 71klicka här för QR-kod. Stötta den hårdast arbetande lilla redaktionen i landet.
Är du författare eller jobbar i branschen? Då ska du prenumerera på INSIDER Basic eller Business och läsa Skrivtugg och Analysbrevet.
Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email
Dela på print
Conny Palmkvist

Conny Palmkvist

Conny Palmkvist är författare, spökskrivare och journalist. Han har skrivit åtta romaner och bland annat tilldelats Helsingborgs Dagblads kulturpris och Umeå novellpris.

conny@boktugg.se

Relaterade nyheter

Bokmässan i Paris 2021 ska genomföras – med Indien som fokusland

En av många bokmässor som 2020 tvingats ställa in på grund av covid-19-pandemin är Livre Paris som skulle ägt rum i mars. Nu meddelar arrangörerna, enligt sajten Idboox, att planeringen inför 2021 års mässa rullar på. Indien, som skulle varit fokusland på årets mässa, kommer att medverka 2021 istället. Arrangörerna jobbar även med att ”återuppfinna sig själva med hänsyn till de begränsningar som är kopplade till pandemin”.

Läs hela artikeln »