Söndagstuggare – Catarina Kent: Har min roman blivit slagträ för en kritikers personliga agenda?

Att bli recenserad i en kvällstidning är drömmen för många författare. Men för Catarina Kent blev det mer av en mardröm när hennes bok på felaktiga grunder användes som exempel för visa på en trend. Här berättar hon om känslorna.

Sista söndagen i juli publicerades en recension av min andra roman, Naken, i Expressen. Förvarnad om att den skulle vara brutal läste jag igenom den och fick sedan svårt att fatta vad som hänt. Det var en av de absolut värsta sågningar jag läst. Helt i paritet med Linda Skugges recension av Kristina Sandbergs En ensam plats. Kanske var den till och med värre.

Recensenten fann det ”lätt att göra sig lustig” över min text. Att skriva enkel prosa med ett drygt sextioårigt perspektiv och utan drömmar om Augustpris eller kritikers hänförelse kan uppenbarligen utmana.

Slutsatsen verkade bli att den enda rimliga anledningen till att skriva på detta förfärliga sätt är den kommersiella verklighet streamingtjänsterna driver fram. Att jag skamlöst valt bland samtidens alla ”buzzwords” och sedan producerat en hel roman med smaskigheter enkom för ljudboksmarknaden. Inget kunde vara mer felaktigt vilket skulle framgått om man faktakollat innan.

Till saken hör att det var min första recension i någon tidning överhuvudtaget. Både min debutroman Infarkt som publicerades 2022 och min nya roman Naken är publicerade som tryckta böcker genom hybridförlaget Visto. Ljudboken är publicerad i mitt eget nystartade förlag. Inget stort förlag med den kommersiella piskan i högsta hugg var alltså inblandat någonstans.

Trots den hånfulla vokabulären och totalsågningen är jag glad över uppmärksamheten. Kanske kommer något gott ur detta trots allt. Jag är stolt över min roman och har skrivit den som de allra flesta författare gör, med engagemang och hjärta. Ämnet jag skriver om är kontroversiellt och jag hade förväntat mig att det skulle provocera en del. Fast inte på det här sättet.

Självklart är det en recensents uppgift att tycka och kritisera men är det nödvändigt att vara så utstuderat brutal och elak? Det hårdnande klimatet i traditionell och social media är förstås en av orsakerna till att tonen i krönikor och kritik måste vara skarp, ibland brutal, för att alls bryta igenom bruset. Det omänskliga klimat som växt fram på senare år är destruktivt, som om cynism var lika med intelligens. Det är sorgligt att skribenter behöver ta sig fram på andras bekostnad och genom ren taskighet. Jag tror det finns andra vägar.

Mitt hopp står till att människor i grund och botten vill väl, att vi får en rekyl på de senaste decenniernas extrema cynism och benknäckarmentalitet. En snällhetslängtan som manifesterar sig genom tolerans och en genuin önskan om medmänniskors väl och ve.

Visst kan vi bättre!

Om gästbloggaren:
Catarina Kent debuterade vid 63 års ålder med romanen Infarkt (2022). Relationer är det genomgående temat i hennes romaner. Hon arbetar som kreatör inom flera andra områden såsom design och foto.