"Det finns miljoner människor som jag. När jag tänker på mina egna erfarenheter tänker jag också på andras, de blir en del av min reflektion" säger Abdulrazak Gurnah. Arkivbild: Frank Augstein.

Nobelpristagaren Abdulrazak Gurnah skämdes över sitt land

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email

För sina lågmälda romaner om flyktingars öden tar Abdulrazak Gurnah på måndag emot Nobelpriset på det svenska residenset i London.
Jag skriver om saker som jag tycker är nödvändiga att tala om, säger han till TT.

Sittandes i ett somrigt ljusbad dyker han upp på skärmen. Abdulrazak Gurnah befinner sig på Barbados. Långt innan han blev uppringd av Svenska Akademien hade han planerat en resa till Karibien.


ANNONS


– Det är en arbetande semester, säger han nu.

Han ger fem Zoomintervjuer bara i dag och rösten är lite ansträngd. Ändå svarar han tillmötesgående på alla frågor, om än bara kort på vad han ska göra med prispengarna: ”Jag kommer på något”.

ANNONS

Nobelpriset ser han som ”en gigantisk sak”, som det största erkännande en författare kan få. Det väcker nyfikenheten inte bara hos dem som intresserar sig för litteratur på djupet utan också hos vanliga läsare.

– Jag vet vad Nobelpriset betyder, precis som varje författare gör, precis som alla gör. Det är naturligtvis en stor ära att bli listad tillsammans med så många stora författare som jag beundrar.

Före Nobelpriset var några av hans tio romaner översatta till kanske sex språk. Nu blir de väldigt många fler.

– Jag har tappat räkningen, jag skulle behöva sitta ner och räkna.

Fientlighet

Eventuellt är det inte bara Nobelpriset som har orsakat denna arbetande semester. Liksom Zanzibar, där han föddes, är även Barbados en före detta brittisk koloni. När Abdulrazak Gurnah får frågan om huruvida den fientlighet som han mötte i England som 18-årig flykting finns kvar även i dag tar han upp den så kallade Windrush-skandalen.

Windrush var namnet på ett skepp som anlände till Storbritannien 1948 med efterfrågad arbetskraft från Karibien och som har fått ge namn åt en hel generation flyktingar. Men 70 år senare ledde hårdare migrationsregler till att vissa av dem blev felaktigt stämplade som illegala invandrare, förlorade sina rättigheter och ombedda att lämna landet.

– Vilken sorts myndighet kan agera på det sättet? Det här är människor som bidragit hela sina yrkesliv till det brittiska samhället, säger Gurnah.

Även om vissa saker trots allt har gått framåt kvarstår den samhälleliga paniken över olika flyktinggrupper – i dag afghaner och syrier – framhåller han.


ANNONS


– Myndigheterna agerar på det här inhumana sättet som om de vore rädda för något. Och naturligtvis – det som de är rädda för är sitt eget folk och det sätt som medierna manipulerar det på.

”Jag skämdes över mitt land, över våldsamheterna och fasorna som vi hade framkallat själva, och det skulle aldrig ha fallit mig in att diskutera dem med en migrationshandläggare” har Abdurazak Gurnah skrivit i The Guardian apropå sin flykt till England efter den våldsamma revolutionen på Zanzibar. Fadern var från Jemen och modern från Kenya, och med sin muslimska bakgrund tillhörde Gurnah en förföljd minoritet. Den rasism som mötte honom i England fick honom att vilja lämna landet, men han hade ingenstans att ta vägen.

”Reda ut”

I England fanns samtidigt böcker i överflöd – Gurnah älskade att läsa. När han började skriva var det delvis för att förstå vad som hände i hans medvetande.

– Jag tror att det hade att göra med att komma till England och upptäcka vad det innebar att vara främling. Men också med det som jag hade lämnat bakom mig, med hemlängtan, fattigdom, brist på kompetens. Skrivandet blir ett sätt att reda ut saker, i synnerhet om du är ensam. Om du inte har en partner eller en familj.

TT: Det här är en djupt hypotetisk fråga, men hade du blivit författare om du inte hade lämnat Zanzibar?
– Jag ställer mig själv den frågan då och då. Jag vet inte, jag hade inte haft de här erfarenheterna och det finns ingen förläggare på Zanzibar. Det var heller inte enkelt att få ta på böcker där då och är det inte nu heller. Och läsningen var en del av det som gjorde skrivandet möjligt för mig.

Den maktlösa

Exilen och hemlösheten är eviga teman – det är bara ”spelarna” och kontexten som ändras, framhåller Gurnah. Det är den maktlösa människan som intresserar honom i allt detta. Genombrottsromanen ”Paradiset” utspelas i 1910-talets Östafrika och handlar om pojken Yusuf som blir såld av sin pappa till en rik handelsman.

När Yusuf växer upp får han följa med handelsmannens karavan, med musiker och allt. Liksom huvudpersonerna i Joseph Conrads ”Mörkrets hjärta”, en roman skriven utifrån den europeiska föreställningen om afrikanskt mörker och barbari, reser de mot inlandet.

– Jag läste den som collegestudent och tänkte på att jag på Zanzibar gick i skolan med människor som kom därifrån. Med andra ord hade folk från Zanzibar åkt till detta ”mörkrets hjärta” i generationer, och det är en plats som är möjlig att åka till på detta enkla sätt.

– Det handlar inte om att jag vill tillintetgöra Conrad. Jag uppskattar verkligen honom och har undervisat om honom i årtionden, även genom hans rasism. Vad kan man göra åt den?

Svenska Akademien lyfter Gurnahs medkänsla – trots ibland fasansfulla händelser blir läsupplevelsen till och med trösterik. Den senaste romanen ”Efterliv” tar vid där ”Paradiset” slutar och handlar om hur den nu unge mannen blir askarier, legosoldat i tyska ”Schutztruppe”. Gurnah berättar om ett föga känt första världskrig i Östafrika, om inhemska uppror och om ett kolonialt krig där afrikanska soldater slåss mot varandra, ledda av på djupet rasistiska européer.

– Den som överlever en så grym organisation som Schutztruppe gör det kanske inte som hel, men hur kan man få ut något av det? Det är den sortens frågor som jag tycker om att ställa. Jag tror verkligen att det är möjligt att få något även av traumatiska händelser, och det är vad jag hoppas visa, säger han.

– Hur människor lär från dem och tar sig till en tryggare plats.

Text: Erika Josefsson/TT

Böcker på svenska av Abdulrazak Gurnah

Efterliv

Efterliv

Paradiset

Paradiset

Den sista gåvan

Den sista gåvan

Abdulrazak Gurnah om…

…sina skildringar av afrikanska kvinnors instängdhet:
– I min egen kultur är kvinnor extremt starka men strukturellt är det svårt för dem att förverkliga sig själva, även om det är mindre så i dag. Jag har fyra systrar och åtminstone två av dem förvägrades möjligheten att gå på gymnasiet, inte av sina föräldrar men på grund av andra omständigheter. Kvinnorna i min mors generation fick inte tillåtelse att gå i skolan.

…sin relation till Zanzibar:
– Jag har mina systrar och deras barn där. Min bror bor vanligtvis där men är nu i England för att få medicinsk vård. Jag reser dit kanske vart tredje eller vart femte år.

…om Nobelprisfirandet i Tanzania och på Zanzibar:
– Jag har blivit firad både av presidenten i Tanzania och av presidenten på Zanzibar.

…om att komma till Sverige:
– Jag tror att det finns planer på att jag ska komma nästa år.

Fakta: Abdulrazak Gurnah

Född: 1948 på Zanzibar.

Bakgrund: Gurnah har publicerat tio romaner samt ett antal noveller. På svenska finns ”Paradiset”, som 1994 hamnade på den korta nomineringslistan för Bookerpriset, och ”Den sista gåvan” som utspelas i ett samtida England där en döende familjefar till slut berättar sanningen om sitt afrikanska ursprung för fru och vuxna barn.

Den senaste romanen ”Efterliv” handlar om den tyska kolonialmaktens trupper med afrikanska legosoldater, askarier” i Östafrika. Den kommer i svensk översättning före jul.

Gurnah kom till England som flykting i slutet av 1960-talet, och är bosatt i Canterbury. Hans modersmål är swahili, men hans romaner är skrivna på engelska, ibland med uttryck på swahili. Han doktorerade i västafrikansk litteratur 1982 och undervisade fram till pensionen i engelska och litteraturvetenskap vid Kents universitet.

Även inom litteraturvetenskapen har Gurnah specialiserat sig på den postkoloniala litteraturen. Han har tidigare besökt Nordiska Afrikainstitutet i Uppsala samt föreläst på Linnéuniversitetet som då hette Växjö universitet.

❤️ Tack för att du läste ända hit. Hoppas att läsupplevelsen var bra. Som du märkte slapp du betalvägg. Mycket tack vare personer som du, som valt att bli Supporters. Dina och andras stöd gör det möjligt att fortsätta skriva om böcker och bokbranschen.  Stödprenumerera från 10 kr/mån eller swisha en tjuga (eller mer) till 123-483 18 71.
(Om du redan är Supporter – tack!)

TT

TT

Sveriges mest trovärdiga nyhetsförmedlare är är för många TT (Tidningarnas Telegrambyrå) som sedan 1921 varit en oberoende aktör i Mediesverige med mottot snabbt, korrekt och trovärdigt. Boktugg samarbetar med TT för att få tillgång till fler boknyheter och intervjuer än vi själva hinner med.

tt@boktugg.se

❤️ Tack för att du läste ända hit. Hoppas att läsupplevelsen var bra. Som du märkte slapp du betalvägg. Mycket tack vare personer som du, som valt att bli Supporters. Dina och andras stöd gör det möjligt att fortsätta skriva om böcker och bokbranschen.  Stödprenumerera från 10 kr/mån eller swisha en tjuga (eller mer) till 123-483 18 71.
(Om du redan är Supporter – tack!)

Lär dig bokbranschen på 5 minuter

Få vårt nyhetsbrev, måndag och fredag. Håll dig uppdaterad om trender och nyheter. Och få lite boktips. Gör som över 8000 andra.

SPONSRAT INNEHÅLL