ANNONS

Kristina ”Kriss” Agnér. Foto: Privat

Söndagstuggare: Kristina ”Kriss” Agnér om frilanslivet hemma

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email

Hur får man någonting gjort på hemmakontoret när tvätt och disk väntar? Kristina Agnér har en egen strategi för att hålla koncentrationen.

När jag började jobba som frilansande lektör och redaktör, såg jag fram emot det på många vis. Tidigare hade jag jobbat som socionom, så att säga upp sig och välja frilanslivet efter förlagsutbildningen var skrämmande men framför allt lockande. Det är nu ett antal år sedan och jag har inte ångrat mig en sekund!


ANNONS


Något av det bästa med det som kallas ”frilanslivet” är att få bestämma formen själv. Ordet frilans kommer från engelskans free lance, någon som obundet strider för annans räkning. Med andra ord, en legosoldat. Det ger i alla fall mig en inre bild av hur jag rider på en häst med en lans i form av en gigantisk penna. Ihop med både aspirerande och etablerade författare, bokförlag och andra företag, strider jag för att göra texter och berättelser bättre. Och allt sker hemifrån.


ANNONS


Jag har jobbat hemma sedan start, och efter förra årets flytt till hus på landet har jag äntligen plats för ett riktigt hemmakontor. Här finns allt praktiskt man kan tänka sig: höj- och sänkbart skrivbord med fin bambuskiva, en välfungerande skrivare, senaste utgåvan av Svenska skrivregler, frimärken och en riktigt bra handkräm.

Men det som gör att jag får så mycket gjort trots att jag sitter på hemmaplan – nära diskmaskinen som troligen behöver plockas ur – är främst något annat än det där praktiska. Det är de parafernalier – klenoder, fina föremål – som smyckar kontoret och inspirerar i min vardag. En klargrön Strindberglampa lyser upp mörka höstdagar. En klassisk vit ballografpenna tronar intill ett förstoringsglas i mässing. En porslinsblomma är på väg uppför fönsterkarmen.

Naturligtvis är det föremål som jag inte måste ha för att utföra mitt arbete. Men ärligt talat, vem behöver inte en vacker skrivplatta i ädelträ? Eller en tavla av favoritförfattaren Daphne du Maurier? Ihop med en makalös utsikt över skånska vidder får jag precis så stor dos energi, här i hemmakontoret, att jag får allt och lite till gjort. Här kan jag koncentrera mig och lägga energin på texten istället för på pendling. Jag kan fokusera och ägna tiden åt det jag trivs allra bäst med – att jobba med text!

Om gästbloggaren

Kristina ”Kriss” Agnér jobbar som redaktör, lektör och språkkonsult i egna firman Spyglass Text. När hon inte jobbar sitter hon med näsan i en deckare, ett eget manus, promenerar i det skånska landskapet eller myser med familjen i småländska sommartorpet.

❤️ Tack för att du läste ända hit. Hoppas att läsupplevelsen var positiv. Som du märkte slapp du betalvägg. Om du har möjlighet får du jättegärna bli Supporter (1 kr/dag) och stötta Boktugg så kan vi fortsätta skriva om böcker och bokbranschen. Det går även att swisha en tjuga eller mer till 123-483 18 71.
(Om du redan är Supporter – tack!)

info@boktugg.se

Lär dig bokbranschen på 5 minuter

Få vårt nyhetsbrev, måndag och fredag. Håll dig uppdaterad om trender och nyheter. Och få lite boktips. Gör som över 8000 andra.

SPONSRAT INNEHÅLL

Sveriges glömda historia, Väringasagan

I slutet på 970 lämnade flertalet män Svitjod, senare kallat Svearike, för att slåss för Vladimir, mot sin bror Jaropolk. Utsikterna för seger var stor. Vladimir hade fler krigare från Norden.

Vladimir var ättling till Rurik, den nordiska fursten över landet Rus, som regerat landet sedan ca 850.

”Vladimirs nordiska krigare, var de verkligen skillnaden mellan seger och förlust?”

”Ja” säger Leif Selander, författare till Väringasagan. ” På den tiden var de nordiska krigarna överlägsna allt motstånd. Nordmännen var fostrade sedan barnsben till krigare, något som inte fienden var.”

Efter att ha uppfyllt sitt löfte Vladimir, fortsatte nordmännen till Miklagård för att hjälpa den Romerska kejsaren mot generaler som gått över till fienden.

Segern över dem gjorde att nordmännen fick bilda Väringagardet. Ett livvaktsgarde som bestod till Romarrikets fall 1453.

”Livvakt och elitgarde i dåtidens främsta civilisation”, avslutar Leif. ”Det är stort. Då var Konstantinopel det absolut mäktigaste riket.”

(...) Läs hela artikeln »