ANNONS

Julkalender 2019: Juvelerkvists ljuvliga jul – del 13

Familjen Juvelerkvists ljuvliga jul är Boktuggs Julkalender 2019. Foton: iStock. Montage. Boktugg.

Familjen Juvelerkvist befinner sig mitt i den svenska bokbranschens hjärta. Frågar du dem själva utgör de den svenska litteraturens hjärta och förvaltare av dess arv. Men allt ska förändras under några dramatiska veckor fram till jul …

Berättelsen om familjen Juvelerkvist är fiktiv. Eventuella likheter med nu levande eller döda personer (samt zombies) och verkliga företag, platser, varumärken och böcker är rena tillfälligheter.

Märta Elsa Juvelerkvist, född 20 augusti 1919 i Motala, död 1 december 2019, var en svensk författare känd för sin bästsäljande bokserie Härskarsläkten som utgavs 1947-1977. Gift med bokhandlare Helmer Juvelerkvist, mamma till översättaren Margareta Juvelerkvist.

Övrig familj: svärson Carl Axel Juvelerkvist, författare och språkvetare, barnbarnen Sofia Juvelerkvist, deckarförfattare och Hans Juvelerkvist, journalist och författare samt barnbarnsbarnen Jonathan Juvelerkvist, författare och Matilda Juvelerkvist, förlagspraktikant.  (Wikipedia).

13.

Hans Juvelerkvist letade efter fjärrkontrollen för att stänga av tv:n i personalrummet. Nobelfesten var slut och det var dags att stänga igen butiken. Han började trivas med att gå där i bokhandeln mellan hyllorna och plocka och hjälpa de få kunder som tittade in. Det behövde verkligen röjas på det kombinerade fikarummet och kontoret. Skulle han trots allt bli bokhandlare? Han hade ju misslyckats som författare.

Han riktade fjärrkontrollen mot tv:n och just i det ögonblicket kunde han ha svurit på att han såg sin mamma. På Nobelfesten. Nej, det var omöjligt. Hon skulle ha sagt om hon varit bjuden, det var han helt säker på. Och varför skulle hon vara inbjuden? Mormor däremot, hon var en del av litteratur-Sverige. Resten av släkten inklusive honom själv var egentligen bara wannabes med ett känt efternamn. Visst, Sofia sålde hundratusentals deckare, men det var inte direkt stor litteratur. Skulle han säga, som hade försökt slå igenom med en spänningsroman.

Hasse bläddrade bland pappren och hittade en inramad tavla. Det var köpeavtalet, den stora affären som de första åren hade framställts som ett genialiskt drag. Att sälja hela den stora fastigheten innan bubblan sprack. Sju miljoner kronor. Hur mycket var det morfar hade sagt att den senaste ägaren hade fått betala? Någonting på sjuhundra miljoner? Vilket misstag. Det var faktiskt värre än att slösa bort tre år av sitt liv på att skriva en bok som någon annan redan hade skrivit. Ålajävelsbibeln.

Av någon outgrundlig anledning började han läsa texten i köpeavtalet. Hela avtalet var på en sida, men maskinskrivet med täta rader och så längst ner underskrifterna av morfar och en representant för Svenska Akademien som köpt hela huset. Där hade de onekligen gjort ett riktigt klipp. De var nästan bättre på att förvalta fastigheter än traditioner, tänkte han.

Varje ord har betydelse, även i ett köpeavtal på en fastighet. Därför läste han stycket långsamt, flera gånger. Såg han verkligen rätt? Om det stod vad han trodde att det stod så skulle det ha stor betydelse för bokhandeln. Hade han varit som nästan alla andra år 2019 så hade han tagit fram mobiltelefonen och fotograferat avtalet. Men det gick inte med hans gamla mobil. Istället tog han tavlan och la den på kopiatorn och såg på medan det gröna skenet svepte under köpeavtalet. Efter några sekunder kom det ut en svartvit kopia. Det gick att läsa. Han vek ihop det och stoppade ner det i fickan.


Margareta Juvelerkvist klev ur taxin utanför Börshuset tillsammans med tre ungdomar som inte var hälften så gamla som hon själv. På vägen från Nobelfesten hade de stannat vid Stureplan och plockat upp två vänner till tjejen som hette Lisbet. De var märkligt nog utklädda till gamla Nobelpristagare. När de visade upp sina mobiler där den digitala inbjudan låg förstod Margareta varför.

“Döda Nobelpristagares sällskap”, läste hon högt.

“Ja, visst är det coolt. Vem är du utklädd till? Vänta, säg inget. Låt mig gissa”, sa en kille som Margareta förmodade skulle föreställa någon tidig 1900-talsförfattare.

“Hon är sjukt lik Märta Juvelerkvist”, sa tjejen som absolut påminde om Selma Lagerlöf.

“Vem är det?” frågade killen.

“Märta Juvelerkvist, har du inte läst Härskarsläkten? Det är många år sedan de kom ut nu men min mamma har alla böckerna hemma. Jag läste dem när jag var tonåring. Det är lite som Game of thrones fast inte så mycket fantasy. Mer vanliga äventyr. Och kärlek. Och sex.”

“Aha, där ser man. Då får jag kanske läsa dem. Är det en trilogi eller sju böcker?”

“Etthundrafyrtiosju”, sa Margareta.

“Oj, jag visste att det var över hundra i alla fall”, sa Selmakopian.

“Det är för många. Måste man läsa dem i ordning?”

Margareta och Selma tittade på varandra. Ingen visste vad de skulle svara. Margareta hade inte läst mer än en handfull av böckerna. Det var inte riktigt hennes typ av litteratur.

“Nja …”

“Okej, finns de som ljudböcker?”

Margareta var på väg att svara “nej, över min döda kropp” men insåg att det var fel ordval. Den där bokserien hade passerat sitt bäst före-datum. Storytel hade varit på Märta något år tidigare men då hade Margareta tackat nej. Böckerna var inte ens digitaliserade. Hon tyckte ju egentligen att ljudböcker var ett ofog som lockade folk bort från läsning till lyssning. Dessutom lyssnade folk medan de gick ut med hunden eller städade. Men samtidigt. Hon hade hört av en översättare hur mycket pengar det kunde ge när en bok blev ljudbok. Tydligen fattade inte folk hur man stängde av de där ljudböckerna för oändligt långa serier lyssnades flitigt. Men det är klart, man kanske behövde lyssna på en bok när man städade? Margareta visste inte eftersom hon aldrig hade behövt städa själv i hela sitt liv.

“Men hon fick Nobelpriset eller, vad hette hon … Martha Juvelerarkvist?”

“Märta Juvelerkvist. Och nej, hon fick aldrig Nobelpriset”, sa Margareta.

“Nähä. Men säg inget om det här. Man ska vara utklädd till Nobelpristagare. Som är döda. För hon är väl död?”

Frågan träffade Margareta som en örfil. Den kändes verkligen som en örfil också. Men sedan insåg hon att det var Selmas handväska som hade åkt upp i ansiktet på henne.

“Förlåt.”

“Ingen fara”, sa Margareta och drog handen över kinden och örat. “Ja, Märta är död. Hon dog för lite mer än en vecka sedan.”

“Ojdå. Men säg att du är … Doris Lessing!”

Margareta visste inte om det var en förolämpning eller ej. Hon gick från att ha varit en yngre kopia av sin mor till att likna en författare som var 88 år gammal när hon fick Nobelpriset. Det var faktiskt nära att Margareta hade fått översätta en av hennes böcker. Om killen bara hade sagt Herta Müller som ju ändå var yngre än henne.

“Kanske det. Men vem föreställer du då?”

“August Strindberg!”

“Men han fick aldrig Nobelpriset, tvärtom var han rätt avundsjuk på Selma Lagerlöf för att hon fick det”, sa Margareta.

“Jaså, men han har ju fått ett eget pris. Augustpriset. Du ser, jag har koll på litteratur.”

“Han ljuger”, sa Selma-kopian. ”Egentligen läser han bara deckare. Det är inte så strikt att det måste vara döda Nobelpristagare. Det räcker med att det är kända döda författare. Men nu är det fest!”

Selma tog Margareta i handen och drog henne med sig mot Börshusets entré och Margareta hann tänka att det var märkligt att det gick att hyra det anrika 1700-talshuset för en fest. Men snart förstod hon att det inte alls var där festen ägde rum utan i en grannfastighet. Musiken hördes ut på gatan och vid dörren stod flera utklädda personer och rökte. Dörrvakten kontrollerade biljetterna och släppte sedan in dem.

“Nu är det dags för drinkar”, sa Selma och någon minut senare stod Margareta med en stor GT i handen. Musiken var så stark att det knappast gick att höra vad man tänkte och än mindre vad man sa. Kanske var det lika bra. Hon skulle bara gå ett varv, dricka upp sin drink och sedan ta en taxi hem till Carl Axel. Hon behövde verkligen sova. Efter mammans död hade hon sovit dåligt. Alla tankar som snurrade i huvudet.

Men ganska snart efter att hon tömt det mesta av drinken kände hon sig yr och satte sig i en fåtölj. När hon vaknade så var det av att någon sjöng luciasånger och när Margareta öppnade ögonen och drog bort filten som täckt hennes ansikte stod det faktiskt en flicka med vitt linne och ljuskrona framför henne. Hon var torr i munnen och det dunkade i skallen. Hon kunde väl ändå inte ha sovit från tisdag till fredag? Eller hade hon det?

När flickan fick syn på Margareta tystnade sången. Sedan övergick den i ett skrik som kunde ha framkallat tinnitus.

Fortsättning följer >>

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email
Dela på print
Sölve Dahlgren

Sölve Dahlgren

Sölve Dahlgren är journalist sedan 25 år tillbaka och författare till nio böcker. VD och chefredaktör för Boktugg.

solve@boktugg.se

Stäng meny