Familjen Juvelerkvist befinner sig mitt i den svenska bokbranschens hjärta. Frågar du dem själva utgör de den svenska litteraturens hjärta och förvaltare av dess arv. Men allt ska förändras under några dramatiska veckor fram till jul …
Berättelsen om familjen Juvelerkvist är fiktiv. Eventuella likheter med nu levande eller döda personer (samt zombies) och verkliga företag, platser, varumärken och böcker är rena tillfälligheter.
Märta Elsa Juvelerkvist, född 20 augusti 1919 i Motala, död 1 december 2019, var en svensk författare känd för sin bästsäljande bokserie Härskarsläkten som utgavs 1947-1977. Gift med bokhandlare Helmer Juvelerkvist, mamma till översättaren Margareta Juvelerkvist.
Övrig familj: svärson Carl Axel Juvelerkvist, författare och språkvetare, barnbarnen Sofia Juvelerkvist, deckarförfattare och Hans Juvelerkvist, journalist och författare samt barnbarnsbarnen Jonathan Juvelerkvist, författare och Matilda Juvelerkvist, förlagspraktikant. (Wikipedia).
12.
Carl Axel Juvelerkvist fingrade på brevpappret. ”Nobelstiftelsen har den äran att inbjuda” … ”att på Nobelstiftelsens högtidsdag den 11 december 2019 klockan 16.30 närvara vid Nobelprisutdelningen i Stockholms konserthus samt Nobelbanketten i Stockholms stadshus klockan 19.00” … “”Civil högtidsdräkt eller akademisk dräkt”, läste han.
Men det var inte hans namn som stod på den personliga inbjudan. Det var den framlidna Märta Juvelerkvist som han visste hade tackat ja till att närvara. Vilket var något som talade för att hon inte medvetet hade klivit ut under den där fallande flygeln. Eller så hade hon bestämt sig för att inte gå på Nobelfesten.
”Står du nu och dreglar över den där inbjudan igen?” frågade hans hustru Margareta Juvelerkvist när hon plötsligt stod bakom honom.
”Nej. Det gör jag väl inte. Jag tycker bara att det är synd om de ska ha en tom stol ikväll för du har väl inte avanmält Märta?”
”Jo, det är klart att jag tog upp mobilen direkt när jag såg att hon var död. Självklart ringde jag arrangörerna och meddelade dem. Jag till och med skickade en bild för att de skulle förstå.”
”Du behöver inte vara sarkastisk.”
”Du förstår att du inte kan gå eller hur?”
”Varför det? Jag skulle väl kunna ta den här, plocka fram fracken. Den passar fortfarande.”
”Hur skulle du kunna gå in som Märta? Det är en personlig inbjudan. Då får du nog låna en av mina klänningar och leta fram en peruk i utklädningslådan”, sa Margareta.
Carl Axel övervägde det för en sekund och insåg att även om han inte hade något emot att gå i kvinnokläder, han hade faktiskt varit med på ett studentspex i sin ungdom, så var det alltför riskabelt. När han tänkte på telefonsamtalet så fylldes han av tillfredställelse. Nästa år skulle han få en egen inbjudan, inte bara till ceremonin och festen utan alla andra högtidsstunder. Lite irriterad blev han dock över att de inte bjudit in honom redan till den här Nobelfesten.
”Du har rätt, min älskade. Det är inte rätt att vi går på festen och utger oss för att vara Märta, även om du åtminstone liknar henne”, sa han och skyndade sig att tillägga “när hon var femtio år yngre”.
”Snygg räddning. Men jag skulle kunna gå. Jag har ju kvar den där finklänningen som jag köpte för fem år sedan, den borde passa fortfarande. Men i så fall måste jag ringa frisören och göra mig i ordning. Det blir för mycket jobb, dessutom ska jag … träffa en väninna snart. Du behöver inte vänta uppe, det kanske blir sent”, sa Margareta och rusade ut från hans arbetsrum innan Carl Axel hann protestera.
Han ryckte på axlarna, satte sig i stolen, drog in den under bordet och lade fingrarna på skrivmaskinen. Det var dags att skapa. Han var ett litterärt geni och snart skulle resten av världen också veta det.
Det var först när Margareta Juvelerkvist gick runt bland de andra gästerna och skulle sätta sig till bords som hon tvivlade på om det var rätt beslut. Hon tänkte på hur tv-kommentatorer och journalister bevakade gästernas kläder. Egentligen var det helt absurt att en fest som skulle fira genier inom vetenskap och litteratur degraderades till en modevisning. Vad spelade det för roll vilken klänning de kungliga och vanliga dödliga gästerna bar?
”Men Märta, är det verkligen du?” frågade en kvinna som måste ha varit en bra bit över de nittio. Hennes ansikte var skrynkligt som ett russin och armarna var mest skinn och ben. Hon lutade sig fram och kindpussade Margareta.
”Ja …”, sa Margareta tveksamt och undrade om det verkligen passade sig att föreställa sin döda mamma på en Nobelmiddag.
”Det är så länge sedan vi sågs. Var det 1988 i Frankfurt? Det är helt fantastiskt, du har inte åldrats en dag sedan dess. Vad är hemligheten egentligen?”
”Jag försöker tänka på vad jag äter och …”
”Nej du, du kan inte lura mig. Jag trodde verkligen inte att du var den som skulle göra en plastikoperation. Men jag dömer ingen. Jag ska inte låtsas som att jag inte funderat på det ibland, men nu är jag för gammal.”
”Du ser … pigg ut”, sa Margareta och försökte febrilt lista ut vem kvinnan var. I vanliga fall när hon träffade någon som kände igen henne, men som hon inte kände igen, så gick det alltid att ställa lite frågor. Men nu var det någon som känt hennes mamma för flera decennier sedan. Var det en förläggare eller författare? Tillräckligt viktig för att bli inbjuden till en Nobelfest?
Margareta räddades av att ytterligare ett, för henne, okänt ansikte dök upp och stal uppmärksamheten.
”Trevligt att träffas”, sa Margareta och skulle just gå därifrån när den äldre kvinnan grep tag i hennes arm.
”Men Märta, du ska inte vara oartig. Du minns väl Arthur?” sa hon och pekade med handen mot en man i samma ålder, klädd i frack. Han hukade sig över en käpp och sträckte fram handen. När han såg på Margareta spärrade han upp ögonen och sa:
”Men, du är väl död?”
I nästa ögonblick tog han sig åt hjärtat och vinglade till. Lyckligtvis fångades han upp av en yngre man alldeles bakom som fick in sina händer under Arthurs armar och lät honom sjunka ner på golvet i sittande ställning.
”Det är omöjligt, du är ju död!” sa han och pekade på Margareta som log urskuldande mot kvinnan som varit vän med hennes mor. Sedan tog hon ett steg bakåt samtidigt som en sjukvårdare skyndade fram för att se till den gamle mannen.
Hon var på väg att fly från banketten. Det var först då det slog henne att arrangörerna borde ha fått dödsbudet och tagit bort Märtas plats. Men det visade sig att de inte var så uppdaterade och hon hamnade tillsammans med ett par utländska forskare som inte hade läst någonting av vad Märta Juvelerkvist hade skrivit. Dessutom hörde de så illa att det inte hade spelat någon roll om hon presenterat sig som Margareta eller Märta.
Hon såg sig omkring. Hon hade smitit in på en fest genom att låtsas vara sin döda mor. Usch vad pinsamt. Tänk om någon såg henne på tv-bilderna? Hon hade ju inte sagt något till Carl Axel. Fast han tittade förmodligen inte på tv ikväll, även om det var Nobel. Eller de där fotograferna som tog bilder av alla som anlände. Vad skulle hända om någon tidning publicerade en bild på Märta Juvelerkvist som återuppstått trettio år yngre? Det skulle garanterat bli rubriker.
Att hon var lik sin mor var egentligen inget hon hade hört de senaste tio eller tjugo åren. När hon var ung hände det ibland. Hemma i våningen fanns det två inramade svartvita fotografier. En på henne och en på mamma Märta. Carl Axel kunde aldrig skilja på vem som var vem.
”Ska du med på efterfesten på Börshuset?” frågade plötsligt en kvinna bredvid henne.
”Det stod inget om den på inbjudan.”
”Nej, det är bara för speciellt inbjudna. Men jag har en extra biljett över. Du kan få köpa den billigt.”
”Du tror inte jag är för gammal för det?” frågade Margareta.
”Nej, du kommer att smälta in perfekt. Kom igen nu, det är mycket bättre musik där. Biljetterna kostar tusen spänn, men du får den för … femhundra.”
Margareta tvekade. Gå på en efterfest med någon helt okänd tjej hon träffat på Nobelfesten. Å andra sidan, det var Nobelfesten och efterfesten var i Börshuset. Vad kunde gå fel? Klockan hade visserligen passerat midnatt, men …
Fortsättning följer >>
