ANNONS

Julkalender 2019: Juvelerkvists ljuvliga jul – del 6

Familjen Juvelerkvists ljuvliga jul är Boktuggs Julkalender 2019. Foton: iStock. Montage. Boktugg.

Familjen Juvelerkvist befinner sig mitt i den svenska bokbranschens hjärta. Frågar du dem själva utgör de den svenska litteraturens hjärta och förvaltare av dess arv. Men allt ska förändras under några dramatiska veckor fram till jul …

Berättelsen om familjen Juvelerkvist är fiktiv. Eventuella likheter med nu levande eller döda personer (samt zombies) och verkliga företag, platser, varumärken och böcker är rena tillfälligheter.

Märta Elsa Juvelerkvist, född 20 augusti 1919 i Motala, död 1 december 2019, var en svensk författare känd för sin bästsäljande bokserie Härskarsläkten som utgavs 1947-1977. Gift med bokhandlare Helmer Juvelerkvist, mamma till översättaren Margareta Juvelerkvist.

Övrig familj: svärson Carl Axel Juvelerkvist, författare och språkvetare, barnbarnen Sofia Juvelerkvist, deckarförfattare och Hans Juvelerkvist, journalist och författare samt barnbarnsbarnen Jonathan Juvelerkvist, författare och Matilda Juvelerkvist, förlagspraktikant.  (Wikipedia).

6.

Det var inget tv-team som mötte fru Pålsson när hon öppnade dörren till våningen. Där utanför stod en ensam man med ett bekant ansikte. Familjen Juvelerkvist var så nyfiken att de inte lyckades hålla sig i salongen utan trängdes i hallen.

“Välkommen, herr Hans!” sa fru Pålsson.

“Kalla mig Hasse och ge mig en kram!”

“Morbror Hasse, det var som fan”, sa Jonathan och tittade på Matilda.

Han hade hållit sig undan familjemiddagarna i ett decennium. Vad gjorde Hasse hemma egentligen? Det var bara några timmar sedan Märta dött, han kunde omöjligt ha hunnit hem till Sverige av den anledningen.

“Vad är det som hänt, ni ser ut som om någon dött”, sa Hasse och gick med utsträckta armar mot resten av den chockade familjen.

Jonathan hade saknat det med Hasse. Han hade en förmåga att säga fel sak vid fel tidpunkt, precis hela tiden.

“Ja, faktiskt. Har du inte hört, mormor Märta är död”, sa Sofia och kramade om sin bror.

“Oj, då. Jag förstod på hennes brev att hon inte hade långt kvar.”

Frågan var vem som skulle ställa frågan. Jonathan satte lägst odds på bokhandlare Helmer Juvelerkvist men en stark utmanare var Margareta. Det blev den sistnämnda som lagom syrligt undrade:

“Har du gjort slut på förskottet redan?”

“Nej, inte riktigt. Men jag har faktiskt skrivit klart ett nytt manus och jag ska åka runt till några förlag i stan och visa upp det”, sa Hasse.

“Du vet att de flesta förlag tar emot manus digitalt numera?” frågade Matilda.

“Det är mycket möjligt, men jag känner att den här boken är unik och behöver presenteras vid ett personligt möte. Den är faktiskt helt fantastisk.”

Medan de slog sig ner och fru Pålsson började servera dem berättade Hasse om hur livet var på Azorerna, eller mer specifikt ön Santa Maria där han hyrde ett litet hus i en by. Hemma i Sverige var Hans Juvelerkvist känd som Mannen med det stora förskottet som han hade fått drygt tio år tidigare. Han hade haft en bra idé och börjat skriva på något som var så bra att han visade det för sin syster Sofia som vid den här tiden nyligen hade debuterat som deckarförfattare. Hon älskade de första femtio sidorna och visade dem för sin förläggare som på stående fot skrev kontrakt på boken.

Det var verkligen de bästa femtio sidor som någonsin hade skrivits i Sverige intygade flera personer på Norstedts som hade dragit vinstlotten som skulle visa sig bli en nitlott.

“Har du jobbat med den här boken i tio år?” frågade Helmer Juvelerkvist med munnen full av potatis och kött.

“Nej, inte riktigt. Bara de sista fyra åren.”

“Är det också en spänningsroman precis som …”

“Nej. En fackbok.”

Det stora förskottet som Hasse fått hade inte blivit fullt så astronomiskt om det bara omfattat de svenska rättigheterna. Då hade han nog fått hålla tillgodo med en ö i någon svensk sjö. Nej, han blev Mannen med det stora förskottet tack vare att en vän till Margareta Juvelerkvist erbjöd sig att översätta de femtio sidorna till engelska i utbyte mot en liten procent på alla förskott det kunde generera. Vilket visade sig vara en mycket bättre affär än att översätta en Nobelpristagare ett par år tidigare.

“Vad spännande, är det en fackbok om Azorerna eller?” frågade Margareta Juvelerkvist.

“På sätt och vis, men det är en berättelse som berör Sverige och hela världen. Jag har gjort så mycket research till den här boken, åkt runt öarna. Och läst massor och intervjuat en massa forskare och experter.”

De där magiska femtio sidorna hade sedan vandrat runt på förlagshus världen över och fått rutinerade förlagschefer att bli lika hysteriska som barn i en godisaffär. Det blev budgivning i nästan varje land och när det femtionde förlaget lade upp pengar efter att ha läst de femtio sidorna så hade förskottet redan passerat tio miljoner kronor. Hasse var nu den legendariska Mannen med det stora förskottet.

Det här hade kunnat vara början på en framgångssaga. Om det inte var för en liten detalj som gjorde att den globala signeringsturnén inte ens hanns planeras.

“Så skrivkrampen har släppt nu, Hans?”

När Margareta yttrat orden blev det tyst runt bordet och alla stirrade på Hans Juvelerkvist. Han hade nämligen aldrig skrivit klart sin upphausade debutroman. Han hade fått en kronisk skrivkramp. Efter att han stirrat på laptopskärmar, skrivmaskiner, iPads, anteckningsböcker och alla andra möjliga verktyg som författare normalt sett använder för att skriva sina verk, gav han upp. Han åkte hem till mamma och bröt ihop och gjorde sig redo att betala tillbaka alla pengar.

Men hon gjorde vad alla mödrar med minsta kunskap om bokbranschen skulle ha gjort. Hon kontaktade förläggaren på Norstedts och tillsammans hittade de någon som först skrev på ett sekretessavtal och därefter skrev vidare på de femtio sidorna. Resultatet blev en habil spänningsroman. Men i jämförelse med de första femtio sidorna en tämligen blek historia.

“Jag kommer aldrig att skriva skönlitterärt igen”, sa Hasse och reste sitt vinglas i en skål.

“Det är inget fel på fackböcker. Det är faktiskt nästan fler som läser det”, sa Carl Axel Juvelerkvist som fram till dess suttit ovanligt tyst. Men så hade han också en egen nyhet som han nästan sprack av förväntan att få delge de andra. Han hade visserligen inte skrivit på något sekretessavtal, men lämnat ett muntligt tystnadslöfte. Det skulle dröja ytterligare två veckor innan han fick säga något. Det skulle få tyst på dem alla. Äntligen hade han fått sitt erkännande.

Hans Juvelerkvists debut sågades av hela den svenska kritikerkåren med ett undantag. Det var en vän till den översättare som Margareta anlitat för de femtio sidorna. Han lyckades formulera det som att inledningen på boken var något av det bästa som skrivits av någon svensk författare i spänningsgenren och att det mer än väl vägde upp för att slutet på boken inte nådde samma höjder. Dagens Nyheter var mer brutalt ärliga: “Det var som att gå på en gourmetkrog och få en helt magisk förrätt som man knappt fick äta färdigt innan de dukade av och slängde fram en papperslåda med en ljummen Big Mac till huvudrätt. En måltid som avslutades med en seg skumtomte serverad med ett glas kranvatten till dessert.”

Jonathan kände att det var hans roll att säga det som säkert alla tänkte:

“Jag skulle älska att få läsa de första femtio sidorna i ditt fackboksmanus!”

Fortsättning följer >>

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email
Dela på print
Sölve Dahlgren

Sölve Dahlgren

Sölve Dahlgren är journalist sedan 25 år tillbaka och författare till nio böcker. VD och chefredaktör för Boktugg.

solve@boktugg.se