fbpx

Julkalender 2019: Juvelerkvists ljuvliga jul – del 1

Familjen Juvelerkvists ljuvliga jul är Boktuggs Julkalender 2019. Foton: iStock. Montage. Boktugg.

Familjen Juvelerkvist befinner sig mitt i den svenska bokbranschens hjärta. Frågar du dem själva utgör de den svenska litteraturens hjärta och är förvaltare av dess arv. Men allt ska förändras under några dramatiska veckor fram till jul …

Berättelsen om familjen Juvelerkvist är fiktiv. Eventuella likheter med nu levande eller döda personer (samt zombies) och verkliga företag, platser, varumärken och böcker är rena tillfälligheter.

Märta Elsa Juvelerkvist, född 20 augusti 1919 i Motala, död 1 december 2019, var en svensk författare känd för sin bästsäljande bokserie Härskarsläkten som utgavs 1947-1977. Gift med bokhandlare Helmer Juvelerkvist, mamma till översättaren Margareta Juvelerkvist.

Övrig familj: svärson Carl Axel Juvelerkvist, författare och språkvetare, barnbarnen Sofia Juvelerkvist, deckarförfattare och Hans Juvelerkvist, journalist och författare samt barnbarnsbarnen Jonathan Juvelerkvist, författare och Matilda Juvelerkvist, förlagspraktikant.  (Wikipedia)

1.

Märta Juvelerkvist skulle aldrig mer spela på den stora Steinwayflygeln. Ingen annan heller för den delen, det fanns förmodligen ingen som kunde reparera en flygel som fallit från fjärde våningen. Polisens avspärrningsband höll de nyfikna på avstånd men Margareta Juvelerkvist visste att det bara var en fråga om minuter innan både kvällstidningar och privatpersoner skulle sprida nyheten.

Hon borde vara förkrossad men av någon anledning kände hon istället en lättnad över att Märta var borta. Alla visste att det bara var en tidsfråga, men ingen hade kunnat ana att det skulle gå så fort. Läkarna hade sagt att hon hade några månader, kanske ett år kvar. Men de hade också varnat för att det skulle bli plågsamt. Så fel de hade.

”Jag beklagar sorgen. Vår försäkring …”, sa den skäggige mannen från flyttfirman.

Margareta tittade på vilden. Det röda skägget täckte ett ansikte som hade en liknande färg.

”Försäkring är det sista jag tänker på just nu.”

”Jag förstår. Men, jag undrar ändå vart vi ska köra alla grejer nu”, sa han och pekade bort mot den stora flyttbilen där hans kollegor nu stod och försökte baxa in en stor ekmöbel som bara vägde marginellt mindre än den krossade Steinwayflygeln som låg på marken vid deras fötter.

Margareta tog ett djupt andetag. Hon måste vara stark. Som vanligt var det hon som fick bära upp släkten Juvelerkvist. Nu när mamma Märta var borta skulle hon axla ansvaret även för finanserna. Det var på tiden.

”Ni kan magasinera allt nu. Det blir bara en leveransadress. Du kan ta med den där också”, sa Margareta och pekade på rullatorn som stod några meter ifrån flygelvraket.

Margareta tänkte att hon i alla fall slapp ta beslut om den där eländiga flygeln. Att mamma envisats med att den skulle följa med henne till det där hemmet. Men om Märta sagt något så blev det så. Hon var drottningen och alla andra i familjen var drönare. Ja, mamma hade faktiskt använt just de orden vid en familjemiddag efter några glas punsch för mycket.

”Stopp!” sa en kvinna bakom dem just som den skäggige jätten skulle lägga en av sina grova händer på styret. ”Det här är en brottsplatsundersökning så jag får be dig att inte röra någonting.”

Jätten ryggade tillbaka och lyfte upp händerna i luften. Margareta vände blicken mot en kvinna som kunde vara lika gammal som hennes dotter. Kvinnan presenterade sig som utredare vid Stockholmspolisen.

”Ni tror väl ändå inte att någon mördat min mamma?” frågade Margareta och höjde rösten bara en aning.

”I nuläget tror jag ingenting. Vi utreder alla sådana här händelser för att se om det har begåtts ett brott, om det är olycka eller självmord.”

”Självmord? Tror ni verkligen att mamma sprang in under flygeln för att hon ville dö?” frågade Margareta och i samma ögonblick som hon uttalat orden började hon fundera på om det kanske var sant.

”Då går jag väl och lastar in det andra så länge”, sa den skäggige flyttkarlen.

”Du stannar här på platsen. Jag vill prata med dig och alla andra som jobbat med flytten. Jag vill redan nu informera dig om att det kan vara fråga om vållande till annans död”, sa poliskvinnan.

”Men vi hade spärrat av under precis som man ska”, sa han och pekade på några koner och en skylt som hänvisade gående till andra sidan gatan. 

”Det får utredningen visa”, sa poliskvinnan.

”Behöver du prata med mig? Jag kom precis hit, men jag inser att jag måste åka och ge pappa de förfärliga nyheterna”, sa Margareta.

”Var du här när det hände?”

”Nej.”

”Då är det nog inte nödvändigt. Jag beklagar sorgen. Vi hör av oss om jag behöver ytterligare information.”

Margareta studerade den växande skaran nyfikna och skyndade bort runt hörnet i riktning mot Juvelerkvists Bokhandel som låg ett kvarter bort. Samtidigt plockade hon upp mobiltelefonen och började skicka sms.


Carl-Axel Juvelerkvist hade precis lagt ifrån sig telefonen när han hörde att det plingade. Den där jäkla telefonen plingade precis hela tiden. Han visste att barnen och barnbarnen pratade om att det gick att stänga av de där noterna, nej notifieringar sa de visst. Eller var det kanske noterna till ringsignalerna, de menade?

Han satt där och stirrade på bokhyllorna i sitt arbetsrum. Hans ansikte var ett enda stort leende. Han hade precis fått ett glädjebesked. Det var egentligen helt otroligt. Nästan för bra för att vara sant.

Det var något han hade sett fram emot, eller kanske drömt om. Vilka dörrar skulle inte det här öppna för honom? Plötsligt skulle han bli den mest framstående i släkten Juvelerkvist. Alla dessa år av slit hade äntligen gett utdelning.

Han tog upp telefonen och som vanligt var den nästan omöjlig att öppna. Smarta telefoner? Jovisst. Slutligen fick han upp sms:et från Margareta.

Inte lika glada nyheter som telefonsamtalet nyss.

”Mamma är död. Berättar mer ikväll. Ska bort till bokhandeln och berätta för pappa”, skrev hon.


”Vad är det som är så roligt?” frågade Matilda Juvelerkvist och tittade på sin bror som satt på andra sidan bordet.

”Förlåt, jag borde inte skratta men …”

Hon suckade ljudligt. Jonathan hade sjuk humor. En del av de Youtubeklipp han visade var hemska. Hon hade svårt att skratta åt folk som slog sig. När de växte upp var han bäst på att berätta roliga historier. Han hade försökt sig på att skriva humoristiska romaner och hade fortfarande inte insett att det var betydligt svårare med en rolig historia på trehundra sidor än en på trehundra tecken.

”Du vet hur gammelmorfar brukar säga att Märtas flygel kommer att bli hans död?”

”Ja.”

”Det blev tvärtom”, sa Jonathan och räckte över telefonen till henne.

Hon tittade och ångrade genast att hon gjort det. Det var en hemsk scen som hämtad ur en gammal Monthy Python-sketch som pappa brukade titta på.

Samtidigt plingade det till i både hennes egen mobil och den hon höll i handen. Från mormor. 

”Min mamma Märta är död. Prata inte med media”, stod det.

Hon och Jonathan tittade på varandra. De insåg att de inte kunde ha valt ett sämre tillfälle att göra vad de precis gjort.

Fortsättning följer >>

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email
Dela på print
Sölve Dahlgren

Sölve Dahlgren

Sölve Dahlgren är journalist sedan 25 år tillbaka och författare till nio böcker. VD och chefredaktör för Boktugg.

solve@boktugg.se

Stäng meny