fbpx

Söndagstuggare: Linda P. Sturesson om verklighet och fiktion

Linda P. Sturesson. Foto: Katarina Persson

Linda P. Sturesson skriver i sitt gästblogginlägg om att låna delar av sig själv, andra personer och verkliga händelser vid skönlitterärt skrivande.

Text: Linda P. Sturesson

Är detta du?

”Du är med i en bok”, sa en vän till mig när vi möttes upp för några år sedan.

ANNONS

Detta var en nyhet för mig. Naturligtvis var jag genast tvungen att läsa boken och kunde konstatera att av alla meningar så handlade faktiskt en om mig. Mitt namn nämndes dock inte och med tanke på sammanhanget andades jag ut. I samma bok kunde jag även identifiera en kompis som under fingerat namn omtalades flera gånger. Vi var oviktiga och utan repliker, men behövdes ändå för att skapa ett sammanhang. Kanske lite som statister i en film. Den aktuella boken var en dokumentär och krävde att åtminstone huvudpersonerna var namngivna och identifierbara. Samtidigt anonymiserade författarna andra personer. Drog en gräns. Att dra en gräns kan vara lätt. Det kan också vara svårt. Kanske synnerligen svårt om det gäller romaner.

Hur mycket en författare kan låna av verkliga personer och händelser är en vanlig fråga som ställs i ett författarforum på ett socialt medium där jag är medlem. Tyvärr kommer sällan något enhetligt svar, troligen för att det inte finns något. Det är i alla fall uppenbart att verkliga individer och händelser ger inspiration till berättelser för många som skriver. Det är inte så konstigt. Vi lever inte isolerade från vår omgivning. Vi tar in den. Mer eller mindre. På gott och ont. Omgivningen vill kanske inte stå som modeller för en karaktär i en bok, i synnerhet inte om porträtten som målas upp är föga smickrande eller om de återgivna händelserna är högst känslomässiga och privata. Det går kanske bra så länge modellerna inte känner till något, men vad händer om de får reda på det?

Författare kan naturligtvis använda sig själva också. Gräva där man står, men kanske inte för djupt. Det tror jag kan begränsa berättandet och döda historien. Det är bra att hålla huvudet ovanför markytan. Att inte begravas. Kanske inte heller gräva för mycket runt omkring. Det kan bli en balansgång. Jag tror dock att en författare behöver känna underlaget för att kunna bygga en bra historia och fånga läsare. Troligen blir det enklare så, om du vet att du står på en berggrund så försöker du inte göra hål med en plastspade. Det är ju omöjligt.

Jag har några av min ena fots tår i Polen och en hel fot i träsket av psykisk ohälsa. Dessutom har jag gått skrivkurser. Min huvudkaraktär är en ofrivilligt diagnostiserad bipolär kvinna som börjar en skrivkurs för människor med psykiatriska diagnoser. Hennes tankar och tal är tämligen ocensurerade. I boken finns fler karaktärer. Den innehåller besvärliga människor med diagnoser, men också ett flickebarn som växer upp i Warszawa och som har en minst sagt trasig uppväxt. När jag skrev mitt manus grävde jag alltså lite där jag stod. Hade kollat underlaget innan jag började gräva. Behövde det för att kunna skriva en berättelse som rör upp känslor och får läsare att skratta, gråta och må illa.

En följd är dock att jag förväxlas med mina karaktärer. En person som läst min roman undrade om vi kunde ses över ett glas vin för att prata om vad som var självupplevt. Osökt kom jag då att tänka på en biografi över en motorcykelgängledare som lär ha sagt att tre kan behålla en hemlighet om två av dem är döda. Jag svarade inte så. Istället blev mitt svar att det skulle krävas många glas innan något avslöjande utöver det jag beskrivit ovan. Förresten skulle inte ens flera flaskor räcka för att avslöja mer än att jag använde delar av mig själv och delar av min omgivning som gardinstångskrokar. På krokarna hängde jag upp en gardin som jag vävt samman med hjälp av runt 72 000 ord. Jag behövde krokarna för att kunna skapa gardinen. Hänga upp den. Brodera (ut) den. Nu finns gardinen. Om fönstret öppnas svajar den i vinden. Det gör inte jag. Kanske är vissa författare till och med trådarna i gardinen. Kanske svajar de mer då. Vad vet jag?

Hur författare använder sig själva och sin omgivning för att väva samman sina romaner skiljer sig troligen åt. Jag kan endast tala för mig själv. När jag skriver behöver jag i alla fall ta celler från mig själv, från min omgivning och från verkliga händelser för att kunna skapa livskraftiga embryon. Cellerna delar sig sedan. Blir till egna kroppar. Lever sina egna liv. Jag må ha skapat romanen från delar av mig själv, men romanen och dess karaktärer är varken jag eller någon annan. Lite som ett barn. Det kan finnas likheter. Några kan sminkas över. Andra kan inte maskeras. Kanske måste det få vara så. I alla fall när det gäller delarna från en själv.

När det gäller andra personer följer möjligen ett annat ansvar. För att sova gott om natten och ha ryggen någorlunda fri kan man anonymisera i olika grader, få godkännande, använda magkänsla eller behandla andra som man vill bli behandlad själv. Om man däremot inte lider av sömnsvårigheter och ett gnagande samvete går det troligen annars alldeles förträffligt att låta ändamålet helga medlen och skriva på utan en tanke på eventuella konsekvenser. Hur jag gjorde? Ja, det är ju det där med att tre kan behålla en hemlighet om två av dem är döda.

ANNONS

Om gästbloggaren

Linda P. Sturesson 41 år är forskarstuderande och utvärderare vid Karolinska Institutet. Hon debuterade med Diskvalificering av det positiva i april 2019 på Bokförlaget Mormor. Hon bor med sina två barn i Stockholms län, men är född och uppvuxen i Halmstad.



❤ Tack för att du kom hit och läste …
… det gör oss stolta och glada. Som du märkte slapp du betalvägg. Ett val vi gjort, eftersom vi genuint älskar litteraturen och vill sprida våra artiklar till alla bokälskare. Är du trogen boktuggare och gillar det vi gör – stötta gärna den hårdast arbetande lilla redaktionen i landet. Varje bidrag vi får från läsare som dig, litet eller stort, gör att vi kan fortsätta ta med er bakom kulisserna i bokbranschen. Stöd Boktugg från 35 kr/mån eller 250 kr/år. Det tar bara en minut. Tack.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email
Dela på print

info@boktugg.se

Stäng meny