ANNONS

Linda P. Sturesson. Foto: Katarina Persson

Söndagstuggare: Linda P. Sturesson om verklighet och fiktion

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email

Linda P. Sturesson skriver i sitt gästblogginlägg om att låna delar av sig själv, andra personer och verkliga händelser vid skönlitterärt skrivande.

Text: Linda P. Sturesson

Är detta du?

”Du är med i en bok”, sa en vän till mig när vi möttes upp för några år sedan.

ANNONS: (Ser du ingen annons? Stäng av Ad Blocker, tack.)

Detta var en nyhet för mig. Naturligtvis var jag genast tvungen att läsa boken och kunde konstatera att av alla meningar så handlade faktiskt en om mig. Mitt namn nämndes dock inte och med tanke på sammanhanget andades jag ut. I samma bok kunde jag även identifiera en kompis som under fingerat namn omtalades flera gånger. Vi var oviktiga och utan repliker, men behövdes ändå för att skapa ett sammanhang. Kanske lite som statister i en film. Den aktuella boken var en dokumentär och krävde att åtminstone huvudpersonerna var namngivna och identifierbara. Samtidigt anonymiserade författarna andra personer. Drog en gräns. Att dra en gräns kan vara lätt. Det kan också vara svårt. Kanske synnerligen svårt om det gäller romaner.

Hur mycket en författare kan låna av verkliga personer och händelser är en vanlig fråga som ställs i ett författarforum på ett socialt medium där jag är medlem. Tyvärr kommer sällan något enhetligt svar, troligen för att det inte finns något. Det är i alla fall uppenbart att verkliga individer och händelser ger inspiration till berättelser för många som skriver. Det är inte så konstigt. Vi lever inte isolerade från vår omgivning. Vi tar in den. Mer eller mindre. På gott och ont. Omgivningen vill kanske inte stå som modeller för en karaktär i en bok, i synnerhet inte om porträtten som målas upp är föga smickrande eller om de återgivna händelserna är högst känslomässiga och privata. Det går kanske bra så länge modellerna inte känner till något, men vad händer om de får reda på det?

Författare kan naturligtvis använda sig själva också. Gräva där man står, men kanske inte för djupt. Det tror jag kan begränsa berättandet och döda historien. Det är bra att hålla huvudet ovanför markytan. Att inte begravas. Kanske inte heller gräva för mycket runt omkring. Det kan bli en balansgång. Jag tror dock att en författare behöver känna underlaget för att kunna bygga en bra historia och fånga läsare. Troligen blir det enklare så, om du vet att du står på en berggrund så försöker du inte göra hål med en plastspade. Det är ju omöjligt.

Jag har några av min ena fots tår i Polen och en hel fot i träsket av psykisk ohälsa. Dessutom har jag gått skrivkurser. Min huvudkaraktär är en ofrivilligt diagnostiserad bipolär kvinna som börjar en skrivkurs för människor med psykiatriska diagnoser. Hennes tankar och tal är tämligen ocensurerade. I boken finns fler karaktärer. Den innehåller besvärliga människor med diagnoser, men också ett flickebarn som växer upp i Warszawa och som har en minst sagt trasig uppväxt. När jag skrev mitt manus grävde jag alltså lite där jag stod. Hade kollat underlaget innan jag började gräva. Behövde det för att kunna skriva en berättelse som rör upp känslor och får läsare att skratta, gråta och må illa.

ANNONS: (Ser du ingen annons? Stäng av Ad Blocker, tack.)

En följd är dock att jag förväxlas med mina karaktärer. En person som läst min roman undrade om vi kunde ses över ett glas vin för att prata om vad som var självupplevt. Osökt kom jag då att tänka på en biografi över en motorcykelgängledare som lär ha sagt att tre kan behålla en hemlighet om två av dem är döda. Jag svarade inte så. Istället blev mitt svar att det skulle krävas många glas innan något avslöjande utöver det jag beskrivit ovan. Förresten skulle inte ens flera flaskor räcka för att avslöja mer än att jag använde delar av mig själv och delar av min omgivning som gardinstångskrokar. På krokarna hängde jag upp en gardin som jag vävt samman med hjälp av runt 72 000 ord. Jag behövde krokarna för att kunna skapa gardinen. Hänga upp den. Brodera (ut) den. Nu finns gardinen. Om fönstret öppnas svajar den i vinden. Det gör inte jag. Kanske är vissa författare till och med trådarna i gardinen. Kanske svajar de mer då. Vad vet jag?

Hur författare använder sig själva och sin omgivning för att väva samman sina romaner skiljer sig troligen åt. Jag kan endast tala för mig själv. När jag skriver behöver jag i alla fall ta celler från mig själv, från min omgivning och från verkliga händelser för att kunna skapa livskraftiga embryon. Cellerna delar sig sedan. Blir till egna kroppar. Lever sina egna liv. Jag må ha skapat romanen från delar av mig själv, men romanen och dess karaktärer är varken jag eller någon annan. Lite som ett barn. Det kan finnas likheter. Några kan sminkas över. Andra kan inte maskeras. Kanske måste det få vara så. I alla fall när det gäller delarna från en själv.

När det gäller andra personer följer möjligen ett annat ansvar. För att sova gott om natten och ha ryggen någorlunda fri kan man anonymisera i olika grader, få godkännande, använda magkänsla eller behandla andra som man vill bli behandlad själv. Om man däremot inte lider av sömnsvårigheter och ett gnagande samvete går det troligen annars alldeles förträffligt att låta ändamålet helga medlen och skriva på utan en tanke på eventuella konsekvenser. Hur jag gjorde? Ja, det är ju det där med att tre kan behålla en hemlighet om två av dem är döda.

Om gästbloggaren

Linda P. Sturesson 41 år är forskarstuderande och utvärderare vid Karolinska Institutet. Hon debuterade med Diskvalificering av det positiva i april 2019 på Bokförlaget Mormor. Hon bor med sina två barn i Stockholms län, men är född och uppvuxen i Halmstad.

❤️ Tack för att du läste ända hit. Hoppas att läsupplevelsen var positiv. Som du märkte slapp du betalvägg. Om du har möjlighet får du jättegärna bli Supporter (1 kr/dag) och stötta Boktugg så kan vi fortsätta skriva om böcker och bokbranschen. Det går även att swisha en tjuga eller mer.
(Om du redan är Supporter – tack!)

info@boktugg.se

Lär dig bokbranschen på 5 minuter

Få vårt nyhetsbrev, måndag och fredag. Håll dig uppdaterad om trender och nyheter. Och få lite boktips. Gör som över 8000 andra.

SPONSRAT INNEHÅLL

George Johanssons dystopiska SF-roman Datorernas död släpps i nyutgåva

Science fiction-romanen Datorernas död, del tre i serien Universums öde, släpps i reviderad nyutgåva. En högteknologisk dystopi som har kallats för den första svenska cyberpunkromanen.

Den klassiska science fiction-serien Universums öde av George Johansson kom ursprungligen ut på 80-talet. År 2019 respektive 2020 släpptes de två första böckerna i nyutgåva, Uppbrott från Jorden och På okänd planet, och nu är det dags för den tredje boken Datorernas död att ges ut på nytt.

– Det är väldigt roligt att böckerna kommer ut igen, jag hade nästan glömt bort dem. Jag läser inte mina gamla böcker och tänker inte ofta på dem, jag tänker mycket mer på nästa bok, säger George ”Jojje” Johansson, som förutom att skriva sci-fi även är en omtyckt barnboksförfattare till böckerna om Mulle Meck.

Han har skrivit böcker i över 40 år, men intresset för sci-fi har följt honom mycket längre än så. Som barn började han läsa tidigt och han var en flitig besökare på Stockholms stadsbibliotek. Kombinerat med ett starkt teknikintresse upptäckte han snart SF-genren. Tidskrifterna Häpna! och Galaxy väckte hans nyfikenhet, och snart läste han allt han kom över.

– För mig har SF alltid haft betoning på det första ordet, ”science”. Fantasi kan väl vem som helst skriva … men fantasi som bottnar i någon form av vetenskap – då gnistrar galaxerna!

Snart tog även det egna skrivandet fart. Det var en blandning av alla möjliga berättelser: vilda västern, flygäventyr och sci-fi.

Bokserien Universums öde skrev han – på en gammal skrivmaskin han fortfarande har kvar – parallellt med sitt heltidsjobb för Teknikens värld efter att han hade fått sina två första barn.

– Min första bok hade varit historisk, men redaktören på Bonniers bad mig skriva sci-fi istället. Jag skrev första meningen och sedan rullade det på. Trodde att ingen skulle bry sig, men serien blev något utav en succé.

Serien bestod i sin ursprungliga form av fem böcker som i nyutgivningen har slagits samman till fyra. De två första delarna hänger tydligt ihop, medan Datorernas död har en ny huvudkaraktär och utspelar sig i en annan tid och på en annan plats.

(...) Läs hela artikeln »