fbpx

Första kapitlet: Den hemliga resan av Lowe Aspviken

När Albertinas pappa, sjökaptenen, ger sig av på sitt skepp får Albertina onda aningar och smyger sig ombord. På resan möter hon sjöormen, skeppsrået och flera andra mytiska havsväsen. Till sist får hon också veta sanningen om sin pappa. Den hemliga resan är en klassisk äventyrsberättelse om den modiga flickan Albertina som får vara med om en resa hon aldrig glömmer. 

Kaptenens dotter 

”Där byggdes ett skepp uti Norden; Albertina, så var det skeppets namn.” 

Alla har hört visan, förstås, men bara jag vet att den handlar om ett verkligt skepp. Och det beror på att jag är den enda överlevande från barken Albertina. 

Du vet kanske inte vad en bark är. Det är inte konstigt. Det går inga barkar på havet längre, men en gång var barkar de största och ståtligaste skepp som någonsin seglat på de sju haven. Du vet inte hur det känns att stå på däck och se fyra master och tjugosex segel torna upp sig som vita slott över en. Det vet jag, för när jag var barn seglade jag, och jag kommer aldrig att glömma det, inte så länge jag lever och inte sedan heller. 

Min pappa var sjökapten, och han hette Jeremias Albertsson. Du vet inte vem han var heller, men bland sjömännen i Göteborgs hamn kände alla till honom. Han hade seglat på de sju haven, varit i land i hamnar i alla världsdelar och upplevt allt som havet kan kasta mot en sjöman: stormar, jättevågor, osynliga undervattensklippor. Jag har inte träffat pappa på många år nu, men när jag blundar kan jag se honom: vita polisonger och mustascher, glittrande ögon, buskiga ögonbryn. Jag har inget fotografi, men det behöver jag inte. 

Han var gammal när jag föddes, och nu hade han gått i land för gott. Min mamma dog i ett skeppsbrott när jag var två år. Hon hade varit i Amerika och hälsat på sin syster, som var svårt sjuk. Jag var hos faster Sofia. På hemvägen gick fartyget på grund och sjönk med man och allt. När pappa kom hem och fick veta vad som hade hänt, gick han i land och gick aldrig till sjöss igen. Han hade en teckning av mamma, i en liten medaljong som han brukade bära i sin klockkedja. På bilden såg hon så allvarlig ut. Håret var stramt uppsatt bak i nacken, och klänningen var knäppt ända upp till halsen. Jag brukade titta på bilden och fråga pappa allt om mamma, tills jag nästan tyckte att jag mindes henne själv. 

Det var bara jag och pappa, och så hade det varit så länge jag kunde minnas. Faster Sofia tog hand om mig ibland, men för det mesta var pappa och jag ensamma. Han kunde laga mat, och när jag blev större lärde han mig. Det var inte det enda han lärde mig. Jag kunde navigera innan jag började skolan – hitta vägen på havet, alltså. Pappa lärde mig att navigera efter stjärnorna. Jag visste vad alla stjärnorna heter och var de står på himlen vid olika tidpunkter på året. Jag visste var världens länder låg, för pappa hade en jordglob och en stor atlas, och vi brukade titta på dem istället för att läsa godnattsagor. 

Ofta strök han mig över håret och log vemodigt och sa: 

– Min lilla Albertina. Du skulle kunna bli kapten du. 

– Det ska jag också, brukade jag svara. 

– Om någon skulle få bli det, så borde det bli du, sa pappa då. Du har en sjömans själ. Men det går inte. Flickor kan inte bli sjömän. Så är det bara. 

Då grät jag, och pappa tog mig i sin famn och sjöng för mig om havet. 

2

En dag i september när jag kom hem från skolan fanns pappa inte i vårt hus. Det var inget konstigt med det. Jag visste vart jag skulle gå för att hitta honom. Det stod soppa på spisen och bröd på bordet, och jag åt snabbt. Sedan sprang jag genom gatorna till krogen Gryningen, pappas favoritkrog. Där fanns han alltid om han inte var hemma. Han drack inte mycket, men han tyckte om att vara på krogen med de andra sjömännen. Alla där kände honom och tyckte om honom. 

När jag kom fram hörde jag sång där inifrån: 

Det finns en krog i Göteborg som kallas Gryningen,
och den har bringat undergång över många unga män. 

Jag hade hört sången förut, men aldrig förstått vad det var för olycka den handlade om. Gryningen var ett bra ställe där vi trivdes, både pappa och jag. 

Sjömännen var snälla och tyckte om mig, kapten Albertssons lilla flicka. De gav mig fina små saker som de hade med sig från sina resor, och jag fick mjölk att dricka av värden. Och så berättade de historier för mig, om allt som kunde hända på havet. Om sjöjungfrur, som lockar sjömän ner i djupet med sin sång, eller skeppsrået, som vaktar skeppet och hjälper besättningen, men bara om kaptenen är en god sjöman. Ibland pratade de om stora sjöormen, den mest fruktansvärda av havets alla varelser. Den bor i de största haven och kan slingra sig runt ett skepp och dra ner det i djupet. 

Men det väsen som skrämde mig mest var Havsvandraren, en vålnad som vandrar under vattnet bakom skepp som måste sjunka, och som följer döda sjömäns själar till Sjömanslyckan med sin lykta. 

– Han är spöket efter en kapten som drunknade vid Kap Horn, brukade gamle styrman Jansson säga till mig när jag bad honom berätta den historien. 

– Hans skepp gick under med man och allt, och kaptenens ande får inte ro i sin grav för att det var hans fel. Därför varnar han dem som ska gå under, så att de kan få syndernas förlåtelse och dö med rent samvete. Ser man ljuset från hans lykta i vattnet bakom aktern, då vet man att det är förbi. 

Jag rös. 

Men nästan ingen hade sett något av allt detta själv. Det var alltid någon annan, någon de kände,  som hade sett dem. Pappa brukade skratta åt historierna, men jag tyckte alltid att det var spännande. Tänk om det var sant. Tänk om det verkligen fanns sådana väsen i havet? 

Jag steg in genom dörren. Pappa satt vid sitt vanliga bord invid en av de två öppna spisarna i rummet. Som alltid hade han sin svarta kaptensrock med guldknappar på sig, och hans vita skärmmössa låg på bordet. Guldet i mössan och knapparna glänste i ljuset från fotogenlampan, och pappas ögon glittrade. Han trivdes. Hans ögon mötte mina. 

– Albertina! ropade han. Kom hit, min flicka. Har du varit duktig i skolan idag? 

– Såklart, svarade jag. Jag är alltid duktig. 

Pappa hostade. Sedan hostade han igen. Han hade hostat allt oftare den senaste tiden. I början gjorde det mig orolig, men pappa hade gått till doktorn. 

Han hade inte sagt mer om det efteråt, så det kunde inte vara något farligt. Nu hostade han länge, men sedan skrattade han. 

– Jag vet, svarade han. Du är ju min flicka. Hur skulle du kunna vara annat än duktig? Kom, sitt i mitt knä. 

Jag var för stor för att krypa upp i hans knä, egentligen, men jag gjorde det ändå. Jag älskade att sitta där. Värden kom med en mugg mjölk till mig. Pappas pipa luktade tobaksrök, sjömännen pratade och skrattade, brasan värmde gott. Allt var som det skulle vara. Låt det aldrig ta slut, tänkte jag då. Låt mig alltid vara så liten att jag får plats i hans knä. 

Då öppnades dörren och en främling steg in. Pappa såg upp mot honom och jag kände hur han stelnade till i hela kroppen. 

Den hemliga resan

Den hemliga resan

  • Förlag: Alfabeta
  • Format: Inbunden
  • Språk: Svenska
  • Utgiven: 2019-09-11
  • ISBN: 9789150120424
Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email
Dela på print

info@boktugg.se

Stäng meny