fbpx

Första kapitlet: Mellan oss av Sandra Beijer

Minna börjar högstadiet med övertygelsen att allt ska bli annorlunda. Hon har fjärmat sig från sin mellanstadiebästis, köpt nya skor med klack och bestämt sig för att klättra i status. I sin nya klass blir hon kompis med den utlevande Milou och den tillbakadragna Elin. De delar samma drömmar om popularitet, den första kyssen och en ny vuxnare värld. Men högstadiets komplicerade regler kräver fingertoppskänsla och snart har Minna, Milou och Elin navigerat rakt in i skottlinjen. De slungas ner till botten av hierarkin utan att själva förstå hur det gått till. Minna går in i sig själv och söker tröst i rymdens oändlighet.

Jag börjar gnissla tänder i mitten av juli. Det värker i munnen när jag vaknar och först förstår jag inte varför. Jag drömmer om smattrande flygplansmotorer och ibland bara om rullgardinssnören som upprepat slår mot fönster. Käkarna knäpper i biosalonger och jag drabbas av molanden som håller i sig i timmar. Jag står i duschen med tummen och pekfingret om min haka, drar käkpartiet fram och tillbaka och funderar på om det är nu som jag går sönder. Är det nu som kroppen ger vika? Det känns som att mina tandrader släpper från tandköttet och citronskivorna i colaglasen ilar på ett nytt sätt. Jag förbannar mig själv för att jag längtar så. Vill man något för mycket kommer det alltid en större kraft och omjusterar. Man är otacksam och besvärlig och då sker bestraffningen. 

I mitt fall: tandlös innan jag fyllt tretton år.

Det är sommarlov och jag och min lillebror vadar längs med stranden och plockar porslinsskärvor från en sextio år gammal brand. De är uppmjukade efter decennier av saltvatten och silad sand. Jag lägger dem i färgordning på mitt fönsterbräde och min mamma väljer ut vissa till pelargonierkrukornas jord som utsmyckning. De blänker som strass i starkt solsken. 

Sommarhuset var ett barnhem på artonhundratalet. Det låg vid vattnet på Kungsholmen och en dag bestämde någon att det inte skulle vara ett barnhem mer. Man tog loss planka efter planka, golv, väggar, skorsten, och byggde upp det på nytt på en skärgårdsö. 

Mitt sovrum är litet med snedtak. Med häftstift har ja­g satt upp affischer från musiktidningarnas mittupp­slag ovanför sängen. Om nätterna följer jag med fingret längs pojkbandets ansiktskonturer närmast kudden. Jag börjar vid hårfästet, vidare över örats båge, rundar örsnibben ner till adamsäpplet. Sedan upprepar jag proceduren tills jag somnar, tills barnhemsbarnens röster i garderoben blir svagare och till sist tystnar. 

Rummet bredvid mitt har rostapeter och linnegardiner som bleknat av solen och gulnat i kanterna. Ett lackmålat skrivbord, en laxfärgad heltäckningsmatta. Där sover min lillebror. När det stormar öppnar vi dörren mellan rummen. Han har alltid en fönsterlampa tänd och det rosa ljuset faller i sneda strimmor in i mitt blå. 

Under hans säng finns en koffert med utklädningskläder. De förra ägarna lämnade kvar dem när vi köpte huset, de var nog inte utklädningskläder när de bodde här. Klänningar med paljetter och puffiga ärmar, damhandskar som når upp till armhålorna. Skor med liten klack, en stråhatt med sidenband att knyta runt halsen. Vi glider runt på övervåningen i armband som rasslar mot varandra, en hand på höften, en knyck med nacken. Vi tittar på teve i tyllkjolar och stora broscher som vi fäster under hakan. Min bror är sex år yng­­re men i pillerburkshattar och flor är vi lika gamla. Vi rotar fram karaktärer och hinner leva hela liv samtidigt som doften av grillade tomathalvor når övervåningen.

Vi springer i cirklar runt huset. Förbi hallonbuskarna, kryddlandet, kaninburen. På baksidan vid den inglasade punchverandan finns en liten trappa som det går att krypa in under. Där är jorden alltid sval och svart, där hittade vi en död sparv en gång. Min lillebror är rädd för mörkret och springer vidare men jag lägger mig ner på alla fyra och ålar mig in. Jag sitter på huk därinne, måste kröka ryggen och vila huvudet mot knäskålarna. Jag ser deras fötter varje gång någon passerar, vissa barfota, andra i leriga gymnastikskor. Men precis lika snabba. Hjärtat slår mot mina uppdragna ben, jag försöker andas så tyst som möjligt. Då och då hör jag hur de blir fångade, en efter en, deras namn som tjuter mellan tallarna. Snart är det bara jag kvar. 

När grannpojken får tag i min ankel rycker jag till.

– Jag ser dig, Minna, säger han. Du är dunkad.

Hans arm är kolafärgad och fjunig, fingrarna långa, hårda, skönt varma. När jag kryper ut ler han mot mig. Han har en urvättad T-shirt på sig som glidit ner över en axel. Han är ett år äldre och ett år mer intressant, en bredare rygg än de pojkar jag lämnade bakom mig i mellanstadiet, en an­tydan till finluden stubb om han står vinklad mot solen. Han bor i huset bredvid och jag har aldrig frågat var han bor när somrarna är över, men det är för att han inte såg ut så här förra året, eller året innan det. När jag böjer mig ner för att borsta bort jord från mina knän känner jag ett pekfinger mot låret. En plats på min kropp där en pojke aldrig rört vid mig förut. 

– Ska dom vara sådär korta? 

– Vilka då?

– Shortsen.

Jag snurrar runt och lägger mina handflator mot dem som för att täcka, inte längre säker på om jag tog på mig shortsen för att han skulle komma hit, eller om de bara låg överst i byrålådan. 

– Jag tror det, svarar jag och han ler igen när hans hand faller av mig. Han ler och det leendet är kvar i flera dagar.  

Jag står framför helspegeln, vinklar min kropp och för­söker förstå om den tillhör ett barn eller en ung kvinna.

Tre glas i rader på nedersta hyllan i badrumsskåpet. Guld­iga hylsor, borstar som knappt känns när man drar dem över huden. På kvällarna när grillen tänds och det lejongula lägger sig över trädtopparna står mamma här. Sticker ner sina jordiga händer i glasen, fiskar fram förpackningar som doftar sött och tungt. Lite rosigare kinder, lite mörkare fransar. Kanske märker ingen skillnaden förutom jag. Hon har samma kläder som på dagarna, kanske en tjockare tröja bara, men servetten blir ljust rosa när hon torkar sig om munnen och de kvällar vi har gäster fastnar torkade, svarta flagor på hennes kinder. 

En kväll efter middagen låser jag in mig här. Jag fastnar vid en mascarahylsa i guldgröna ränder, ett franskt namn jag inte kan uttala. Formar läpparna till ett gement o, smakar på ordet med apostrofer och långa vokaler. Skruvar andaktsfullt av locket, mascaran har klistrat sig runt borsten som segt godis. Fransarna färgas lätt. Det räcker med två, tre drag för att hela ansiktet ska förändras. Jag ser det hända framför mig i spegeln, hur ögonen tar en annan form, hur jag får en annan blick, ett släpigare uttryck. Jag blinkar fort för att hinna ifatt spegelbilden, för att ta ett mentalt fotografi där jag sänker blicken och möter någon annans. Det går inte, vi rör oss i samma hastighet, jag och hon som växer framför mig. Jag ska ta med henne in i hösten. Hon kommer få precis vad som helst, det vet jag.

Mellan oss

Mellan oss

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
Dela på email
Dela på print

info@boktugg.se

Stäng meny